26 July, 2013

Kongos gröna skugga

bild-i-bild

Bilden ovan borde inte visas ensam, den är en ur en serie som inte på något sätt är särskild mer än för mig själv. Inalles finns cirka 30 fotografier från en av perioderna då jag mer än vanligt utforskade hur olika slags ljus faller över olika sorters ytor och material. Sju månader höll jag på, från det att min son föddes i oktober 2001 till sommaren 2002 då jag åter började arbeta. En av få skeden som tillbringades, inte i lycka – för lyckan är till sin natur hastigt övergående – men i förnöjsamhet.

Vi är dömda till att vara centrum i våra egna liv men nu gavs jag av omständigheter en egenartad, onaturlig frist och befann mig i vad som tycktes vara ett slags yttersta krets i förhållande till min egen mittenhet. Förlåt, det där var obegripligt men jag har inget bra sätt att förklara det på.

Ingen människa vet så mycket om ljus som jag själv – det är alls inte sant – men jag roar mig ibland med att tänka att det är så. Solljus via glas mot mörkt trä, gult lyktljus som passerar och studsar mot fuktig asfalt, skymningsljus som ger blont hår en ton av cyan, lysrörsljus som urholkar ögonglober, gråvitt jämt ljus, skrälligt sommarljus, illusoriskt motljus, blåskugga och så vidare.

Under vissa faser fotograferar jag ljuset i sig; hur det lyser, faller, reflekteras, fångas upp, studsar, silas och så vidare. Under den här tiden då jag var perifer i relation till mig själv ägnade jag mig åt just detta och gick längre än någon annan gång. Ständigt bar jag med mig en liten plastburk med små glitterstjärnor som jag strödde ut i olika varianter av ljus för att se hur det återkastades. Ur dessa undersökningar försökte jag dra statistik med hjälp av graderade skalor som löpte mellan mjukt och hårt, plus och minus. Såklart var det vansinnigt men det insåg jag inte alls, då verkade beteendet inte bara rimligt utan nödvändigt, värdefullt och användbart.

Sällskapet i den här avskärmade världen var min baby-son och min dotter, hon var då fyra. Hösten kom och bäddade in oss, snön kom och fluffiga bitar lossnade från himlen för att singla mot sitt öde. Örnsköldsvik är tomt under vinterhalvåret, mörkret faller redan vid två, ibland träffade vi min väninna Eleonora, annars var vi själva. Överallt fanns ljus att uppmärksamma och fotografera: hemmavid, på skolan, utomhus, kaféer, aktivitetssalar och omklädningsrum – de frostade, mönstrade fönsterna sprider ljuset fint. Också i den vanliga kyrkan och Pingstkyrkan. Ofta ammade jag i ”vanliga” kyrkan, det var aldrig någon där mer än den unga kvinnliga kantor som senare gav min dotter pianolektioner.

Något skälver till varje gång ett barn föds, sedan fasas känslan ut när barnet växer som om världen långsamt vänjer sig vid en ny existens. Min dotter och son är, också nuförtiden, de mest utmärkta av följeslagare. Äldsta dottern har sällan tålamod att vara med oss, hon föddes med ett temperament som exploderade ut i världen. Vi klarade aldrig av att hålla takten med henne, hon tog sig an denna plats och lade den under sig som om hon innan sin entré läst en manual som gjorde omedelbar behärskning möjlig och önskvärd. All strävan att utöva föräldraskap möttes med i bästa fall överseende och med i värsta fall raseri. Dotter nummer två anlände med sin extraordinära känslighet, sin förmåga att bli ett med det hon gjorde och med sin ljuvlighet, hon är en kringvandrande försköningsprocess och mötte livet med ett ”ja varför inte”. Ingen av dem hyste tvekan. Så var det inte för min son, han tycktes till en början ytterst skeptisk, inte numera men som baby var han märkbart tvehågsen till hela detta livs-spektakel, ängslig och granskande. Han säger sig ha minnen från sin babytid. ”Har du verkligen det?” undrar jag men om någon skulle kunna ha det så är det han.

Förlåt om jag sårar någon nu, men det är ingen hemlighet att jag alltid varit klentrogen då det gäller religiositet. Ända sedan åttaårsåldern då jag förföljdes av en kristen lärarinna som ville exorcera mig har konceptet skrämt mig. Möjligen redan innan dess har jag haft en intuitiv motvilja mot organiserad tro. Under den här tiden tog mina flickor kör- och danslektioner i Pingstkyrkan. Det tycktes mig smaklöst att indoktrinera barn genom rörelse och sång men jag och deras pappa beslöt att hålla god min då flera av deras vänner deltog. Så jag hängde en del i Pingstkyrkan, där fanns besynnerligt ljus att se och alltid mycket folk. Vänliga människor redo att tala om hur Gud väntade med öppen famn – säkert hade jag något förtappat över mig.

Två fåtöljer i ett litet avsides bibliotek där ett förtrollande ljus rådde. Bilden ovan är därifrån, en dov plats där andningen tycktes ha hållits inne sedan år 1975, då kyrkan invigdes. Kanhända nyttjades rummet ibland som studierum men jag såg aldrig någon där. Väggarna var fulla med fotografier från läger, bibelstudier och bönemöten från årtionden tillbaka. Ett matt skimmer vilade över sköldpaddsramar, möblerna var varelser med hemligheter, jag föreställde mig att bleka pastorsfruar klädda i vinrött rört sig där. En doft av rosenvatten, märkbar endast för oss med extraordinärt luktsinne, hovrade. Vi väntade där på flickorna, betraktade ljuset som föll och en eftermiddag bläddrade jag i bok vid namn ”Kongos gröna skugga” som handlade om en mans erfarenheter som missionär, när jag kände någons blick.

Han var skamlös i sitt stirrande, mätte, vägde och klädde av mig med blicken. För all del har sådant hänt förut och jag själv har ägnat mig åt slikt beteende om jag sett något jag gillat. Men man väljer sina tillfällen och en mor med sin baby i en kyrka är ett opassande sådant, tänkte jag, han var märklig. Peter hette han och vi blev bekanta i den meningen att vi samtalade några gånger då vi sågs där. Vistelsen i Örnsköldsvik var för honom tillfällig, han kom från Lappland och var uppvuxen som laestadian. Han var ståtlig med kristet utseende, välavägda drag men inte snygg, ung till åren men inte till sinnet. Personer uppvuxna i en strängt religiös miljö tycks mig lika gamla som den tro som lärt dem ett förhållningssätt till livet och som således hindrat dem från att utveckla ett eget sätt att vara. Föraktet är förklaringen, de tillhör en tapper utvald skara av sanningsbärare och ringaktar därför andra, men missaktningen reflekteras liksom ljuset från mina glitterstjärnor, världen föraktar dem tillbaka, betraktar dem som ett med sin lära och därför gamla.

Peters språk var egenartat, ordförrådet berikat med ord från Bibeln och psalmboken, allt framfört på en norrländsk dialekt som gick mot samisk melodi men omöjlig för mig att bestämma exakt härkomst. Uttryck han använde var: ”sådan salighet, ”stilla sig”, rättfärdiggörelse” och ”rena kvinnor”. Ville han klä spontan glädje i ord utbrast han ”jubelklanger!” Attityden mot mig var av typen ”förlåt henne herre för hon veta icke vad hon gör” – helt sant, och det roade mig.

