Och du fotograferar, den är märklig den där glädjen jag känner när människor gör det.

För du dagbok? Det borde du.

Jag har satt påskfjädrar i kaprifolen som slingrar sig på framsidan av huset. Men katten bet av några och den skånska vinden tog andra. Så fåfängt att tro att det skulle förbli intakt.

Fortsätt skriv till mig här. Jag skulle bli ledsen annars, om du inte dök upp då och då.

Tack.

Blasiga vagar forde mig hit fran Libia. Jag dricker mitt kaffe staende i baren medan varlden darute drar forbi. I flyktingars ansikten ser jag ingen morgondag. Det finns en oro i traden, en rorelse som ger mig blues. Det ar har min verklighet finns.

Skymningen faller pa. Vinden mojnar, ar lite kyligare nu. Jag gar langsamt tillbaka till mitt kloster dar jag sjalsligt befunnit mig i mer an tre ar. Jag gar genom tysta uraldriga grander. Affarsmannen stanger sina sma butiker med eoner av trotthet i sina kroppar. En man i silhuett mot en bit av havet slacker sin kolgrill vars glod har samma farg som vissnande rosor.

Jag tar dagens sista bilder i det ljus som annu finns kvar, med kameran som skydd mot natten som sakta faller over mig. Det ar en liten stund i tiden, en liten stund med dina ord som ar som gnistor bland torrt fnoske.

Nere vid havet sitter nagra stokiga ungdomar med en gitarr, tar ut enkla ackord och vralar (formodligen ngn ny slagdanga):

CHIAMAMI ANCORA AMORE CHIAMAMI SEMPRE AMORE CHE QUESTA MALEDETTA NOTTE DOVRA PUR FINIRE PERCHE LA RIEM… nagonting , hor inte riktigt. Jag star stilla en stund och lyssnar, tittar ut over vattnet mot en handelselos horisont. Vemodet drar genom kroppen.

Det ar mojligt att jag saknar formaga att tolka min omgivning. Springer jag ifran nagot eller till nagot? Det jag sakert vet ar att jag lever med ett hopp dar sa lite finns. En karlek utan smarta.

Just nu sa skor och frusen och med den skeppsbrutnes skaggstubb i nyllet (var annars?) att en beroring av din fjarilsblaa vinge skulle kunna forinta mig.

Jenny Maria, du finns for dem som behover dig. Du ar omtanksam och tapper rakt igenom. En vag av omhet kommer over mig. Krama dem du alskar.

Det är som att du känner mig. Sluta inte komma hit. Nu ska jag gå in och se om du lämnat en ritkig mailadress. Inte för att jag tror det.

Det ar kanske inte sa underligt att du svarar anda. Den deskriptiva svartan i dina bilder sager mig att du nagon gang har slapat dig fram pa Via Dolorosa. Det ar ffr allt bilden i parken som antyder om det. Lov som sorgesvarta tarar, en livsvandrings manga nederlag gestaltad for att halla smartan borta.

I det morkret kan inga rosor vaxa och rosor blommar inte bara for att vi vill det. Det vet bade du och jag. Vi ager inte ngn total sanning, har inget tillforlitligt facit men soker anda basta valmening.

Dina ord och bilder lagger en ljuvlig sommar i mitt hjarta.

Du har fått börja om ditt liv, eller? Också jag har varit tvungen till det vid några tillfällen. I efterhand kan jag se att det varit bra. Eller inte bra, det vore att romantisera, men det har inneburit att jag fått något jag annars aldrig skulle ha fått.

”Jag skämdes och förbannade min svaghet.” – jag förbannar också ofta det som är min svaghet, jag står inte riktigt ut med mina svagheter, men finner det svaga, det sårbara vackert hos andra. Hyckleri?

”Kom ihåg att jag skrev det här, när du blir världsberömd och tjänar en massa kosing.” – ja det ska jag! Jag är tillräckligt ytlig och sugen på pengar, makt och inflytande för att den kommentaren gjorde mig mycket glad.

Märkligt vilken förmåga du har att förstå det jag skriver. Så är det med somliga, Jag har funderat över vad det är man delar med vissa personer, de som man automatiskt förstår vad de menar. ”Jag tänker att livet är en lång resa och att barn är det bästa sällskapet man kan få på den resan” – den där meningen är viktig för mig.

Den ensamhet jag alltid känt av den mildras av detta sällskap som barnen är på den här resan. Jag är oändligt tacksam för det.

Kanske är du i full färd med att fira jul nu? Kanske arbetar du? Jag undrar lite över hur dina dagar ser ut. Jag gör alltid det. Undrar över hur människor dagar ser ut. Och deras julfirande.

Men jag önskar Günther att din jul och det nya året ska vara fantastiskt. Jag är glad att vi lärt känna varandra och att du kommer hit och ”umgås” med mig.

Kjamizz

Jag minns den där dagen alldeles särskilt, inte bara för det öde som drabbade oss. Regnet drog förbi alla hus på gatan och gav dem färger jag inte tidigare noterat. Jag bestämde mig för att promenera hem. Det låg ett tidigt löfte om höst i träden. Det var en märklig upprymdhet i hela denna vanliga eftermiddag. Rosorna vid muren hade fått en djupröd färg som jag gillade. Jag kom hem senare än jag normalt brukade.

