Jag i min trädgård.

Så märkligt jag drömde i natt – en bra dröm. Jag arbetade på lantbruk och ett särskilt gulvitt ljus vilade över hela nejden medan jag plockade sockerärtor från stora, uppbundna plantor. Efter det skulle jag namnge betor. (Yes, jättekonstigt.) På ett stort vitt ark skrev jag siffror: 1, 2, 3 och så vidare och efter siffran betans namn som händelsevis var ord ur Nietzsches ”Den glada vetenskapen”!

I färd med denna syssla kommer bonden, min chef, och börjar prata med mig. Han berättar att hans vuxne son, som han avgudade, hastigt dött för cirka ett halvår sedan vilket gjort honom förkrossad, tom och förstörd men att ha kommit till en punkt där han varit tvungen att bestämma sig för om han själv skulle leva eller dö och att han då bestämt sig för att leva.

Så gick jag in i ett kök, mitt kök tydligen, men det var annorlunda än det kök jag har. Och där hade min äldsta dotter hängt fram mina barns allra första babykläder på små galgar. Kläder de burit som nyfödda, jag kände igen dem alla; den blå omlotttröjan med små björnar som singlade ner från himlen med paraply, den beiga sparkdräkten i tjock bomull, den lilla babyhättan i mjukt, virkat silke. Jag greps av en våldsam sentimentalitet.

Lövskugga över röd dörr. Under en period, kanske är jag ännu kvar i den, fotograferade jag skuggor som om mitt liv hängde på det. Skuggans fluffighet korrelaterar till den distans som busken, trädet, löven befinner sig från där skuggningen sker. Sannerligen ett trivialt påpekande men som barn funderade jag ofta på det – det också.

Nog finns så mycket aktuellt och rafflande att skriva om av typen omvärldsbevakning [vilket jobbigt ord!], men jag ignorerar det och tänkte istället i god opopulistisk anda delge er något som är den typen av ämne som får folk att lämna bjudningar; mina egna drömmar. Då menar jag inte de folk har om sin framtid.

För jag hittade min drömbok häromdagen, en svart fyrkantig liten bok med endast fem drömmar nedtecknade. Antecknandet skedde inte med någon regelbundenhet utan jag skrev ner drömmar som var speciella, klara och särskilda.

Dröm natten till den 4 januari år 2003:

Jag står intill ett enormt-kolossalt-kan-inte-se-var-det-slutar-stort betongfundament som håller upp en bro där högt uppe vid molnen. Betongen är äggskalsvit, jag vet det för jag håller fram handen framför fundamentet och jämför med färgen på ovansidan av den. Grenskugga av ett oändligt vackert slag faller suckande över den skrovliga ytan. Det är hänförande och synen gör mig upprymd. Vinden går genom det avskuggade trädet, lövverket, ja hela världen tycka sucka.

Bron står i vatten, det gör jag med och vattnet når mig till knäna. Det är molnfri högsommar, mitt på dagen – ljuset är genomborrande, ljuset är skrälligt – vidunderligt. Genom vattnet går små vågor som känns ljumma mot mina vader. Havets ton är gröngrå, botten skymtas, solen reflekteras och utspritt över hela vattenytan syns små spetsiga stjärnor. Ljuset återkastas och över den vita betongen spelar vattenreflexer. Jag bestämmer mig för, med en skärpa som gällde det något ytterst seriöst, att dessa är de mest attraktiva vattenreflexer jag sett, ”på första plats…” tänker jag som om vore det min uppgift enligt svensk lag att kategorisera sådant.

Jag ropar på Patrik [min sambo] och ber honom och några av hans manliga före detta studiekamrater att de ska ställa sig med fundamentet som fond då jag måste få se hur olika typer av ljus ser ut när de rör sig över olika typer av manlig hud – jag är mycket koncentrerad.

☞ ∗ ⋄ ⋄ ■ ☀ ■ ⋄ ⋄ ∗ ☜