Av en slump möttes vi i köpcentret, utanför H & M. Som var och en kunde ha förväntat verkade Peter malplacé, en levande surrealistisk traditionell installation, så omöjlig att kombinera med kommersialism och modernitet att jag ingavs känslan av att omgivningen strax skulle stöta bort honom som valfisken gjorde med Jonah. ”Om en vecka far jag till USA” sa han och lade till ”Jubelklanger!”, ”Varför?” frågade jag. ”Här finns inga äkta troende”. Så förklarade han sig och vi sågs aldrig mer.

Sommaren infann sig, för det gör den alltid. Jag arbetade, för att sedan åter vara ledig när hösten kom. Min son fyllde ett och lönnlöven blev igen lika illgula som de var den morgonen jag for till sjukhuset för att föda honom. Mentalt ansträngde jag mig för att på något vis ta mig tillbaka till dit jag varit, men jag var försmådd, som om en sifferkombination endast en gång kunnat vridas enligt den riktiga kombinationen för att ett rum helt momentant skulle öppnas. Efteråt tedde sig dessa sju månader som särskilt välsignade då de låg jämte en annan för mig skarpt avgränsad tid, en tid då jag blev alltmer deprimerad och till sist psykotisk.

Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande? Så kan min psykiska instabilitet sammanfattas och det kommer tider då jag misslyckas med att göra det.

Comment on this post: 4 COMMENTS

2 April, 2010

Novell

höst

Angående

OM HUR HAN PASSERADE I SEPTEMBER

Under mina tonår var världen blek och darrande och vid gud erfor jag det som om hela världens varande konstruerades i takt med mina egna steg och kanske var det så, för rummets öde är att finnas jämte en människa, väl?

Varje rörelse jag utfört har varit betingad av flykt, varje förflyttning har varit i rymningens tjänst. Vintern år 1989 skulle jag fylla 17 men det var ännu höst och jag ännu 16 den dagen jag åkte tåg från Malmö centralstation, tog färjan mellan Hoek van Holland och Harwich och följande dag steg av vid Victoria Station i London bärandes en vit, sliten resväska i högerhanden – det var varmt och svettdroppar trängde fram på min överläpp.

Ingen idé är så uppenbart absurd att den är omöjlig att inplantera i ett mänskligt psyke. Inte om den till exempel före tio års ålder nöts in genom att ständigt upprepas i en ton av värdigt allvar. Skulle jag listat orsaker till flykt skulle nyss nämnda omständighet toppa den listan. För jag har cellskräck och min avsikt har alltid varit den att ta makten över rörelsen, över rörelse åt båda hållen – den jag avger och den som når mig. Så jag kom till London, köpte en tidning, ringde ett nummer, hyrde 15 dystra kvadratmeter av en snuskig värd och tog ett illa betalt jobb som servitris på en rysk restaurang vid namn Borshtch n’ Tears.

Min intuition var oduglig, mitt omdöme ännu värre, båda gjorde tjänst mot mig. Jag visste det men inget annat sätt att leva hade anmält sig. Tillvaron var flimrande, fragmentiserad och märkliggjord av upplevelsen att endast jag och de som kom inom synhåll för mig fanns. Vi var de enda. På kvällarna serverade jag gulasch, chicken Kiev och blinier med smetana, på nätterna tillhandhöll jag 100 olika sorters vodka till män vars händer föreföll vara överallt. Men under dagarna promenerade jag omkring i septembers särskilda ljus. Nedanför röda, gula och bärnstensfärgade löv rörde jag mig i ett mönster där jag instinktivt drogs till stadens publika byggnader. Spontant sökte jag en hemtrevlig plats och känslan av trygghet, en verksamhet jag ägnat mig åt så långt tillbaka mitt minne sträcker sig. Ett förtvivlat, löjeväckande och sorgset sisyfosarbete.

Likt en fyllehund har jag alltid vacklat mellan ytterligheter av svaghet och styrka. Talangen att befinna sig i mitten av skalan har jag inte – antingen är jag av helvetisk svaghet, en person så kraftlös och klen att jag borde självdött eller upplösts eller så är jag av helvetisk styrka, en mäktig, Nietzscheansk übermensch – ointaglig och fullkomlig med världen som en precis lagom stor boll i handen.

Konstigt? Motsatser trivs bra ihop, närs av varandra – se bara på kärlek och hat. Auktoritet är tillfällig, i den stund du når botten och inget har att förlora är du i den mest väldefinierade maktposition som förekommer bland människor på planeten Tellus. Svaghet och styrka är till sin natur sådana att de vid varje givet ögonblick kan dallra till, byta plats och sedan för evigt växla fram och tillbaka – berörda personer ibland aningslösa om vad som är vilket. Förvirrat? Vissa tankar förmår jag bara följa helt tyst.

Wittgenstein inleder sin bok Tractatus Logico-Philosophicus med anmärkningen att somligt måste man tänkt själv för att förstå. Tankar som arbetar sig ut skiljer sig från sådana som arbetar sig in, eller? Min uppfattning är att det naturliga urvalet gynnat människoexemplar så beskaffade att de klarar att fokusera enkelspårigt, de som kan hålla ögonen på en inriktning i taget – för sinnena belönar målstyrdhet. Så under strövtågen i staden inrättade jag en bestämmelseort, för den delen av hjärnan som sköter framåtsträvandet kan inte avgöra om ett sådant är verkligt eller konstruerat, väl? Varje morgon, efter att ha stigit upp ur de pappersliknande lakanen, klätt mig i någon av de två uppsättningar kläder jag hade och druckit pulverkaffe utrört i varmvatten tog jag sikte på The National Gallery vid Trafalgar Square som vore jag anställd där.

Vissa dagar hittade jag inte dit. Den rätta vägen genom stadslandskapet flydde undan och var likt huset i Narnia med den hemliga garderoben, som om det fanns en passage, en väg, och endast om stunden och sinnet var det rätta släpptes jag igenom. Vid minsta känning av vilsenhet kan jag gripas av besinningslös rädsla, ett tillstånd som gör mig än oförmögen till orientering. Mamma lämnade tidvis mig på platser okända för mig och hämtade mig sedan aldrig, så jag utvecklade inte något förtroende då det gällde att nå fram, nå hit, nå dit – nå hem.

Tilltro är för mig en främling och min tes är den att efter barndomen får ingen någon andra chans att bli intim med den känslan, även om intellektuell kompensering kan förekomma och gör det i mitt fall, tror jag. Att fråga efter vägen lät sig inte göras, det var otänkbart då befrielsen finns i isolering och undvikande av de andra – alla de andra.

*

Senator Quintianus skar av Sankta Agathas bröst då hon vägrade ligga med honom, men det var inte endast därför jag fastnade för Portrait of a Lady with the Attributes of Saint Agatha, det var den dovt skogsgröna tonen i hennes dräkt, sammetens skimmer och högerhandens gest. På ett besynnerligt men specifikt sätt för Agatha undan klädselns slöja och ger samtidigt ett tecken med handen. Min slutsats är att gudomlighet bor i dylika små, fina gester.

Inträdet är fritt på The National Gallery och där finns en lugnande, underbar ljusblågråhet som fyller rummen. Jag blev förtjust i de svarta sofforna av skinn med sittplatser åt båda hållen. Timmar tillbringade jag där i ett kontemplativt och granskande tillstånd. Snart ansåg jag mig mindre som besökare än övriga turister. Med det svarta skinnet under skinkorna och den vita, kyrklika takhöjden spänd ovan huvudet förundrades jag över människan och avkunnade tyst min dom över de exemplar som råkat hamna inför mig. Nog är det rörande att se hur ivrigt vår art prioriterar lycka. Lystet sträcker människan fram sin smala nacke mot bödeln, entusiastiskt rusar folk mot den sinnessjukdom som kallas kärlek. Sanning betyder något för mig och jag vet att vi begåvas med livet för att bemästra det – inte för att glädja oss åt det.

