Bildbevis – där bröst och livmoder går in går förståndet ut.

Det tycks finnas stora problem med kvinnors kroppar, i några religioner är vi orena under menstruation och efter förlossning och måste ritualtvagas innan återgång till gemenskapen kan ske. På några ställen på jorden ska det skäras i flickors underliv – tydligen har det inte blivit rätt från början. Nyss, här i Sverige, behandlades friska kvinnor i klimakteriet med östrogen slentrianmässigt.

Kvinnors kroppar och psyken måste liksom hanteras på olika vis. Ni vet vad Freud sa om oss – vi är misslyckade med penisavund. Utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg hävdade i sin forskning, som fick stort genomslag, att kvinnor inte kunde nå den högsta moraliska nivån. Detta var på slutet av 50-talet. Yeah right, det ser var och en vid en hastig överblick – en massa mer moraliska män. Men det är viktigt att minnas att bortom de här förklenande, sorgliga yttre redogörelserna angående synen på vårt kön har kvinnor verkat och gjort det både bra och dåligt – precis som män.

I vårt ordnade samhälle verkar det gammalmodigt och djuriskt att vi, för det mesta, kör den klassiska metoden att pressa barnen ur våra kroppar medan vi skriker och att vi sedan diar dem som om vi var djurhonor – vilket vi är. Författaren Maria Wine tyckte det var äckligt. När hon fick frågan om varför hon inte skaffat barn sa hon att den delen av kvinnligheten var motbjudande.

Jag vet inte om det är sant men jag läste att kvinnor allt mer drar sig för att amma offentligt på grund av nedlåtande anmärkningar från främlingar. Bröst för män och bröst i kapitalismens tjänst i våra offentliga rum är tydligen okontroversiellt, men inte bröst för barn.

Amning aktualiserades av Ohlys klumpiga försvar för kvoterad föräldraförsäkring om att mammorna kan pumpa ut och Hedenmos okunniga påstående att mammorna måste vara lediga för att kunna amma efter sex månader. Vilket nys. Långamning är inget argument mot delad föräldraförsäkring. Jag har utan vidare långammat mina barn och delat lika på föräldraförsäkringen utan någon bröstpump och jag är inte unik.

Det finns andra, goda skäl att inte amma, jag har rått rätt mången ledsen väninnan att ”lägga ner” när det kostat mer än det smakat. Det verkar vara lögn att det fungerar för alla, för några par och mammor är ersättning bättre och jag tror att barn i vårt land klarar sig utmärkt utan bröstmjölk.

Själv stod jag och grät framför ersättningen på ICA en julafton efter att mitt första barn fötts den 21 december. Bröstvårtorna blödde (jag ber om ursäkt för den här intima informationen). Varken förr eller senare på jorden har det funnits ett barn så förtjust i att ammas som min vackra dotter. Numera är hon för smal men då meddelade BVC-sköterskan att hon var ”det tjockaste barnet på barnavårdscentralen just nu.” Jag begrep aldrig om jag borde skämmas eller vara stolt.

Julaftonen när jag grät gjorde min sambo något barnmorskan på sjukhuset bestämt avrått från, for till apoteket och köpte en sådan där gumminapp att sätta över bröstvårtan medan man ammar. Han blev förhörd av apotekspersonal och den utlämnades över disk som något slags knark men gumminappen ordnade hela situationen. Sedan blev amningen fantastisk. Det var jobbigt nog med spädbarn, amningen hjälpte mig i min ’motherhood by bekvämlighet’ som jag sedan varit hängiven. Tänk att jag med tre barn aldrig har behövt gå upp en enda natt för att tillreda ersättning eller välling. Amning, för mig, var the easy way out.

Men det är valen vi kämpar för! Föräldraskap på eget vis eller inte alls. Vem är alla ni som tycker alla bör skaffa barn? Normmänniskorna jag hör talas om? Jag träffar ingen, finns ni som anser att män och kvinnor bör ägna sig åt barnalstring även om de inte vill? Hur skulle det kunna vara annat än var och ens ensak om människor väljer ett liv med barn eller hur de vill mata dessa barn.

Att som några gör tro, som jag har blivit varse sedan Ohly gick på pumpen, att det är en feministisk handling att inte amma är dumt och visar på att några feminister sååå genomsyras av det maktperspektiv de säger sig vilja slå sönder men som de ofta omedvetet anammar. Att tro att amning är något kvinnor måste ta avstånd ifrån för att kunna vara jämlika är fel.

