Och “kvalitetstidningar” är ju inte immuna mot det här, de bygger sina nygamla images och vädjar till läsarnas aptit på att pinka i byxorna för att få känna sig varma en stund, som alla andra.

Du har rätt i att snabbhet är det som vunnit över allt annat och det är synd. Jag önskar att tidningarna skulle styra agendan mer själva, i alla fall de stora, och bestämma att de kan prioritera djup framför snabbhet.

Fast tror du inte att det egentligen väcker respekt? Att vänta in saker och inte vara spekulativ och lögnaktig. Att den här stressen inte är medveten utan de har blivit så av olika anledningar. Till exempel ängslighet.

Jag minns att jag reagerade på när Michael Jackson dog. Svenska tidningar fyllde genast sidorna med rätt usla texter men till exempel The Guardian hade sin stora bevakning några dagar efter hans död och då hade dom fantastiska texter. Bland annat en essä av Germaine Greer.

Jag tror tidningar skulle tjäna på att prioritera djup framför yta och sätta sin egen tidsagenda.

Jag kan hålla med om att det var naivt att läsa in “sanningen” om deras sinnesstämning utifrån en ögonblicksbild där de flesta f ö har solglasögon, men vad väntar du dig? Idag kan man inte som ensam journalist eller fotograf trycka igenom att vi ska avstå från överdrivet emotionell, hajpad och spekulativ rapportering. I en tid när “alla” ivrigt manufakturerar sin egen verklighet – men vissa gör det med större genomslag än andra – och när suget efter att bli förförd i nyheterna är större än någonsin är det få redaktioner som kan hävda att “vi ska inte säga något alls i nuläget, utöver belagda fakta, inget förrän läget och känslorna har klarnat”. Den linjen väcker idag inte respekt (vilket den gjorde för femtio år sedan) utan förakt och anklagelser för skitviktig elitism.

/Signe