Ida, så är jag också, kommer man inte med från början orkar min inte riktigt läsa ikapp. Jaha du också, du är ju yngre – jag tänkte kanske att det skulle klinga av.

“..att jag var fåfäng och arrogant som begärde att få komma till min rätt.”

det känns igen så mycket att jag mår lite illa.

Therese E: vi är nog bara inte samma lika. Betyder inte att jag inte gillar det du skriver, din blogg.

En sak vet jag att du helt missförstått min beskrivning och ordet tillåtelse. Det är säkert inte konstigt då jag medvetet var vag. Med tillåtelse refererar jag inte till någon kultursfär eller ens något nu, utan personliga upplevelser under min uppväxt och ungdom som handlar om den miljö jag vistades i då och som påverkade mig.

Det i diskussionen som gjorde mig ledsen var tankar bakåt och hur svårt det är att dela dessa svagheter med andra på ett sätt som känns hederligt och bra. Det var således en slags sorg över ett eget tillkortakommande.

Världen är inte så liten och trång och klaustrofobisk och färdig som den diskussionens undertext vill få den till. Var det inte så förresten, att diskussionen inte handlade om det som den till synes handlade om? Det finns gott om fria och rymliga vidder att fälla ut sina vingar i. Man får det. Och jag har aldrig någonsin sett ordet kokettera laddat med så mycket ilska och förtryck. Ett fult sätt att använda det på. Oskönt.

Själv förstod jag inte en bråkdel av det som diskuterades på det synliga planet. För mig var det en diskussion som mest av allt fick mig att inse vidden av hur annorlunda jag resonerar jmf. med många inom den så kallade kultursfären. Radikalt annorlunda. Som kom vi från olika solsystem. Efter det där diskussionen kommer jag nog aldrig mer att använda ordet klass. Det är bara begränsande och negativt, inget gott kommer ur det. Vem fan vill tillhöra en klass på det sättet som klass de. och diskuteras? Låta sig ringas in, snävas in, fängslas på det sättet?

Det finns ingen som kan ge oss tillåtelse att testa att vara något annat, mer om man så vill, eller annorlunda. Ingen som kommer ge ett tecken och säga att: OK, kör! Glöm det. Gör. Känn efter. Tänk. Igen. Ledsen om jag låter som en självhjälpscoach, men det är sant och det vet ni såklart också. Jag blir bara så förbryllad när jag läser det som ex. Jenny Maria skriver om att få tillåtelse. Och Therese B: det som andra kallar att kokettera kallar jag att vara personlig, varm och levande.

Själv betraktas jag som en särling i “min” sfär bara för att jag har ett litterärt intresse. Och “här”, i kultursfären, är jag en märklig företeelse. Gränslös. Skamlös. Fånig. Själv njuter jag av stå utanför alla grupperingar och hierarkier, och jag vet att det bara är jag och ingen annan som vet eller förstår varför jag agerar som jag gör, och det vägrar jag skämmas för.

Komma lite senare, gå lite tidigare, passa på att ringa alla privata samtal man har – nä tacka vet jag Luther!