Jag är vad man kallar periodare när det gäller att bläddra planlöst på (på? i? genom?) Internet Archive. Där finns så mycket snygga böcker som den i skärdumpen ovan. Nyttig information också för den delen.

Förvisso tycks boken ovan vara märklig (om religion tror jag, jag är alltför ointresserad av att utforska det närmre). Lilian Whiting, författaren, var reseskribent och journalist av den högstämda sorten, inbillar jag mig, kanske var alla högstämda förr? Om ni trycker på länken och ser bilden av henne så ser ni att hon har en fantastisk blus. Jag vill ha en sådan!

Ibland letar jag och le kids upp texter på Internet Archive som vi översätter fram och tillbaka mellan olika språk och sedan skriver dikt av. Det är användbart. Tidningar är också användbara och det gläder mig att vi det här året fått två nya tidningar, minst såvitt jag vet: Respons, vars premiärnummer var slut när jag försökte inhandla det, och CONST Literary (P)review. Jag kommer att prenumerera på båda.

Studenter och en och annan lärare på Högskolan för fotografi.

Det är värsta underbara dagen utanför, ljus och blåsig, och trädet utanför mitt fönster håller på att slå ut. Jag har varit i Göteborg och opponerat på kandidateleverna. De var mycket begåvade ska ni veta. Min uppgift i livet tycks vara att kritisera det andra gör. Nåja, det är i sin ordning. Och jag har varit på min kompis Hans 50-årsfest och det var superroligt – det fanns inget att kritisera.

Vänta nu, jag ångrar mig om det där första jag skrev, det är inte underbart att det blåser utan dåligt. Jag gör mig alltid planer på att fotografera blommande träd men hinner aldrig, ty blommorna försvinner så snabbt och ännu snabbare om det ska vårstorma! Går inte den här tiden oförskämt snabbt? Träden blommar, jag fyller år och sen är det skolavslutning.

På tåget från och till Göteborg läste jag en novellsamling av Frances Bellerby. Hon föddes 1899 och dog 1975, och det finns en särskild tragisk händelse i hennes liv. Hon var en ovanligt sportig person som njöt av att ägna sig åt idrott och friluftsliv men när hon och hennes man tramsade runt på klippor och hon skulle hoppa upp i hans famn (eller nåt) så snubblade hon, föll och skadade ryggen illa. Detta var precis efter hon fyllt trettio år och innebar att hon fick leva med smärta och dålig rörelseförmåga resten av livet.

En av hennes noveller, ”Soft and fair”, inleds: ”Time is, perhaps, little more than a flimsy curtain, which under the least pressure of intensity gives way.”

Överst verklighetens Johann Friedrich Struensee och drottning Caroline Mathilde och nedan filmvarianterna av dem. Givetvis såg de inte ut exakt som på målningarna överst men det är ändå roligt.

Foto: Andy Paradise/Tate Modern

I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.

Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.

Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.

Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.

☼      ♦    ✩   ☛  ✍  ☚  ✩   ♦    ☼

HIRST-TEXT

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

Erik Berglin omgiven av civilisation. Lägg märke till fågeln.

Gick ut i kvällen för att fotografera det grå, stegade över bruna åkrar med viljan att komma närmre horisonten men vart missnöjd. Bilderna blev så dystra och jag ville göra något som skulle muntra upp er och mig själv med för den delen. Vinden kändes kall mot pannan och jag älskar det. Min yogalärare en gång i tiden i The Huvudstad hade en avslappningsövning där han sa ”du känner en kall vind mot din panna” och jag längtade alltid efter den passagen, ty jag gillar att känna en kall vind mot min panna.

Kall påsk är ett bra namn på en roman. Tänk er en skör värld i framtiden. Stilla veckan inträder och det är kallt, ovanligt kallt, och på grund av en rad omständigheter går civilisationen under. (Zerzan, en amerikansk filosof menar för övrigt att civilisationen på ett mycket grundläggande sätt är historien om dominansen över naturen och kvinnor.”) En epidemi, ett nytt slags virus, börjar spridas, klyftorna är stora och när enbart de rikare får medicin så uppstår konflikter som urartar till inbördeskrig. Samtidigt inträffar en jordbävning varpå en översvämmning följer, sedan ett terrordåd och voilà: the end of the world as we know it.