Som om problemet finns i kvinnors kroppar. Har de gått på lögnen att det ÄR problematiskt att ha den typen av fysik som menstruerar, blir gravid och förmår producera mjölk, att den kvinnliga kroppen faktiskt står i opposition till att vara tänkande? Att vara av kvinnokön har beskrivits som en bekymmersam sjukdom men det är lögn. En kvinna måste inte generellt underordna sig sin kropp mer än en man. Synen på kvinnokroppen har varit problemet, inte kvinnokroppen i sig.

Familjen Grieg på sitt ställe i Landås innan de sögs upp av marken.

Ursäkta om du är den som sköljts upp här efter en googling på “gränslös ångest”, som någon enligt min statistisk har gjort. Mina förslag angående åtgärdanden mot detta är dåliga, det tycker inte jag själv men andra har påpekat det. Det som tröstar mig är min egen teori om att vi inte finns. Jorden, a.k.a planeten Tellus, beräknas ha funnits i 4,54 miljarder år och då är en enstaka människas livsbana så kort att det inte är mätbart och då existerar vi ju inte.

”Det spelar ju ingen roll eftersom vi upplever det som om vi finns” och ”det beror ju på känsligheten i mätinstrumentet” invände min dotter. Mycket irriterande med giltiga invändningar på sina teorier och jag svarade att jag gärna hade lyssnat på henne om vi bara hade funnits.

Nåja, folk har förklarat för mig att det antagandet ändå inte hjälper. Att inte vara mätbar ger mer gränslös ångest, inte mindre. Liksom mitt andra försökt till tröst, det att vi alla ska sugas upp av naturen, också ger ytterligre ångest. Som kråkan jag brukar passera på mina promenader. I början av sommaren var den nydöd men nu har den sugits upp av marken, i alla fall innehållet i den, skelett och fjädrar finns till viss del kvar. Jag vill också bli uppsugen av naturen och det kommer jag att bli.

Vi som deltar i Medeas projekt pendlarföljetongen. Då och då spelar vi landhockey – kolla vilken snygg dragning jag gör på Per och Erling.

Bloggandet har varit enstaka. Tack för att min statistik är hög, jag förtjänar det inte. Förra veckan var min hjärna en urvriden trasa, jag skrev dagar, kvällar och helger – applåd för det tack. Det är, vilket ni måste förstå, extra svårt för mig att skriva så ta gärna i när ni applåderar. Min natur är rastlös och jag anstränger mig för att göra Luther nöjd.

Medea har ett projekt, en följetong, där vi, några stycken, skriver med utgångspunkt i texter av författaren Per Engström. Inte bara skriver, allt är tillåtet; bild, film, och vi kan uppdatera via våra telefoner. Om man har en modern och det har jag. Här finns nuvarande och här finns början. Min kompis Erling som arbetar på Medea frågade om jag vill delta och det ville jag. Vi ska ha ett möte snart om det här och jag är nyfiken på vad det ska mynna i. Det här är en provomgång, så småningom kommer alla att kunna delta i sådant här följetongsskapande. Det blir najs.

Sommaren 2010 är tillända och kommer aldrig någonsin igen. Höstterminen har börjat, himlen väntar ovan oss och barnen är tillbaka på skolgårdarna, några centimeter längre än när de slutade. Kattungarna ska flytta hemifrån. Sorgligt för oss och för kvarterets små flickor och pojkar som avlägger visit för deras skull men det verkar som vi hittat kärleksfulla hem till dem alla.

Kungens våning. Vi låtsas att vi bor där, ”elda i brasan och duka fram!” I går överraskade jag och min dotter min son med ett besök på Malmö Museer som innehåller kungens våning. Vi älskar det. Min son säger jag är bästa mamman och när jag blir gammal och sitter på hem ska han överraska mig med roliga saker.

Stjärnrummet. Vi gillar det särskilt mycket – vi ligger i det och pratar även om det kanske inte är passande. När jag blir rik – en tidsfråga – ska jag bygga ett sådant hemma.

Mina flickor utanför Skabersjö kyrka. De sjöng Himlen är oskyldigt blå på begravningen.

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia.

Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt. Jag trivdes bättre hos morfar bland alla hans fåglar.

Men hennes öde finns i mig och min respekt för henne vet i somliga avseenden inga gränser. Mormor var kritisk och arg och den energin tog henne vidare, gjorde att hon överlevde ett liv som var en kamp. Hennes far, äldsta bror och en baby i familjen, som jag förstår det, dog samma vecka i spanska sjukan när hon var sju år. Mormor utackorderades till en prästfamilj, inte för att bli omhändertagen utan för att arbeta.

Prästparet var elaka mot henne, sadistiska rentav. Mina svårigheter med organiserad religion börjar där, hyckleriet att ta sig mandat och kalla ondska, till exempel mot en sjuårig flicka, för det rätta och det goda – det är avskyvärt.