Som barn hade jag en handdocka som hette Louise, ett gult obestämbart djur med stora luddiga öron. Louise sov hos mig och var mig så kär. Monsieur De Norvins var polischef i Rom på 1700-talet. Hans blick är uppseendeväckande modern på det porträtt som Jean Auguste Dominique Ingres målade av honom. Monsieur De Norvins mäter varje betraktare med blicken, han vinner den kampen och bevarar sin myndighet in i döden. Längst ner till vänster i kanten av målningen, framför en röd sidengardin, finns en byst av Athena. Monsieur de Norvins är avbildad tillsammans med en stenbild av denna gudinna. Jag skulle valt att förevigas med Louise, men det går inte för jag klippte sönder henne vid något tillfälle i tredje klass då en flicka sagt att hon var det fulaste gosedjur som fanns.

Vid tavlan av Monsieur de Norvins sammanföll ljus från tre fönster och illuminerade platsen på ett egendomligt och lockande vis. Samma fenomen upprepades vid Sankt Agathas plats och även om jag rörde mig över galleriets alla ytor så var det vid dessa platser jag dröjde. Jag kom att se på dem som mina.

Första gången jag la märke till honom var när han stod i tankar framför en målning föreställande en jesuitmunk som med vänsterhanden förtvivlat kramade en dödsskalle. En andra gång såg jag honom intill entrén vid stället med vykort och det fanns ett tredje tillfälle – hos Monsieur De Norvins. Från ett avstånd såg jag hur hans blonda hår ljussattes likt en vit eld och en motljuslinje tillät sig löpa längs hans skarpa profil och beiga rock – det skulle bli där han kom att tilltala mig.

*

Inte någon gillar de sårbara, de utan egen kontroll som inte förmår skydda sig utan sprider personlig information som vore det gödsel på en åker. Inom det här området är jag kännare; förakt är en angelägenhet för tankeförmågan medan hatet vistas i hjärtat och det är inget jag tror, jag vet det.

Hans utseende – strax skulle jag få reda på att hans namn var Ralph – förde tankarna till en ideligen återvändande dröm med skarpa sexuella övertoner som utspelade sig i en framtidsvärld; huvudpersonerna var en Atlet och dennes Tränare. Ralph påminde om Tränaren. Atletens kropp höll på att kollapsa till följd av den påfrestande sport hon utövade och var framstående inom. Tränarens arbetsuppgift var i denna stund att få ut Atleten på banan igen men han älskade och begärde henne och visste att hennes fysiska status var så eländig att ännu en match skulle kosta henne livet. Drömscenen äger rum i en mörk källare med plåtskåp runt väggarna. Atleten sitter på en enkel brits med ryggen mot Tränaren. Oförmodat nås Atleten av vad som tycks henne vara en sommarbris genom en spetsgardin från ett öppet fönster, hon sänker huvudet och en ödesdiger erotisk spänning pulserar i rummet när hon känner hur Tränaren lägger sin högra hand på hennes vänstra skuldra. Då vaknar jag alltid.

Ralph satt nära då han först talade med mig, värmen från hans andedräkt kändes mot nacken där mitt hårfäste rann ut i små mörka fjun. Att han vågar! tänkte jag innan jag vände mig om och såg honom helt nära.

Blott första gången du sammanförs med ett ansikte tar du in dess fulla beskaffenhet. Livet är en sång där verser av klagan och outtalad melankoli blandas med hastiga stråk av eufori. Bered dig människa på din korta storhetstid – strax ska du bli mull. Hur mycket är en mild, skuggig indiansommar värd? Klanglösa färger utmanade i en bråkdels tid sanningsgränsen. Rum, färg, ljus och de andras ansikten upplöstes – vilsegjorda utan kategori irrade de genom ljusblåheten, genom bleka skikt. Han var silkeslen och attraktiv.

”Treat a work of art like a Queen and let it speak to you first, my mother used to say.”

Hans arm, nära min rygg medan jag riktade blicken beslutsamt bort från honom. Mina ögon sökte fönstret till vänster om Monsieur De Norvins stolta person. Avsikten var att ignorera. Talar han tre gånger och i samtliga dessa fall framför något av vikt, då ska jag svara – om ens då. Sådan var planen men den gick om intet när han drog in andan och sa liksom rätt ut i rummet; “Every one of our sorrows springs out of relations with other people.”

Självkontrollen svek, impulsivt log jag mot honom och lät ett bekräftande ljud komma över mina läppar. Han log tillbaka. “Everybody has the limits of the world befuddled with the limits of there own vision. … my mother used to say that too.”

En förtjusande man, intrycket fyllde mig med ett djupt obehag, inte för att mannen var intagande utan för effekten det hade på mig – en ovälkommen försvagning. Två fraser, sedan hade jag svikit mitt löfte till mig själv, svarat honom och nu satt jag där och log som vore jag en charmbar, ogenomtänkt varelse. Balans behövde återupprättas, min position återtas, så när han frågade om jag ville göra honom sällskap till kafeterian för att dricka kaffe så antog jag utmaningen för att visa att inte någon kunde få makt över den jag var.

Senan som förbinder tummen med handleden utgör min älsklingsdel av mannen. När män använder hand och tumme så att senan arbetar och spänns, som då Ralph lade för oss bricka, ställde två vita koppar på den, drog servetter med original-servett-utseendet ur en metall-låda och fullbordade förloppet genom att sträcka en tiopundsedel mot en förklädesprydd man bakom en kassaapparat – så var det utmärkt och mysigt att se. Denne man i mitt sällskap var tränad att uppmärksamma rörelse, hans gester befann sig på andra sidan självmedvetenhet, så genomtänkta att de föreföll mer naturliga än något äkta naturligt. Lång, slank, hela han genomsyrad av välproportionerlighet och utrustad med en vacker röst som talade en välfraserad engelska. Ett ariskt praktexemplar som borde avlas på, reflekterade jag medan han tog emot växeln.

”My name is Ralph.”

”You seem to come here regularly?”

”I am a second year student at The Royal Academy of Dramatic Arts.”

”But why are you here so often?”

“It’s a good place to think. I take part in a production close by, at The Seville. A play written by a young German author… very talented… he has received a lot of rewards and grants. The main characters are three brothers; one good, one evil and one always indifferent, which one do you think I play?”

”The good?”

”Yes, the helpful, nice and well-behaved brother.”

Status är alltid närvarande. Nöjt kunde jag konstatera att min fåordighet ökade hans oro. Avståndet mellan oss var passande men han drogs till mig så som unga män kan dras till unga kvinnor. Mina svar var korta eller så teg jag, hans osäkerhet roade mig och jag hade ett övertag.

”What is your name?”

”Agatha, I am from Romania.”

En uppenbar lögn och han tvekade.

“But don’t I here more of a Scandinavian accent?”

Jag erbjöd inte någon förklaring.

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

”Do you have a boyfriend?”

“No.” Jag drog undan handen.

Mannen med förklädet avbröt, han tog brickan men jag hann lyfta av koppen för ännu fanns det kaffe kvar i den. Ralph berättade familjeanekdoter. Som gåva på hans sjuttonde födelsedag hade hans mamma virkat en sjal men spänt garnet så hårt att den blivit stel. “The iron scarf, I call it, it’s itchy and one day I am certain it will throttle me to death. But I always wear it when I go home to see my parents in Ipswich.”