Nåja, eftersom jag var missnöjd med dagens bilder, så letade jag efter någon bild tagen för exakt ett år sedan och för ett år sedan tillbringade jag tid med Erik Berglin när han klistrade upp fåglar på stan – gangsterstaden Malmö that is. Erik är en intressant och rolig konstnär, han gör konst med humor i och han lyckas med det och han gör gullig konst och lyckas med det också. Det är inte enkelt att göra humoristisk och gullig konst som är bra. Erik har gått Högskolan för fotografi i Göteborg och på söndag ska jag fara för att titta på det här årets kandidatelevers arbeten som ställer ut sina examensprojekt på Röda Sten. Jag ser sjukt mycket fram mot det, jag älskar att se elevers fotoarbete och jag ska titta noga för jag är en av opponenterna som ska opponera på deras verk senare i april.

Göteborgsbesöket sker på söndag. På tisdag har jag ett intressant möte i Stockholm med bland andra min homegirl Therese. I morgon ska jag klippa mig och på lördag ska min svägerska hjälpa mig att deklarera. Jag ska recensera den här boken, och den här. Och ni då, vad ska ni göra till veckan? Förutsatt att civilisationen inte går under?

Vafalls? Ohederligt? Skattepengar som jag med eget arbete försnillat från fattiga? Far kan inte mena allvar när han kallar det ett problem.

Vi, svenska folket, vill inte att skattepengar avsatta för att ta emot ensamkommande flyktingbarn ska gå till Jan Emanuel Johansson så att han kan köpa en Lamborghini. Vi, svenska folket, vill inte heller att en S-politiker som Ola Salsten kan skaffa miljoninkomster på att lura kids på en framtid genom att ge dem en undermålig gymnasieutbildning. Och inte heller vill vi att kusinerna Harry Kravis och George Roberts, båda två Carema-delägare, ska styra om svenska skattepengar till sig själv för att kunna leva i en sådan lyx att det skulle göra Idi Amin och Imelda Marcos avundsjuka.

Jag tror inte ni tycker det är arrogant att jag skriver vi. En majoritet av oss gillar inte att vår inbetalda skatt ska bidra till den här sortens privatförmögenheter. Ändå finns just nu, som jag förstår det, inga konkreta politiska förslag om att göra något åt det. Upplys mig gärna om jag har fel.

Slutsatsen jag drar är att politiken inte fungerar när det gäller att förvalta folket vilja i den här stora frågan och det är allvarligt. Kommer något parti, och inte bara enskilda politiker, att stiga fram och göra sig till valbart alternativ för att bekämpa den här sortens legitimerad korruption? (Det här har inte med höger eller vänster att göra utan handlar om heder och anständighet.) Och om det inte sker? Betyder det att vi gått från att vara en hyfsad demokrati till en bananrepuplik på någon generation?

Att somliga personer är omoraliska och kommer att förse sig med pengar om de kan kommer vi aldrig att komma undan. Därför ligger misslyckandet hos politikerna som inte förmått stoppa det. Och de kommer undan, media har avslöjat samtliga de här fallen. När Aktuellt vill att Jan Emanuel ska komma till ett boende för invandrarungdomar för att prata om saken vägrar han helt sonika. Han vill väl inte se det förfall han är orsaken till och detsamma gäller Salsten. Dessa folkvalda politiker som gjort oetiska affärer vägrar svara på frågor om det – så bekvämt!

Låt mig bara avsluta med att be er tänka på hur mycket gott alla dessa pengar som nu går till enskildas lyx hade kunnat innebära för ett stort antal människor.

Jag i min trädgård.

Så märkligt jag drömde i natt – en bra dröm. Jag arbetade på lantbruk och ett särskilt gulvitt ljus vilade över hela nejden medan jag plockade sockerärtor från stora, uppbundna plantor. Efter det skulle jag namnge betor. (Yes, jättekonstigt.) På ett stort vitt ark skrev jag siffror: 1, 2, 3 och så vidare och efter siffran betans namn som händelsevis var ord ur Nietzsches ”Den glada vetenskapen”!

