Tänk att en dag kunna fokusera.

Jag skulle kunna fylla en anteckningsbok med citat från dig. Det är så mycket som träffar rätt:

“Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.”

“Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet.”

Tänk att en dag kunna fokusera!

Först vill jag säga att jag är ledsen om du upplevt mig som nonchalant, frånvänd eller att jag inte har efterfrågat dina svar. Så är det inte, så har jag aldrig känt. Men ibland misslyckas jag, tycker jag, med att tydligt uppskatta mina bloggläsare som kommenterar. Som om jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Och jag har också problem med att jag inte alltid kan skriva. Som om ”mitt skriv” tar slut efter en arbetsdag och när tiden går blir det liksom försent.

Jag hatar ordspråket ”personligt men inte privat”. Jag gillar när människor är sårbara och även när de har dåligt omdöme. Till exempel att någon vågar säga sådant som kan uppfattas fel. Eller till och med något som de vet kommer att skada dem, men som de säger för att de känner behov av att vara ärliga. Då menar jag, som du Gunnar, inte i den meningen att vara elak och gränslös mot andra utan just privat och blotta strupen.

Nu tycker jag inte dina kommentarer varit kladdiga och gränslösa, men om de skulle vara det eller om du eller någon annan vill vara det så skulle jag inte döma det. För jag gör själv ”omdömeslösa” saker och det liksom ingår i någon slags mänsklighet som jag förvisso ibland vill undvika, för jag är rädd, men som jag önskar att vi allihopa inte undvek.

Så tack för din kommentar och jag hoppas jag lyckats förmedla att, känn inte för mig (jag inser att du inte enbart pratar om mig) att du bör lägga band på dig. Att vara sårbar, även när man sliter ut sitt hjärta och ingen bricka hålls fram, som man kan lägga det på – så finns det något vackert i det.

Och igen, om jag verkar ointresserad, nonchalant eller något annat dåligt så är jag inte det. Jag har massor av dåliga sidor men förakt för den typen av ”gränslöshet” eller ”kladdighet” du beskriver känner jag inte.

Och i det där citatet kände jag mig träffad.

Tack förresten. Jag gillar det jag gör, jag önskar bara att det var lite bättre, att det var perfekt faktiskt. ☺

Förresten har du rätt. Intimitet kan se ut på olika vis, kan komma till på olika vis. Och det är svårt att klampa på, många misslyckas. Men att helt fysiskt gå nära, nära. Kräver inte det mod eller i alla fall fräckhet? Jag önskar jag hade mer av det.

Jag kände mig tvungen att svara, för med ens var det mig det gällde. Också. Svar skickade med yrsel, sprängande hjärta och svettiga handflator. Svar som aldrig borde ha skickats, för de var aldrig efterfrågade. Kommentera, ja gärna, svara nej aldrig. Men det där insåg jag senare. Först blev jag bara besviken och arg på den för mig konstiga responsen. Uteblivna responsen, allt som oftast.

Med tiden har jag insett att det var jag som inte förstod koderna, vilka jag bröt mot gång efter annan. Man får visserligen svara i en kommentar till ett utlämnande inlägg, men efter strikta outtalade regler. Annars blir man utfryst eller nonchalerad. Hundra procents ärlighet efterfrågas aldrig. Ljug hellre, stryk lite medhårs, men säg för guds skull inte den sanning som du själv sett, om frågan nu möjligtvis har tärt på din egen kropp.

Man ska lägga band på sig. Hålla inne med det hela. Vara tyst om man inte kan ljuga.

Så här sitter jag och har läst ett för mig nära inlägg (jag har upplevt liknande problem och förgörande frågeställningar, kämpat emot dem, slagits för mitt liv) och måste tvinga mig själv från att inte skriva ett svar (inte en kommentar!) baserat på hur jag själv hanterat (eller inte hanterat) liknande helvetiska tillstånd och tankar.

Blogginlägg får gärna vara privata, öppenhjärtiga och känslosamma – utlämnande till och med. Aldrig kommentarerna. Då har man varit kladdig och gränslös. Varför är det så? Det känns fel. Bloggen har sin maktordning, och jag avskyr den inser jag nu. Avskyr.

Därför kommer ni som läser uppleva den här märkliga gränslöst reflekterande kommentaren som pinsam och fånig. Kladdig. Självupptagen. Helt off topic. Hade någon skrivit exakt samma sak i ett inlägg, hade era känslor och tankar varit totalt annorlunda. Som natt och dag, är de, inlägg och kommentarer.

(Brasklapp: nu talar jag inte om direkt elaka, nedriga, påhopp till kommentarer/svar, utan om ärliga, nära och utlämnande, kanske ibland sårande, ja, men bara på det sätt som en avslöjad livslögn sårar, sätter fingret på en öm punkt. Visst finns det mycket elakhet och dålig gränslöshet, true dat, men nu pratar jag om något annat, det utlämnande och privata).

Jag vet att det är min plikt att publicera den här kommentaren, och gör det trots att jag också vet att alla principer och all erfarenhet säger att jag inte borde, och att det knappast kommer att gynna mig på något sätt.

Men det här är, utan förställning, de tankar som Jenny Marias inlägg fött i mig.

Du har ditt srpåk, ditt anfall, dina vinklar. Han har sina. Jag tror att det går att vara fokuserad i det till synes spretiga. Ibland tar saker längre tid och man kan få både distans och fokus genom att koncentrera sig på lite olika saker.

Jag tycker att du skall vara stolt över ditt språk. Micke Berg ger sig väl på dig för att du sticker ut? Syntes du inte fanns det ju inget att bråka med. Det betyder inte att du skall slå dig till ro men var lite snäll mot dig ett tag!

En annan sak. Jag tror att man kan skapa större intimitet och närhet till saker genom att tillåta lite rymd kring “objektet”. Det blir inte nära per automatik bara för att man “klampar på”.

Har jag missat något?