*

När jag var ett litet barn utan makt var jag plågsamt medveten om att jag var just det. Lillebror var så söt som liten, som nougat och jordgubbskräm och hans sorg och kval var alltid svårare att stå ut med än mitt eget lidande, då när vi var små och hjälplösa. En gång höll en elak simlärare honom under vattnet – de elaka behöver aldrig skäl, det måste man imponeras av – medan jag stod vid kanten och var fast i det faktum att jag var ett litet barn utan kraft, makt eller inflytande. Säg att du spelar schack, säg att du målar elaka ögon på din drottningpjäs, det har ändå ingen betydelse – reglerna förblir desamma.

I den sfär som människors gemensamma tankar utgör härskar Kung Absurd och Drottning Förvrängd, deras styre suspenderas endast kortvariga perioder.

*

Borstch n’ Tears köksmästare var från Spanien. Spanjoren regerade sina domäner med strypsnara och piska. Han ogillade ”different races mixing”, särskilt vita kvinnor skulle hållas borta från svarta män. Därför åt servisen på kontoret så att kökspersonalen som innehöll människor från Elefenbenskusten kunde inta kvällens måltid i restauranglokalen.

Snezana arbetade i baren, nu satt hon på skrivbordet med benen i kors. De mandelformade ögonen blickade mot fönstret och runt henne svävade som alltid doften av utsökt, dyr parfym. “Never I hated a man as much that I gave back the gifts he gifted me with, no way, why ought I?” Sa hon som om jag propsat på motsatsen. Hon spetsade en smörmarinerad morot. ”This man Stepan gave me the beautifullest jewels, necklace with rubies and to this watch.” Hon höll fram klockan mot mig. ”Incredible value!”

Georgia satte sig hos oss. Ikväll hade hon och jag stationerna intill varandra, de utgjorde hela nedre golvet. Hon var glad. “Today I have painted my bedroom walls and the ceiling black – pitch black.” Lutad mot väggen sippade hon ur ett ölglas – kaffe med socker och grädde. Såvitt jag kände till hade ingen sett henne äta och hon vägrade använda hudkräm, Georgia sa att fettet från krämen gick in i kroppen och lagrades där.

Gitarrklink fann sin väg genom kontorets halvöppna dörr, kvällens trubadurer var i färd med att stämma. Jag var förargad på en av dem; då han hört att jag var 17 år erbjöd han mig gratis ett rum i den villa han delade med sin son. ”No good to be seventeen and on your own…”. Så genant! Givetvis blev jag förnärmad, som om min ålder var en oförmåga. Minsann, hade jag inte klarat mig själv i många år? Fanns det något i mitt sätt som fått honom att tro att jag var utan stolthet, att jag accepterade allmosor?

Diskmaskinen lämnade fula kalkfläckar på vinglasen så jag tog för vana att i början av kvällen ånga dem över en kanna kokhett vatten och så putsa dem prickfritt skinande med en handduk. Gäster började anlända och denna kväll var de i sällskap med lukten av fuktigt ylle, det regnade visst. En kyla spred sig från mina handleder och minnet flöt upp ur det hav av minnen som finns inom varje människa. Doften av regn och kläder hade för mig samma effekt som smaken av lindblomste och madeleinekakor hade på Swann.

Grå februari, mörka kvällen var det den gången. Jag var utskickad för att söka upp min bror och gick förbi Svenshög mot lekplatsen på skolgården där jag ett halvår tidigare börjat ettan. Synminnet är luddigt – var de tre eller fyra? – men minnet av fruktan är skarp.

Några tonårstjejer reste sig från gungorna, omringade mig, tvingade ner mig på knä i mitten av den ring de slog runt mig. ”Du är ful, du förtjänar inte att leva och vi ska döda dig”. Jag tvingades knäppa händerna och be för mitt liv, de slog mig med isiga lovikavantar i ansiktet tills kinderna brände. Nyansen av cendréfärgat hår som en av dem hade och hennes midjekorta täckjacka är som inpräntat, brännmärkt i mig, hon sparkade så jag föll. Imorgon, tänkte jag, skulle klasskamraterna hitta mig här, död. Bara det inte blir Thomas, han tål inte blod var min sista tanke innan jag fann mig i mitt öde och hoppades att det skulle gå fort. Blicken fäste jag på himlen, där fanns Venus som jag visste var en planet.

Plötsligt dröp mina banemän av, en av dem ropade ”om du skvallrar så dödar vi dig, vi letar upp dig och dödar dig” Vem skulle jag ha berättat för? Vem?

Efter incidenten utvecklade jag en allergi mot ondska. Framledes då jag angreps av eller konfronterades med nyckfull illvilja kom jag att uppleva jag astmaliknande symptom. Elaka människor dyker upp varhelst, så jag måste vara varse och medveten om flyktvägar.

Ett sista glas från backen låg i min hand. Nogsamt putsade jag det, ställde det på brickan med de andra. Fler än så skulle inte gå åt en vardagskväll. Fyra män i sällskap var de första gästerna, de slog sig ner kring ett av de runda borden. Jag gjorde en gest mot Georgia som visade att jag såg dem och gick för att hämta menyer.

Minnet av att någon spelat piano den morgonen kom för mig, skira klink som försynt klättrade ut och upp mot himlen från ett annat rum, som liksom mitt vette mot gården. Långsamt, liksom musiken, hade jag klätt mig och märkt särskilt hur mitt hår och mina fingrar kändes mot min hud. Varje enskild dag är ett eget liv, ett fullkomligt liv i sig. När jag stiger ur sängen föds jag, varje förmiddag firar jag ungdom och då kinden åter når kudden dör jag med vetskapen om uppståndelse nästa morgon. Vilket mirakel, en förträfflig gåva, fullt tillräckligt att leva för tänkte jag medan jag hörde med de fyra mörkt klädda, liksom suddiga, herrarna om de ville ha något at dricka.

*

Några är lätta som om vikt inte häftar vid dem, deras förhållningssätt motstår den tyngd, det mörker som för flertalet är omöjlig att undvika. Vi hade avtalat möte vid Saint-Martin-in-the-fields och han väntade där, spanandes ut över torget. Nonchalant lutad mot en av de jättelika pelarna lät han kroppens tyngd bäras av sin högra skuldra – han var lätt och söt. Ralph sa ”hello there” och jag sa ”hello” tillbaka.

Nyss hade solen passerat sin högsta punkt och vi promenerade söderut längs med Whitehall. Ralph komplimenterade min blå kappa och min ”casual dressing”. Så berättade han om en episod i barndomen då hans lillasyster tejpat fast en nyckelpiga på ett cykelhjul för att bjuda den lilla insekten på en åktur, men tejpen gick förstås inte att få av och djuret dog. ”Even today whenever she sees a ladybird she starts crying.”

Trottoaren var smal, vi frasade oss förbi människor och Ralph tog tillfälligt tag i min armbåge för att styra oss undan en grupp turister. Förbipasserande måste tro, tänkte jag, att jag var en vanlig person och att vi var ett normalt ungt par med ett ärende såsom unga par kan tänkas ha. Som om jag dragits upp med roten, så kändes det, som om jag inte var fast och kanske snart skulle stiga mot skyn som en ballong. Världen var rosa och silvrig, den var i mitt blod och pulserade ivrigt genom mina ådror.