Hon födde nio barn på elva år och morfar var väl motsatsen till det man kan kalla klippa. Nu minns jag inte hur många barnbarn vi är, trettio kanske – förmodligen fler, barnbarnsbarnen är typ oräkneliga.

Tills för cirka ett år sedan bodde mormor hemma, hon har aldrig haft hemtjänst, hon skulle aldrig ha kunnat tänka sig något slikt. Vi var på besök jag och småbarnen, som inte är små, med min mor för inte så länge sedan. Barnen åt kakor som om vore det deras sista dag i livet. Hon hade bakat, fortfarande för några år sedan gick hon upp och satte deg klockan fem på morgonen. Jag försökte fotografera mormor men hon blev arg, jag fick inte det – ingen fick det.

Det sista året rann livet ur henne, jag är glad att tiden som hjälplös inte blev lång, det passade henne så illa.

∗ ∗ * * ♡ ♡ ♥ ♡ ♡ * * ∗ ∗

Säg mig Bengan, har du som jag en känsla av att vi lever i förr-i-tiden, är hopplöst gammaldags och att våra problem inte är av samma dignitet som nutida människors är?

Jag har lånat hem sjukt mycket böcker från bibblan, jag vann nyss svenska mästerskapen i mest förvirrade research kring mest spridda ämnen. Snart vet jag allt. Då ska jag flytta till en annan planet eller så får folk komma på fler saker.

I den här boken The Photograph: A Strange, Confined Space av Mary Price hittade jag ett citat som jag kände igen mig i. Citatet säger något jag själv tänkt, därför kunde jag genast förstå det. Så fungerar det ofta, något vi snabbt uppfattar är en tanke vi själva haft som bekräftas.

Mary Price har hämtat orden från den här boken Pictures from an Institution av Randall Jarrell – en amerikansk klassiker som jag förstår det.

”…, just as we look at an old photograph and feel that the people in it must surely have had some intimation of how old-fashioned they were, of the fact that their problems were not really problems…”

Har också ni tänkt så angående människor i äldre fotografier?

Givetvis bygger det på en slags nutidens egocentricitet, där vi nu levande automatiskt har vunnit över alla de som är döda när det gäller angelägenhet. Livet hos personer på äldre fotografier utspelar sig på en scen och på något vis måste de ha känt av och plågats av att leva förr i tiden och vara gammaldags. Även om någon dog eller det var krig så var det inget riktigt problem, utan ett gammalt sådant som utspelade sig på den där förr-i-tiden-scenen som väl inte kan vara livet.

För övrigt är boken The Photograph: A Strange, Confined Space utmärkt, det hör man redan på titeln, eller hur? Ledande fråga! Universitetsbiblioteket, där jag lånade den, är sönderrenoverat men i fönsterna finns handblåst, gammalt glas och lokalerna är tomma på sommaren. Övergivna offentliga lokaler och gammalt fönsterglas – these are two of my favourite things.

Det var bara det.

Min son var den ende med förstånd nog att fly statykvinnan medan tid var.

Augusti är det finaste månadsnamnet. Det går säkert att hitta på en lockande boktitel med augusti i, något med mörker, något med sammet, något med död. ”Dödad av sammet i mörk augustinatt” – typ – nej, jag skojar.

Alla månader har fina namn, liksom poetiska allihop. Tycker ni också det?

Hela sommaren och tidigare, i flera år nu, har jag bemödat mig för att fatta vad bra text är, hur den ser ut, vad den är – stilen, hur är stilen, även utifrån olika genrer. Vad behöver essän, vad behöver prosan, vad behöver reportaget? Och så vidare.

Ofta, ja dagligdags, går jag till bokhyllan och plockar ut böcker och texter av språkbehärskande skribenter/författare och försöker bara se det, inte läsa utan se vad som gör text till litteratur. Hur bemästras det?

☛ ∙ ⋄ ∗ ☀ ∗ ⋄ ∙ ☚

ps. ping Fransyskan. Du tror inte det är sant men jag skriver ännu på det där blogginlägget om Nijinskij, det vill sig inte.

Hon satte sig, tog av sig pumpsen med de höga, ovanligt höga, klackarna, plockade fram en liten söt påse och tog ur den ut små, mjuka, blombroderade, grå inneskor som hon trädde på fötterna.

I sommarnumret av Residence, som är ute nu, har jag två texter. En liten om broderi som syns ovan. Och ett reportage, jag och fotograf Sofi Sykfont har varit på besök hos Kicki Ternstrand och Hans Åkesson som bor på Villa Sorriso – fantastiskt hus, begåvade invånare. Här står förresten om renoveringsprocessen för Villa Sorriso.

Numret är sjukt fullmatat och jag vill rekommendera det!

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