Tidigare – ännu under 1990-talet – var det självklart att större kultursidor utgjorde ett hem för detta, och att deltagarna förväntades komma med verkliga argument och nån slags analys, inte förstuckna hänvisningar till att “ni måste ju känna med mig”, självmytologisering eller raffigt raljerande. Det har inte saknats ämnen som för tjugo år sedan skulle ha gett upphov till just den sortens debatter men nu landar det bara i narcissistiska smågräl eller i tv-sofforna, ambitionen att driva den sortens problembaserad debatt saknas. Något som förmodligen rätt mycket beror på ägarna och styrelserna; jag förmodar att det måste finnas interna policybeslut bakom men dessa har aldrig diskuterats offentligt.

Det är också tydligt att det har blvit svårare att få upp verkliga makthavare eller centrala personer i en fråga på spalterna, att få dem att göra allvarligt menade inlägg i en debatt där de s a s pekats ut som den som är svaret skyldig, som skulle kunna klargöra något. Tidigare gick det att få till exempel statsråd, utredare, rektorer och tv-kanalchefer att svara i en debatt som berörde något de gjort, idag ser man inte till dem. Det beror, tänker jag mig, både på att de aktivt (men tyst) vägrar p g a den allt mer plebejiska tonen på kultur/ledarsidorna och på att redaktionerna inte längre ser den sortens inlägg som väsentliga.

Nej, jag har ingen blogg och inga planer på att starta en, inte på egen hand i alla fall. Vill man uträtta något på allvar i de här frågorna tror jag tyvärr det behövs betydligt mer än bloggande.

Jag håller med om allt. Ändå skulle jag gärna se någon forskning. Någon som ordentligt kartlade hur kultursidorna har sett ut de senaste femtio åren.

Jag kanske är naiv men jag tror snart folk, generellt, kommer att börja längta efter bildning och djup.

-Kravet på en synligt aktuell hook är nästan oemotsägligt idag. Ett jubileum, ett stjärnbesök, en tv-serie, en nygjord bred film. Ämnets relevans räcker inte längre på egen hand för att en artikel eller en debatt ska få plats.
-Artiklarna har blivit kortare och det är mera bilder, ofta rätt meningslösa.

-Kultur- och ledarsidorna har i stort sett gett upp rollen som arenor för verklig debatt om samtiden, omvärlden och framtiden. De debatter som förs idag är korta och ganska uppenbart riggade, tidningarna vill inte riskera att deras egna “husskribenter” ska visa sig för korta i rocken. Efter ett par vändor är det över och det handlar mer om personlig positionering än om några vässade argumentmatcher. På större debattsidor som DN och Expressen Debatt hittar man oftast kommunikéer från myndigheter, tankesmedjor och partier eller säljtexter, inte verkliga debattinlägg.

-Det finns ingen läroprocess över tid i debatten längre. Samma misstag gång på gång; även om en missuppfattning eller en offentlig lögn har exponerats tydligt ute i verkligheten och t o m diskuterats en del i pressen så är det glömt ett par år senare (exempel: IT-bubblan – samma naiva uppfattningar som eldade under Framfabs, Icons m fl kursrally och tron på en evig sommarlovstillvaro i webbhörnan eller den hippa reklambyrån utan några krav på svarta siffror, dessa illusioner är levande igen trots att alla borde ha lärt sig av det som hände för tio år sedan)

-Det som är poppis och kommersiellt stort måste alla “förhålla sig till”, det kan inte beskrivas kritiskt utan det måste befinnas intressant och komplext, om än inte gammaldags svårt. Britney Spears eller Liza Marklund slår Kafka, balett eller clausbeck-nielsen.net alla dagar i veckan. För 20-30 år sedan var det helt annorlunda, vilket inte innebar skitviktighet eller träig stil.

-Grävande journalistik är ute, stjärnporträtt är inne. Över huvud taget är det som skrivs mer personcentrerat och kåt på nuet än någonsin.

-Mediekritik är ute, men få frågar sig varför. Om man gör det svarar man som Karin Olsson att “bloggarna och deras kommentrarer står för en synnerligen avancerad mediekritik som tvingar oss att vara vassa” (för att sedan lugnt köra på i samma gamla spår eftersom bloggar inte har det genomslaget gentemot massmedia och eftersom det är lätt att helt enkelt stänga av kommenterandet eller lyfta bort kritiska kommentarer på den egna tidningen). Så en mer reflekterande och tolkande – och mera proaktiv – mediekritik i tryck behövs inte.

-Det tycks vara omöjligt att hålla igång någorlunda stora tidskrifter som syftar till kulturbevakning, litteratur, debatt och kvalificerat reportage. Moderna tider höll några år och gjorde stora ting under den tiden, sedan sjönk den ner och dog. Bibel och .doc försvann från kartan efter ganska kort tid. Filter och Fokus sysslar mer med personjournalistik (även om de ibalnd gör det bra) än med den sorts litet mer essäistiska och kulturbevakande format som jag tänker på, typ Granta, Der Spiegel eller Nouvel Observateur. Det borde inte vara omöjligt att driva den typen av tidningar eller tidngsbilagor i Sverige men idag tycker förlagen uppenbart att det är osäljbart.

-Intervjuer som inte fixerar på att lyfta fram en hårt stiliserad “story” eller en persons stjärnstatus, som låter ämnet tala för sig själv utan åthävor, är i stort sett utrotningshotade. Om man idag intervjuar en författare, en skådespelare, en teaterchef så handlar det till 90% om det de gjort senast och reportern jobbar hårt för att lyfta fram deras stjärnstatus. Motfrågor och försök att tvinga objektet till precisering förekommer knappast, sådant är så jobbigt.

Slutsats: vi behöver en rejäl nystart i media och en djärvare journalistik.

Också jag tror att pr-tänket har invaderat, på flera nivåer. Vi är mer än någonsin reducerade till konsumenter.

Jag älskar ju allt det där på film men inte i verkligheten.

Om man läser om hur det var innan mänskliga rättigheter fanns så är det förfärligt. En misär. Och så är det fortfarande på flera platser.

Men visst vi vet inte vad som sker när det gör det och ingenting är säkert, skeenden böljar hit och dit men jag antar att det är människor egentliga attityder som långsiktigt formar samhället.

Hur menar du med det där sista du skriver?

Men visst ligger det så till att stora förändringar sällan syns klart när de händer. 400-talets bildade människor hade ingen klar uppfattning om att deras värld snabbt höll på att försvinna, trots den ena chocken efter den andra. Och mycket få svenskar eller engelsmän år 1980 kan ha anat hur mycket som skulle vändas upp och ner i ekonomin, i arbetslivet, i media, i sättet att resonera om framtiden, om politik, om genetik etc – på tjugo – trettio år. Och det har bara fläckvis belysts av media på senare år.

Varför undrar du det?

//Pawel