Jag inser att jag måste ha missuppfattat följande passage i din kommentar ovan:

“Både Schopenhauer och Kant skiljer mellan ”föreställningsvärlden” och ”världen i sig”. Schopenhauer menar att ”världen i sig” är ren vilja och när denna vilja stillas kan vi komma i kontakt med föreställningsvärlden – det trodde inte Kant att vi någonsin kunde [...]“

Men jag brukar använda amatörspråk när jag tänker på det och kalla olika världarna för “föreställningsvärldens fenomen” och “världen i sig” – bara för att göra det enklare för mig.

Du skriver:
“Hos Nietzsche finns hela tiden en spänning mellan kunskap och skönhet. Strävan efter kunskap (som är ett tecken på mod och på ärlighet och intellektuell redlighet) ger oss insikten att tillvaron saknar mening.”

Det får mig att tänka på något som schopenhauerlärljungen Michel Houellebecq säger om Nietzsche i Ennemis publics (2008): “Det var Nietzsche [...] som först insåg faran att vetenskapen, efter att mer eller mindre ha likviderat de uppenbarade sanningarna, också skulle hota filosofin själv. Det var följaktligen han som för första gången försökte misstänkliggöra sökandet efter sanning, och då i synnerhet vetenskaplig sanning. Han inledde inom filosofin vad vi skulle kunna kalla illojalitetetens era. För vad är en filosofi som låter frågan om sanning komma i andra hand? Då återgår vi, förefaller det mig, mer eller mindre till sofisterna” (s. 151, min översättning).

(Var det inte “tinget i sig” som Kant inte trodde att vi kunde komma i kontakt med?)

Heidelberg? Du läser på tyska?

Precis både Schopenhauer och Nietzsche kan läsas enbart som litteratur och det gör alltid saken enklare.

Tyvärr förstår jag inte franska så att jag kan förstå ett sådant radioprogram men jag avundas dig som kan.

Både Schopenhauer och Kant skiljer mellan ”föreställningsvärlden” och ”världen i sig”. Schopenhauer menar att ”världen i sig” är ren vilja och när denna vilja stillas kan vi komma i kontakt med föreställningsvärlden – det trodde inte Kant att vi någonsin kunde men han trodde väl inte heller att ”världen i sig” är vilja. Så visst i det avseendet går han ju längre eller hur man ska uttrycka det, går annorlunda…

Schopenahuer är ju buddhist! Tycker jag åtminstone, han hade samma upplevelse som Budda när han vid 17 års ålder insåg han att livet är ett lidande.

Jaha, du är den Jacob C, jag läste ibland dina kommentarer hos Vilks.

Jag är mycket förtjust i Vilks. Nimis är ett av mina favoritkonstverk och även om jag ofta är oense med honom skriver han intressant om konst. Han är ju inte hovsam som många kritiker tyvärr är. Det finns också något befriande i hans uppriktighet, sättet han anammat den institutionella konstteorin på; det är ett spel i livsvärlden – no more.

Dekadenslitteraturen var en med symbolismen närbesläktad litterär genre med sina rötter i naturalismen (eller om man så vill i en reaktion mot naturalismen) där det moderna samhällets förfall skildrades metonymiskt genom en individ eller familj där förfallet gått särskilt långt. Brukar vara en märklig blandning av ärftlighets- och degenerationsteorier och långrandiga beskrivningar av huvudpersonernas utstuderade utseende, konstsamlingar, kläder och bisarra vanor. Huysmans är genrens anfader, i Sverige är det särskilt Ola Hansson och Stella Kleve som brukar räknas dit. Till de stora namnen hör annars den tidige Thomas Mann, Arthur Schnitzler, Georges Rodenbach; med litet god vilja hamnar en del av vad Strindberg och Söderberg skrev också där.

Jag tillbringade åren mellan 19 och 26 vid universiteten i Uppsala och Heidelberg. Inte det sämsta, men att driva ett bageri låter inte som bortkastad tid det heller.

Men generellt skulle jag säga att den stora skillnaden mellan Schopenhauer och Nietzsche här är att Schopenhauers estetik syftar till passivitet, Nietzsches till aktivitet. Motiveringen varierar över tiden, men i grunden är skönhet för Nietzsche kopplat till ens styrka: en stark person förmår att uppleva betydligt mer som vackert än en svag person, och förmår därför i högre grad bejaka livet. För Schopenhauer är det centrala i konstupplevelsen som Jenny Maria skriver att man får respit från viljan. Viljan innebär lidande; i konstupplevelsen upphör man att vara ett viljesubjekt och blir ett rent kunskapssubjekt istället. Det innebär att konsten är en väldig kunskapskälle: i tragedin får man ex.vis en objektiv bild av Människan, menar Schopenhauer. Det innebär också att man upphör att vara människa i den estetiska upplevelsen. Som du säger så uppfattar Nietzsche detta som nihilistiskt, även om han menar att det är problematiskt även innan nihilismen blivit ett problem för honom.

Hos Nietzsche finns hela tiden en spänning mellan kunskap och skönhet. Strävan efter kunskap (som är ett tecken på mod och på ärlighet och intellektuell redlighet) ger oss insikten att tillvaron saknar mening. Det är inte så lätt som att Nietzsche inte gillar Schopenhauers uppfattning. Bortsett från de metafysiska anspråken menar jag att Nietzsche såg S:s bild av världen som i grunden riktig. För att kunna leva med denna insikt och bejaka tillvaron behöver vi konsten, som i grunden handlar om att omgestalta tillvaron så att den framstår som attraktiv. Detta tema är tydligast i Den glada vetenskapen och Tragedins födelse, men det är som jag (och många betydligt mer belästa och smarta människor än jag) läser Nietzsche den grundläggande tankefiguren hos honom också i de andra skrifterna.

Jag är också intresserad av Schopenhauer, även om jag endast har läst några kortare utdrag ur texter författade av honom själv. Citatet är underbart. Jag förstår dem som hävdar att han är en av filosofihistoriens bästa stilister (till skillnad från Kant).

Om du förstår franska kan jag förresten rekommendera denna veckas serie om Schopenhauer i programserien “Les Nouveaux chemin de la connaissance”, fem program (http://sites.radiofrance.fr/chaines/france-culture2/emissions/chemins/index.php?emission_id=45060151). Jag har inte hunnit lyssna än, men de brukar vara mycket bra.

“Förnimma sanningen”. Här skulle jag gissa att Schopenhauer går längre än Kant. Jag tror inte att Kant såg konsten som en kunskapsväg på samma sätt. Schopenhauer verkar mer buddhistisk. Det handlar alltså inte bara om att intresselös njutning, utan om att tack vare intresselösheten förnimma världen mera objektivt?

Det som Nietzsche inte gillade var väl Schopenhauers uppfattning att livsviljan var ond och borde förnekas. Det finns kanske något fruset, nästan apollinskt över Schopenhauers estetik. Nietzsche var mer dyonisisk. Tobias: fann Nietzsche det acceptabelt med konst som väckte t.ex. erotisk lust? Jag tror att Schopenauer i princip borde finna själva tematiken okej, så länge det inte väcker livsandarna?

Ja, den institutionella konstteorin. Jag såg att du skrev någon annanstans att konsten blir mycket tråkigare om man godtar den fullt ut. Jag försökte övertyga Vilks i somras på hans blogg om att den är fel, men det visade sig vara mycket svårt. I alla fall: Tack för preciseringen. Jag förstår nu att du syftade mera allmänt på konst. Inte bara på figurativt måleri.