I färd med denna syssla kommer bonden, min chef, och börjar prata med mig. Han berättar att hans vuxne son, som han avgudade, hastigt dött för cirka ett halvår sedan vilket gjort honom förkrossad, tom och förstörd men att ha kommit till en punkt där han varit tvungen att bestämma sig för om han själv skulle leva eller dö och att han då bestämt sig för att leva.

Så gick jag in i ett kök, mitt kök tydligen, men det var annorlunda än det kök jag har. Och där hade min äldsta dotter hängt fram mina barns allra första babykläder på små galgar. Kläder de burit som nyfödda, jag kände igen dem alla; den blå omlotttröjan med små björnar som singlade ner från himlen med paraply, den beiga sparkdräkten i tjock bomull, den lilla babyhättan i mjukt, virkat silke. Jag greps av en våldsam sentimentalitet.

Den här bilden är så vacker. I all sin enkelhet. Jag älskar blommornas gula färg, någon som vad det är för blommor?

Så här såg det ut på det Aristotelessymposium jag bevistade i fredags – inte generellt då utan från mitt håll några bråkdelar av några sekunder. Symposiet gavs med anledning av att Retorikförlaget ger ut Ars Rhetorica på svenska för första gången. Jag skrev om det här.

Retoriken är en klassiker, det tillhör filosofisk bildning att ha läst den, och det är mycket fint att få läsa den på svenska.

Ett citat:

Det är lätt för alla att se vilka karaktärsdrag som följer på rikedom. De är övermodiga och dryga eftersom de påverkas på något sätt av att förvärva rikedomen […] rikedomen är som ett slags värdering av andra tings värde, därför förefaller allting vara till salu för pengar. De är vällustiga och pretentiösa. […] På rikedom följer att de tror sig förtjänat att styra, eftersom de tror sig ha det för vars skull man förtjänar att styra. Kort och gott är den lycklige dårens karaktär utmärkande för rikedom.

Ni ska veta, vilket jag är inne på i den länkade texten, att det visst handlar om retorik men att det även är en studie, nästan en katalogisering, av mänskligt beteende och orsakerna till det.

En gosse och en ytlig, missunnsam bitch.

Något jag inte har kunnat glömma, kanske för att det upprepar sig, är somliga mediers rapportering, också seriösa sådana, om när David och Victoria Beckham fick en dotter för ett tag sedan. Då vinklade några tidningar, däribland Aftonbladet, med ”Glöm Suri Cruise, den här babyn kommer bli seriöst häftig”. Citatet kommer från en ”källa” som inte anges närmre.

Källan finns överallt, för det här skicket där kändisars flickebarn utmålas som rivaler ute efter att bräda varandra förekommer hela tiden. Tre personer har undertecknat aftonbladetartikeln – det påminner om den där historien om hur många idioter som behövs för att skruva i en glödlampa. Tre personer för att framställa slentrianmässig skitjournalistik.

Givetvis är hela scenariot osant. Suri Cruise är alltså Tom Cruise och Katie Holmes femåriga dotter. Den lilla flickan utmålas ofta som en bortskämd fashionista som hatar alla tjejer som är snyggare och mer välklädda än hon själv. Brad Pitt och Angelina Jolies små döttrar och diverse andra kändisbarn brukar också vara inblandade och nu har alltså Beckhams nyfödda kommit för att delta i catfighten.

För vi kvinnor och flickor föds ju till rivalitet och missunnsamhet, vi har inte förmåga till det fina brödraskap som finns mellan män. Notera att flickebarnet Beckham har tre storebröder. Rubriken ”Glöm Brooklyn Beckham, den här babyn kommer bli seriöst häftig” slapp vi när till exempel Zlatans söner föddes. Gossarna behöver inte oroa sig över att vara snyggast eller bäst.

Det är vidrigt att små flickebarn som inte valt att födas av kända föräldrar ska utmålas som rivaler till varandra och utnyttjas för att spä på vuxnas fördomar om kvinnor och flickor.