Väl tillbaka från sjukan började min sambo uppleva sig själv och omgivningen som förändrad på ett skrämmande sätt och hon fick till slut diagnosen: psykos. Hon kom också in i vad vi kallar atypisk autism. Allt oftare lägrade sig en plågsam tystnad mellan oss.

Hennes kontrollbehov accelererade. Hon ville veta allt, vilka människor jag träffade på jobbet, vad vi pratade om osv, ja du vet, inom sjukvården har vi tystnadsplikt. Det uppfattade hon som att jag hade någon vid sidan om. Situationen blev till slut ohållbar. Jag packade två väskor med schyssta kläder, kamerautrustning, lite böcker och musik som jag inte kunde undvara. Jag hade kämpat med henne i över två år, orkade till slut inte längre. Hon fick ALLT, lägenhet, möbler, vår stora boksamling, datorer, allt, allt. Det blev en kännbar ekonomisk förlust för mig på minst en och en halv mille. Men jag saknar absolut inget av det där. Inte nu.

Lång tid efter vårt uppbrott förföljde hon mig. Hon kunde stå utanför min arbetsplats vid dagens slut, bortvänd, bara för att jag skulle se henne. På olika ställen i stan dök hon upp, hon kände väl till mina rutiner. Mina vänner bad mig till sist ta ut ledighet på fjorton dagar och resa till Portugal och lyssna live på Fado.

Tro det eller ej. Första morgonen när jag drog ifrån de tunga gardinerna, satt hon på en klippa utanför mitt hotell, med morgonvinden i sitt hår och spanade ut över havet. Jag skakar fortfarande när jag tänker på det. Smärtan har ännu inte försvunnit.
Nu orkar jag inte skriva mer om det här.

Det finns mycket jag skulle vilja kommentera i din blogg men min tid är bortom min kontroll. Om du upplever den här texten rörig är du inte ensam om det.
Du är så deltagande och en stor hjälp för mig. När du frågade om jag flirtade med dig tror jag nog att du förstod att jag behövde en närhet, ett varmt pulserande hjärta att luta mig mot. Jag skämdes och förbannade min svaghet.

Jag vet inte om jag har möjlighet att skriva till dig på ett bra tag nu. Du är en vägvisare i mörkret. Dina ord och tankar har gett mig en obeskrivlig glädje under den korta tid jag läst din blogg. Kom ihåg att jag skrev det här, när du blir världsberömd och tjänar en massa kosing 

Jag måste bara få tillägga. Du är oförliknelig när du skriver: ” Jag tänker att livet är en lång resa och att barn är det bästa sällskapet man kan få på den resan”.
Bliv vid denna parabel av skimrande ljus, o bliv!

PS.
Jooo, Hjoggböle. Tänk tyst LIDINGÖ med östermalmskt idiom och säg sen HJOGGBÖLE högt, så förstår du min magmalåga nivå på vardagsmys.

Jag är chockad och mycket ‘intrigued’ av den här upplysningen. Jag förstår inte hur det är möjligt men du är alltså i en situation där du älskar någon och denne någon älskar dig men ni kan inte vara tillsammans.

Hjoggböle?

Jag använder orange filter i svart och vitt och det syns på bilden när man drar bort färgen. Kontrasterna är förstärkta. Säkert går det att åstadkomma också i PS enbart men jag använder filter ändå ibland. Problemet är ju att man inte kan använda bilderna i färg eftersom de är orange. Så man måste ha bestämt sig men jag gillar att ha bestämt mig.

”Han kunde icke vika, blott falla kunde han” – tack för ännu ett utmärkt citat. Mitt liv går lite ut på att bli en sådan som kan vika.

Jag har förstått att du använder filter ibland när du plåtar digitalt. Inställningen är RAW vilket innebär en upptagning i färg, eller hur? Jag begriper inte vilken inverkan tex orange filter har med den inställningen när du har för avsikt att framställa bilder i sv/v. Det är tydligt ngt som jag missat här, inget ovanligt alls.

Jag är lite missnöjd över att jag inte hann måla redskapsförrådet innan mitt värdpar kommer hem. Min strävan har hela tiden varit att överlämna en perfekt trädgård, inte lätt alls.

Du är alltför rar.
Hur kan du tro att jag är NilsKarin när du borde veta att jag är 187 cm över havet, att jag inte är född i Hjoggböle och att är min mor en ovanligt vacker kvinna vilket tyvärr jag inte är ett levande bevis på. Dessa argument om ngt hoppas jag övertygar dig om att jag inte är NilsKarin.

Allvarligt.
Min sambo kvaddade vårt förhållande med sitt abnorma kontrollbehov. Hon stalkade mig lång tid efter vårt uppbrott. Mycket obehagligt. Jag säger som Runeberg om Kalle dussin: ”Han kunde icke vika, blott falla kunde han”. Därför Norge, därför ett sabbatsår. Det värsta är att jag fortfarande älskar henne.

Jag kollade på Flickr som hastigast, tror inte att det är ett forum som passar mig. Jag ska ta en lite närmare titt på dina bilder och kommentera.

Vilken låtlista såg du? Jag fattar inte det där, vilka låtlistor som syns.

Ska du vara ledig ett helt år! Har du Flickr? Det har sina svagheter som att somliga påverkar för mycket av att vilja få kommentarer och göras till favorit och därför börjar fota i en stil som inte är de. Men om man hittar rätt så är det ett rätt underbart forum.