En mamma med brunt hår i hästsvans stannade till och la försiktigt filten över sitt barn som somnat i en ranglig sulky. Ralph log mot mig medan han ledsagade mig till Restaurang Romulus, en sunkig, billig italiensk restaurang som han hävdade drevs av turkar. Pizza med vitlök och sardeller var vad vi åt i ett av restaurangens bruna bås, melon till efterrätt. Ralph sa: “We forfeit three quarters of ourselves to be like others, but not you – I never met someone like you.”

Vatten, porslin och diskmedel kom samman, köksslammer letade sig ut genom mörkbruna svängdörrar. I restauranglokalen var allt blåvitt, lysrör flimrade och vaktade oss likt ett förkläde angeläget att omintetgöra oanständigt uppförande. Vid gud var Ralph mumsig, huden mjuk, ögonen en ljust grön nyans, axlarna breda, höfterna smala, och ådror som löpte likt smala grenar längs med hans armar fick mig att tänka på välspelade sexscener i olika filmer.

I kassan satt en dam; rund som en boll med håret i en knut i nacken och svarta streck av ditritade ögonbryn. Damen var klädd i en ljust röd mohairkofta med guldknappar, hon bjöd oss på varsin chokladbit när vi betalade, sedan snubblade vi ut på gatan, av något skäl fnissandes. Ralph rörde sig allt närmre mig – ni vet så där –  handen mot min rygg, böjde sig ner och talade nära mitt ansikte som om han annars inte hörde vad jag sa, råkade ständigt liksom oavsiktligt snudda vid mig.

Under tvål och vatten finns en människas verkliga, egensinniga doft och jag förnam nu hans. Går det att ge tillbaka givna kort, byta personlighet, låta en annan bo inom mig för att axla mitt skinn, finns fri vilja? Två äldre herrar stod lutade mot ett räcke och de log mot oss. “Before I die, just before The Grim Reaper comes to take me. Only that and those I love shall be left inside of me.” Ralph lyfte handen i hälsning till de två vid räcket. “Everything else will be sifted away.” Vi är olika, tänkte jag.

Klockan halv fem slank vi in på Odeon vid St. Albans Street. Natasha Richardson spelade huvudrollen i en film där sensmoralen var att lidande orsakat av en medmänniskas illvilja är långt mer smärtsamt än om någon skadas av sjukdom eller olycka. En tredjedel av filmen hade passerat, Ralph la sin arm runt mina axlar och jag fick en tanke på att bli vetenskapsman; bota cancer eller kanske något med grödor – trädgårdsarbete hade alltid fascinerat mig. Att förbättra skördar för att motverka svält, vilket hederligt arbete. Så tänkte jag.

Biografens besökare, inte fler än 20 personer, släpptes ut genom en tunnel som löpte en bit och sedan avlöstes av en annan större tunnel. Min stickade grå tröja var sliten, den hade hål längst ner i ärmarna och jag stack ut mina tummar genom maskorna. Ralph drog benen efter sig, han hade en agenda, – ett, två, tre steg – sedan tog han tag i linningen på mina byxor, grep tag i mig, vände mig runt och kysste mig. Han smakade av människa och frukt-kola. Senan i hans tumme måste ha sträckts osedvanligt mycket när hans hand liksom försökte och lyckades fatta om hela mitt huvud. Med vänsterhanden grep jag om hans högra handled. Jag tänkte på, helt begreppsligt då, mod, ordning, nåd, eller inte riktigt nåd utan mer amnesti.

Mörkret hade gjort sin entré, lyktor tändes och vi gick till Afrodite, en vinbar belägen i en källare utan fönster.  På toaletten mötte jag min spegelbild. Glaset var inte spräckt men spräckligt och spegelns ram pryddes av blå ditmålade men nu nästan avskavda små blommor. Trots allt var jag ung, tänkte jag och blå ögonskugga klär mig tänkte jag också. Så tänkte jag på Ralphs könsorgan och hans händer.

Lokalen var fuktig och vi satt mittemot varandra på barstolar. Ralph fyllde på våra glas och berättade att hans bästa kompis dött i en bilolycka när de båda var 16 år. “Dad had come to get us from this wildlife-holiday-camp-thing and on the way back we had a collision. Me and dad got through like some part of a wonder, entirely without grave injuries but Stuart, my friend, got smashed to parts. His time had come, as simple as that, don’t you think?”

“No” sa jag “I think it was an accident and a coincidence that he died – it might just as well had been you.” Vinbaren stängde och när vi åter stod på gatan hade Londons typiska dimma smugit in, tycktes ha samlat sig i möten kring nattens ljuskällor. Nattluften kändes sval mot ansiktet.

“Let’s get the same cab, I’ll get off in Pimlico and then you can travel on to Turnham” sa Ralph och klev ut i gatan.  Turnham? Vid något tillfälle måste jag ha påstått att jag bodde där. I Turnham? “St Georges Drive please.” Chauffören, en blek, svarthårig man vars kläder, eller var det han själv, luktade sköljmedel med äppledoft, grymtade fram ett svar. Taxins svarta läder var som en famn och Ralph tog varsamt tag i mitt vänstra pekfinger. “The less intelligent someone is, the less mysterious the world seems to him… or her. Some people never rest in front of the unsolved and strange, they never hesitate.”

Gatorna var ödsliga, enstaka personer mot gråsvart asfalt nedanför lika enstaka moln mot gråsvart natthimmel – vi satt tysta. ”Please stop here, here will be fine.” Så sker något mycket hastigt – chauffören tar emot betalning, sedan rycker Ralph tag i min väska och springer iväg, jag nödgas lämna taxin och springa efter. Ralph vänder sig om, dinglar med väskan, jag kommer i kapp och tar den.

Tystnad. Så frågar han ”Are you mad?”

”Yes…” säger jag men det är inte sant, jag är inte arg, natt får mig alltid på bra humör. Vi saktar av och promenerar längs små gator kantade med rosor som modigt försöker kuva årstiden genom att ännu blomma. Ralph öppnar dörren till sitt hem, en tung oxblodsröd port som lyder en fånigt liten men fint gyllene nyckel.

Två enorma och exakt fyrkantiga målningar av otämjda, översvallande frodiga blomsterbuketter hänger på bortre väggen i ett stort rum. Dovgult gatlykteljus passerar smutsiga fönster och faller över blomsterprakten. Resultatet är sublimt. Ralph tänder en rosa hörnlampa och pluggar i kontakten på en ledsen ljusslinga, sannolikt kvarlämnad sedan jul. “I’m sorry… I acted on impulse and greed, I didn’t want our day to be over – just yet.”

Sängen står platt på golvet, inga ben, ett stort rutigt blåaktigt fransigt överkast ser ut att ha kastat sig över den. Han sätter sig; ”Come lay down here beside me.”

Färgen i taket är åldrad, på resa från gult till mjölkchokladbrunt. Rummets dofter är lugna och liksom av både himmel och jord; svag, billig herrparfym och något som kan vara vanilj.

Elsa, min granne när jag var i tonåren, hade en svart labrador som jag brukade gå ut med efter det att hon själv inte kunde, eller inte ville. ”Jag vill inte gå ut” var hennes enda motivering. Wolfgang hette hunden, ”efter en tysk”, men den kallades för Woofie. I mellanrummet mellan sömn och vakenhet tänker jag på Woofie, när dog han? Hade jag redat flyttat då?

Ralph har satt på musik, hans varma hand och fingrar rör mitt ansikte, min hals och min kropp, det låter som klarinett? Något av Schuberts luftiga stycken? Jag somnar intill honom, hans kropp verkar orimligt platskrävande när vi ligger ner. Min aptit på Ralph är stor men trots det växande, det är den sista tanken jag noterar innan den vita sky som kallas sömn slukar mig.

