Det enda jag vill ha sagt är att du har den där konspirationsteoretiska nyansen som jag ogillar och vill argumentera emot, helt enkelt för att jag inte tror den är sann. Att det sedan i mediebranschen är som i alla andra branscher att vissa chefer belönar vissa personer och bestraffar andra, det är en annan sak.

Jag vet att jag har varit ogillad av somliga inne på några redaktioner och även att jag har blivit avpolleterad. Vissa människor är dåliga på det de gör. Jag har haft redaktörer som helt enkelt inte har koll på sitt jobb eller ingen särskild känsla för text eller sådana som faktiskt bara vill ha skribenter som uttrycker exakt samma åsikter som de själva men motsatsen är mer sann. En redaktör blir ofta glad när man har egna åsikter och är beredd att gå i debatt.

Många kritiker är dåliga för att de till exempel sitter i konstvärldens knä, andra verkar alltid ha den mest gångbara åsikten och så vidare. Allt det där är sant men det ligger på en annan nivå än att det skulle finnas någon medveten nedmontering av det kritiska uppdraget.

Idag är det hälften så många journalister som skriver dubbelt så mycket. Det finns ett generellt kunskapsförakt och ett förakt mot intellektuella som spiller över också på tidningsvärlden. Alla klagar på att AB gör pissnyheter men det är ofta de artiklarna som läses mest. Och tidningarna är företag.

Vad jag vill säga är att allt det där förekommer men är inte alls lika medvetet styrt eller ofta förekommande som du vill mena.

Vi får nog “agree to disagree”. Min bild är att mediechefer idag ofta är ganska svaga, i den meningen att de ofta sitter i knät på andra, även om det inte syns så tydligt utåt, och att de i praktiken knappast följer några publicistiska principer; man går ofta efter en våta-fingret-i-luften-attityd och ett intresse för den mediala dramaturgin och för läsarklick snarare än för nyheter och samtidsfrågor som sådana. Dessutom är det uppenbart att tidningarna, särskilt kultur- och debattsidorna, till stor del har lagt ner sin roll som starka och väsentliga debattarenor. Sydsvenskan är ett utmärkt exempel på dessa tendenser, mn jag förstår om du inte vill ha en alltför skarp diskussion om Malmös största dagstidning här på bloggen.

Du har Magnus, som jag förstår det, en massa fördomar om hur det går till på redaktioner. Det finns inga kvoter eller politiskt korrekta beslut som det ska levas upp till. Vissa skribenter har större trovärdighet i vissa frågor. Men det blir trist om personer med annan bakgrund än helt svensk alltid blir nischade på att skriva utifrån sin egen historia.

Chefer är inte så svaga som du tror, generellt, men det har kommit in andra hänsyn att ta. Tidningarna vill gå med vinst. Löner och arvoden för vissa personer har höjts, samtidigt vill man ha innehållet så billigt som möjligt. Det tycks alltid finnas pengar till höga löner för somliga och tekniska nya lösningar men inte för innehåll, vilket är det viktigaste.

Det går dåligt för Sydsvenskan och det är olyckligt. Skåne behöver en rik, stark dagstidning. Jag hoppas de ska kunna lösa det.

Idag är “invandrartjejer skriver om invandrare (från den egna regionen) och om hipp ungdomskultur” (Möllan, etc) formulär 1A i media – det hänger delvis samman med vågen för identitetspolitiska vinklar – men Rakel Chukri har tidigare uttryckt att hon var emot den sortens slappt nischande av skribenter, särskilt åsiktsjournalister. Hon har uttryckt det både i skrift och i tal, så jag är säker på att hon är medveten om problemet. Dessutom läste jag henne några år innan hon började skriva i Sydan; då kände hon uppenbarligen inget tryck på sig att vinkla in på invandrare och kvinnorelaterat.

Men idag är chefen för en redaktion inte alltid lika absolut chef som det var fallet för en generation sedan. Även om man pro forma är emsam chef så kan man vara uppbunden av andra överenskommelser, av krav på att sidan ska sälja, eller av gamla medarbetare som håller på sin rätt.

Visst, Sydan har mycket bra bilder och fotografer, men jag prenumererar inte på tidningar för bilder, särskilt inte dagstidningar. Vi lever i en bilddränkt värld (i ordets mera tveksamma mening) nu för tiden. Det känns som att de fyller ut med bilder när texterna inte räcker till, det är de i och för sig inte ensamma om. Men framför allt känns SDS alltför ofta som en anpasslig tidning som försöker leka radikal och utmanande men inte lyckas – och jag säger inte detta från SD-hållet, utan från vänster, eller vänstermitten som man sade förr.

Apropå vändningen om Rakel menade jag f ö att det är tråkigt att hon inte syns mer på sidan och att hon verkar ha blivit litet inmotad på “invandrar- och genusfrågor plus Orienten”, dvs det hon får göra är kopplat till hennes bakgrund. Jag tror att hon kan betydligt mer, och när hon kom in i tidningen (och innan dess på Lundagård etc) var det fräckt att hon *inte* begränsade sig till den typen av ämnen. Det brukar vara kulturredaktionens chef som väntas skriva, eller kan kapa åt sig att skriva (som en av flera i alla fall) när det är riktigt tunga och brännande frågor. Men så fort det är något tungt som händer eller diskuteras så är det Per Svensson som skriver, och han är oftast ointressant.

Jag vet inte heller varför Sydsvenskan inte får till det, de har ju ett guldläge. Ingen konkurrent i västskåne som är ett av de mest vitala områdena i Sverige, kanske är det det som är problemet? Men jag vet inte om den arrogans som det ibland rapporteras om är överdriven.

Det är en utmärkt bildtidning, Sveriges bästa förmodligen, och det finns skribenter där som är mycket bra. Det är en otrolig förlust för dem att ha tappat Niklas Orrenius.

Läser du HD:s kultursidor nåt? Jag tycker de är mycket bra.

Jag sade upp prenumerationen på SDS sommaren 2010; den utlösande faktorn då var en korkad och platt artikel om Erik Lindegren av just den kulturchef du nämner, även om han då hade flyttat ett steg högre upp (han stod förmodligen inte att refusera, men man frågar sig också varför inte Rakel Chukri skriver den sortens texter). Men egentligen handlade det om en längre tids känsla av att tidningen var på väg utför och blev allt mer poserande, allt mer inskränkt och förutsägbar. Och för dyr. Jag tog upp prenumerationen igen året efter, när jag praktiskt taget själv kunde bestämma prenumerationspriset (det säger en del om hur desperata de är att locka nya kunder!) men har nu sagt upp definitivt; tidningen känns nu plattare och mera riktningslös än någonsin. Dessutom verkar ju textinnehållet bara krympa ihop som en vante. När kommer någon att fylla det hål på dagstidningsmarknaden som gapar i Lund och Mellanskåne, och göra’t med den sorts ambitioner som Sydsvenskan sedan länge har släppt?

Efter det där Sydsvenskan-samtalet var jag redo att ge upp. Och inte egentligen för att jag inte trodde på min förmåga utan för att dörren tycktes stängd. Och orden kulturredaktören sa skulle vid ett annat tillfälle inte ha betytt något men gjorde ont just på grund av den desperata situation jag befann mig i. ”Det är hemskt med sådana där som bara ser människor genom andras bedömningar eller beroende på vilken position en person har.” – ja och jag tror att den sortens chef är till stor skada, inte bara för enskilda utan för verksamheten i stort. Obs, då menar jag inte att chefer inte ska vara hårda, det måste de kunna vara.

Det är hemskt med sådana där som bara ser människor genom andras bedömningar eller beroende på vilken position en person har.