När jag vaknar är rummet liksom beigt, de stora blomstermålningarna ser annorlunda ut –  inte längre upphöjda utan vardagliga och trygga. Ralph står i andra änden av rummet, bredvid en grammofon där en LP-skiva snurrar.

Oh my luve is like a red, red rose,

Thats’s newly sprung in June:

Oh my luve is like the melodie,

That’s sweetly play’d in tune.

En raspig kvinnoröst sjunger engelsk schlager. “Mother loves this song; in her teens she wrote a novel based upon it’s lyrics.” Hans överkropp är bar, täckt av ljusa hår, mestadels centrerade kring de mörkt röda bröstvårtorna.

”How long have I slept?”

”Almost 14 hours.”

Han kommer nära och hans pupiller är som vore de köpta på institut, pupiller som ser och vet och som män kan ha när de är vackra men aldrig annars och aldrig kvinnor.

”Tell me your real name?”

”Clarisse.”

Trollkarlarna i Ursula K. Leguins Earthsea serie, det där med deras namn – om någon listar ut deras rätta, hemliga namn så har denne herraväldet över dem.

*

Onsdagskvällar på Borshtch n’ Tears var True Russian. Då sjöng Vladimir, en rysk jätte med det längsta skägg jag sett, ryska visor. Under en folkmusikfestival i Västberlin hade han hoppat av. Vladimir hatade Sovjet. ”They killed mother and then father died of the broken heart”. Skägget var rött, händerna tre gånger så stora som mina och de vackert målade instrumenten föreföll vara leksaksvarianter när han tog i dem.

Vladimir kunde resa i tiden berättade han en kväll för Georgia, mig och Snezana. I framtiden var han en senildement änkling i Shepards Bush som somnade för att vakna på sin bröllopsdag 1955 i Odessa. Därifrån rörde han sig bakåt genom en dörr och en korridor som mynnade vid krigsslutet 1944. Med hjälp av en upphittad jeep for han så framåt mot 60-talet. Många gånger hade Vladimir sett sig själv både födas och dö och han ägnade sig åt oorganiserade besök längs hela sin livslinje.

Georgias ögon smalnade, en bränd tändsticka maldes till stoft mellan hennes fingrar och glaset med den vanliga blandningen ställdes ner. “But that is like… so perfectly amazing, Vladimir; this means life is not at all what it seems to be…  you ought to be on the news, Vladimir and researchers need to investigate this time travelling… completely amazing, this means… this is actual hardcore proof that there is a destiny and that our lives are sort of pre-told, entirely amazing, this is amazing… you are a witness; time is not as we perceive it… this will be like crucial information for scientific people, this will mean a giant leap forward for like astronomers, biologists and historians… absolutely amazing, that is the most wholly amazing I have ever heard… something the world needs to know about, something you need to share, so amazing… “

Föreställ er en trädgård med blommor och ogräs och en person som inte ser skillnad utan rycker upp allt, står där med brun jord och är nöjd. Sådan var köksmästaren. Så vit som snö, oklanderligt ren klev han in på kontoret och tystade Georgia genom att dra fingret över halsen – det kan ha varit hans favoritgest. Två cigaretter i munnen, han tände dem och gav den ena till Snezana.

Köksmästaren verkade i en särskild spansk kocktradition där förkläde var ett tecken på svaghet. De gånger han spillt på sig lät han en kollega göra ett centimeterdjupt snitt på ovansidan av armen, uppe vid axeln. Han hade tre sådana ärr. I Navarra, Washington fanns en kollega, berättade köksmästaren och det var säkert sant, som trots att han fyllt 60 år och arbetat sedan han var 14 inte hade ett enda ärr.

Snezana uppskattade köksmästaren, vilket imponerade. Alla begrep att det krävdes talang för att gilla en sådan man. Djupa bloss, han lät röken vandra mellan mun och näsa medan han delgav oss att han nyss nåtts av besked om sin faders död på ett sjukhem i Oviedo. Meursault, tänkte jag, huvudpersonen i Camus roman L’Étranger. Berättelsen inleds med att Meursault reser till sin mors begravning.

Köksmästaren tänkte inte resa för att begrava sin döda förälder; ”No e’circumstance will have me go back I can never travel back to my childhood place… my e’sisters has destroyed everything by this attitude – the unnatural manners… you e’see its about morality, my e’sisters aren’t decent, they poisoned my father, his mind, made him weak, they have behaviour problems… not natural, not appropriate… as a e’son I must now keep distance I never cook at home… my wife does, I am the family spiritual leader, I am the chief of the family, it’s the natural order… the meaning order… if you don’t e’stand for anything you will fall for everything… I am the The father, the e’spiritual leader, I am the family King, if my e’sons loose faith they don’t see me as chief, it will harm them… no man harms his e’sons… you see, it is a question about moral and correctness I tell everyone and those who listen becomes happy because they know somewhere this is the natural life… people they honour me… all the trouble in this world e’started with woman being unnatural… my e’sisters are unnatural… one day they will regret it… now they have killed my father”

Han återgick till köket. Köksmästaren skulle aldrig dröja för att invänta respons från någon, konvenans stod han över, småprat likaså – jag tror han var mycket lycklig.

Tamara tog ett djupt andetag och fortsatte på sitt ämne presenter – det enda jag alls hörde henne tala om. “Thomas gave this exquisite… so nice, sooo nice…, ok listen: a rose-bush he put in a mosaic pot, on top of roots he put green marbles and in the bush hang little presents, bracelet, ring… very nice this is the thirdest nicest present I get in England… and Gustave he give me… we took a photo in photoboot and he left it to famous artist who paints expensive, very, very, very expensive paintings and artist painted the boot-photo of him and me into the biggest painting and I had it on my wall… until I met Dick… and… he gave a gift, the nicest gift, a little doll that he had ordered from porcelain maker that looked like me, to do and with the doll clothes very valuable clothes, I sleep with the doll and Dick, and one time he surprised me… he had put in gift basket…so nice…”

Tankarna frigjorde sig, min fysiska person satt kvar vid bordet, replikerade kanske till och med men min hjärna var annorstädes. I Krimkriget närmre bestämt och jag funderade över det åbäkiga i att frakta 15 fullastade vagnar med mörkrumsutrustning, vilket fotograf Roger Fenton gjort då han dokumenterade kriget mellan ryssar och britter.

Alldeles då, när jag var i färd med att skapa en bild av dessa 15 hästdragna vagnar knagglandes över väglöst, stenigt land nådde en insikt fram till mitt medvetande, en förståelse jag misstänker mitt automatiska, dolda tänkande arbetat med under någon tid innan det nu bröt fram. Ralph påminde om Darley i Alexandriakvartetten! Linneaktig ljushet, höga kindknotor och rösten, dess tonläge men även sättet att formulera sig och det noggranna valet av ord – som Darley.

Vladimir stämde balalajkan, Sarah talade om en bekant, David Brocklehurst, journalist, som skulle lyckliggöras av att förunnas ensamrätt till historien om Vladimirs tidsresor. Tamara sa, vilket hon nämnt tidigare, att om hon pressades till att välja ett enda presentpapper, hennes favorit genom alla tider, så skulle det vara det med grön botten bestrött med grafiska guldrosor som innehållit ett antikt armband med enhörning målad på en vit sten. Också Tamara var lycklig, men inte Georgia – hon hade det inte i sig.

*

Två veckor förflöt, slutet av september kom och vi skulle ses igen, samma tid och han väntade vid samma plats, som vi avtalat.

Ära behöver inte vinnas utan måste bara inte förloras. Att hålla sig stilla, ligga lågt och parera omständigheter som inbjuder till sårbarhet är en god taktik, den bästa politiken för den grupp jag räknar mig själv till. Vi i denna grupp lever med, i eller bredvid skräck, vi är medvetna om somligas onda natur. Inget kan förändra vår belägenhet, för oss finns inget skydd, för vi känner till den slutgiltiga oföränderliga sanningen.

Kännedom om den allestädes närvarande ondskan är förborgad för flertalet. Vi är få som vet, inte över fem procent av befolkningsgruppen. Bland oss som känner till illvilja lyckas några, ett litet antal, vända erfarenheten till något konstruktivt i rättfärdighetens tjänst. Dessa några blir psykologer, tar emot fosterbarn, eller så består deras gärning av att hålla huvudet högt och sprida värdighet genom att till exempel bemöta sina medmänniskor med respekt. Fåfängt? Ja givetvis! Till och med löjeväckande, ändå anstränger de sig. Balansera upp den mörka sidan kan de aldrig, ondskan är till sin natur tät och effektiv medan godhetens essens är fluffig och tveksam.

The National Galleries huskropp veckade sig lik. Ett vitt smutsigt tyg bredvid mig, ett entablement stack ut ovan huvudet och min kind nuddade en osmyckad fris. Denna dag var september blågulröd.

Placeringen jag valt var intill husets östra gavel. Lutade jag mig 30 grader framåt kunde jag se Ralph där borta vid Saint Martin in the Fields men jag var dold för honom. Han väntade.

Att gå fram verkade åh så frestande, lägga handen om hans nacke, vidröra hans hår och passa in mig själv under hans arm tryckt mot den beiga jacka han burit de gånger vi setts. Trots att jag sällan kom män nära så var jag sedan så länge jag kunde minnas fylld av funderingar på och fantasier om deras kroppar. Unga män tycktes mig så frasiga! Ralph vankade, några meter fram och sedan tillbaka och mina tankar var bitvis, ja till övervägande del, oanständiga. Tålamod? Hur länge skulle hans vara?

Vinbarens Afrodites sunkiga toalett, den där gången för två veckor sedan. Jag hade låtit vattnet i kranen rinna över handens insida, rygg och över mina handleder, jag gav vattnet tid att bli så hett som det kunde bli. Jag ville åt det varma, som om inte ens det brännande kunde skada mig.

Framför spegeln kunde jag orientera mig utifrån mitt eget ansikte. Utgångspunkten fanns plötsligt i den egna kroppens strukturer. Jag vaknade till, det var oanat och kortvarigt och känslan försvann straxt men kanske bytte jag spår.

”Hej”, sa jag halvhögt till mig själv. Min hud var blek, ögonbrynen raka och mörka, lampan ovan spegeln gjorde så att ögonfransarnas skugga föll tungt och taggigt över kinderna. Hårets ton blev än rödaktigare i lampans ljus och det rann ner likt en blödande flod över ryggen. Christina Rosettis, tänkte jag, eller någon av de andra prerafaelitiska skönheterna.

Slitet spegelglas återgav sådan flickaktig blomstring att jag bedårades och berusades av denna skönhet som oväntat var min egen. Ljuvlighet, jag var hon som tittade tillbaka ur spegeln men också en annan – hennes observatör.

Innan avresan hade jag inhandlat en djupt mörkblå sammetsjacka i en second-hand butik på Kalendegatan i Malmö och nu fann jag tyget vara utmärkt för denna stund. Ögonblicket på toaletten var inskrivet i ödet och kappan inköpt för att utgöra det perfekta plagget till en felfri skönhet vid ett fulländat tillfälle – det trodde jag nu inte eftersom tanken på ett förutbestämt öde är så löjlig, men jag tillät ändå upplevelsen.

Strålande av äkthet utgörandes en kringvandrande förklaring i mig själv via den egna ytan – jag var attraktiv; oskuld, ungdom, tvekan, sorg, längtan, ljus och mörker. Föreställningarna ordnade sig på ett led, jag var deras domptör, jag var diktjaget och författaren.

Någon, en dam med portfölj under armen och alkholist-hud, steg in på toaletten, försvann in i ett av båsen. Ploff, låset fälldes, jag satte på fläkten och lät varm luft blåsa mot ansiktet – välsignade hetta.

*

Hur länge skulle han vänta?

Ralph stod där, tog några steg fram, några tillbaka, var stilla, dröjde under de befängt jättelika pelarna, klev ett steg upp och gick ett steg ner, höll sig iakttagbar, för att vara synlig oavsett från vilket håll någon kom, från vilket håll jag kom. Stiligt ansikte, oroligt, romantiskt, något av en Caspar-David-Friedrich-stämning fanns alltid i närheten av honom. Handen for genom håret, den gjorde det ungefär varje kvart för att föra luggen bort från pannan.

Morgonen efter natten jag sovit hos honom lämnade jag honom stående i hallen. Han hade otippat gulliga fötter som var långt mer rundade än förväntat. Mitt emot varandra stod vi, min hand på dörrhandtaget, skrammel tog sig in utifrån gatan, ljus från fönstret föll på hans rygg och på min kropps framsida och han frågade om jag ville ha frukost trots att det var eftermiddag.

Han var typen som fick mörka ringar under ögonen när hösten började gå mot vinter, han var av det slaget med sådan hud som blir transparent under årets mörka månader. St. Martin In The Fields, nu stod han där och spejade ut över Trafalgar Square.

Formulera dig! Förklara dig! ”Jag bär ett sådant tvivel, det finns stenar, ja berg i vägen för vårt förhållande, hjälp mig flytta dem”. Outhärdligt floskelaktig, genant, inte ens sannfärdigt. Ord = förrädare, de har inte tydligheten som krävs utan är trubbiga. Bäst att tiga.

”Anförtro”. Jag viskade fram glosan som en gåta, en rebus. ”Lita på någon”. Orimligt. Kanske lita på någon ett tag, sedan inte kräva mer, en dag i taget eller vad det brukade heta. Också idiotiskt.

En familj, tyskar gissningsvis, alla hade långa ben och korta överkroppar, närmade sig Ralph. Framför honom vecklades en karta ut, modern och fadern pekade och frågade.

”Tysk familj ber engelsman om vägbeskrivning” tänkte jag, som om det vore min uppgift att enligt lag klassa sådana utmärkande omständigheter som inträffade på denna planet. Ralph spanade ut innan han tittade på kartan, vände på den och visade och visade och visade. Modern, gruppens befälhavare, frågade något. Oj som de pekade. Ralph pekade, modern pekade, de två sönerna i yngre tonåren pekade och även fadern pekade ömsom på kartan, ömsom in i det som Immanuel Kant kallade för sinnevärlden. Någon halade fram en penna, Ralph ritade och omsider verkade förnöjsamhet sprida sig i den lilla gruppen. Kartan veks ihop, leenden utbyttes och Ralph följde familjen några steg för att fasa in dem åt rätt håll. Föräldrarna gick strakbent, de två sönerna lommade efter. ”Ah, so ein netter junger Mann”. Kanske sa de så till varandra.

Mild, omsorgsfull, så modern han var … någon process omvandlade honom till ett minne trots att han ännu stod där i nutid. Hur länge skulle han vänta?

Gråvita runda duvor överallt, än gick de hit, än dit som vore de fulla eller hängivna åt ett otåligt, fullkomligt oordnat sökande. ”Finns det här, finns det där, the french they seek him everwhere”.

Ogräs trängde fram mellan två stenblock i huset. Min hand vidrörde det, en pytteliten gul blomma vågade utmana byggnadskroppskolossen. Civilisation är eld; en gnista får fäste, växer i styrka för att svepa över allt större områden tills något inträffar och elden dör ut. Hur lång tid skulle det ta för djur och natur att ta över städerna om alla människor eller nästan alla människor försvann? Ogräset i väggen hade taggiga blad, jag fick för mig att dra ut det för att bjuda väggen sin släthet tillbaka men jag hejdade mig… endast någon sekund… för att sedan plocka bort det.

Världen hade vecklat ut en parentes bara för denna stund. Ralph väntade, jag dröjde. Två storheter på mattan, den ena kunde vara förälskelse, den andra för mig okänd trots att jag var sammankallande kraft.

Turisterna med sina många språk blev till en ström, dessa särskilda-besökare-i-stadslandskap var en kropp med ett stort antal ögon, en varelse som visste varför jag stod där och tryckte mot väggen. Hördes inte en hymn, en sång om mig som svällde ur och komponerades av denna hop av människokött? Min angelägenhet var deras av den enda anledning att de passerade, en kör sjungandes en melodi sprungen ur detta händelseförlopp, Ralphs väntan min tveksamhet.

Tiden rörde sig. Inte som honung, tjockt och flytande i sakta mak, nej tungt, kantigt och utan nåd. Trogen sin essens tog den sig fram likt ett ånglok från 1800-talet, väldiga hjul mötte skenorna och plogade fram. I fjärran hördes starka karlars rop: ”Ohoj, här kommer tid, håll er undan eller låt er krossas!” Tid, en värdig motståndare.

Nu måste han väl snart gå?

*

Två steg fram, jag vinkade, sög till mig hans uppmärksamhet, våra blickar möttes ovan folkmassan, över hopen av de ordinära, pöbeln, definierade enbart utifrån att de inte var någon av oss – stackarna. Sammetsgrå ögon – mina – såg in i hans vassgröna, som gummiband mellan oss, pianomusik av någon skandinavisk sort, en scen värdig… ja hellre Barbara Cartland än Tjechov, hellre något amerikanskt än något ryskt.

Lätt och spirande, hela min person emanerade den gammaldags grace man endast finner i påhittade historier. Vi rörde oss mot varandra.

Så blev vi ett par. Träffar på trånga, billiga coffeshops, mina papperslakan fick känna tyngden av oss båda när han blev en vanligare gäst, nycklar där ett av paren hade en nyckelring i form av en röd ledsen katt bytte ägare och tandborsten, min hårda, blev kvar, vi flyttade ihop, skaffade ett något större rum, målade väggarna lindblomsgröna och Ralph skrattade när jag fick färg på näsan. Ofta drev jag kärleksfullt med honom, han var gulligt valhänt, harig och med usel smak, han vidbrände maten, skrek vid synen av en spindel och köpte äckliga engelska kolor.

Skeden av tårar och misströstan kom. Vid en utflykt till Regents Park la Ralph sitt huvud i mitt knä, solen dolde sig bakom några höga almar och ett motljus gjorde brutalt anspråk på himlen som om en fe stridslystet snärtat sitt spö däröver. Scenen fick mig att minnas när mamma glömt mig på ett midsommarfirande i en skog. Tystnad kom över mig, jag blev ledsen. Ralph bemödade sig för att trösta men det var fåfängt, jag var omöjlig, stum och kall. Glasklar måne arbetade sig upp på himlen medan Ralphs förtvivlan växte “Your unhappiness is murdering me.”

Svart period följde, på den en grå och så tillbaka till en svart, bråk och gråt. Men som om luften gått ur och ny luft blåstes in i mig kunde jag se och välja, välja rätt, liksom den gången, det viktiga tillfället vid St. Martins då Ralph väntat uthålligt. Ärlighet blev vårt namn och ur detta steg naturlig kärlek som ordnade med en mjuk bubbla, ett rum fodrat med ljusrosa velour för oss att vistas i.

Påhejad av Ralph tog jag upp mitt måleri, och sökte till en av Londons prestigefyllda konstnärsutbildningar, jag blev student och samtidigt fick Ralph en hyfsat stor filmroll. Vid tiden för min första separatutställning på ett mindre men ansett galleri i västra London var jag gravid. En flicka föddes, hon fick namnet Anita, hon hade sin fars tjocka, honungsblonda hår och min något smala lite uppnästa profil. Vi flyttade till landet för att bo nära Ralphs föräldrar, köpte en gammal gård, renoverade, fick sammanlagt fyra döttrar och en son. Vi var världens bästa föräldrar och många katter bodde hos oss, de hette till exempel Osip, Edith, Nelly och Aden.

Jag var en normal människa med ett riktigt liv.

*

Aningslös om min fantasi kring vår gemensamma framtid stod Ralph kvar. Hur länge skulle han vänta?

Färglöshet och flagnande översvämmade mig. Tiden var ute, det fanns inte något att strida mot. Lycka eller olycka, sådan kategorisering var förgäves och löjlig, bara liv och död. En hand kramade mitt hjärta – den var iskall. Jag klev ur huskroppens skugga och sprang, knuffandes folk runtomkring mig likt en huvudrollsinnehavare i en galen film eller märklig dröm. Vid vart hörn svängde jag tvärt som om jag förföljdes av vildsvin, odugliga till bråda svängar.

”Clarisse!” tyckte jag mig höra och jag önskade att jag hade givit honom mitt rätta namn.

Comment on this post: 8 COMMENTS

28 February, 2010

Läsinstruktioner till novellen ”Krönika om hur han passerade i september” som återfinns (snart) i inlägget ovan

Vid 18

Nästa inlägg – det sista innan min paus – är en novell med titeln Krönika om hur han passerade i september. Novellen är anspråksfull, vilket kan bero på, men förmodligen inte gör det, att jag skrev den vid 18 års ålder.

I tonåren skrev jag poesi och noveller, sedan kom livet emellan. Irriterande, faktiskt. På sistone har jag redigerat upp en del av dessa texter, som alltså är skrivna av en annan, rätt tidig variant av mig själv. Hon intresserar mig.

Texter som publiceras på denna blogg brukar vara kortare och skrivna av Jenny Maria Nilsson i hennes eget namn – givetvis. Novellen är något annat och därför dessa läsarinstruktioner. Skulle ni läsa texten som ett blogginlägg eller en artikel så blir det fel, så gör inte det. Ursäkta övertydligheten, säkert är inte alla så dåliga på att byta ”läsglasögon” som jag är.

Läs, om ni alls vill såklart, som ni läser ett stycke för er okänd prosa. Känn INTE att ni måste förhålla er till eller anse något om texten, så som man gärna gör när det finns kommentarsfält. Diktjaget i berättelsen är inte jag, novellen är inte särskilt självbiografisk, diktjaget är en fiktiv karaktär uppfunnen av den där tonåringen som jag en gång var.

Jag vet inte hur novellen kommer att upplevas, jag inbillar mig att den kan tyckas mer rörig och dramaturgiskt felaktig än vad den är men jag har inte velat ändra så mycket i innehållet på grund av en slags lojalitet mot den jag var då

För övrigt ses vi i april.

Comment on this post: 5 COMMENTS