Det är samma sak i Sverige när folk som hamnat i kläm aunder arbetslöshet, sjukförsäkringsregler, mobbning på jobbet etc bara beskrivs som offer för en eller annan ond byråkrat, samtidigt som det antyds att de här personerna är “svaga offer” som borde tagit sig i kragen, sparat och jobbat hårdare. Problemet är ju inte i grunden onda byråkrater utan precis de regler dessa byråkrater följer, mer eller mindre villigt, och bristen på ansvar. Och det säger man inte gärna öppet.

När SEB:s Falkengren sitter i en intervju (nyligen i SvD) och deklarerar att hon tittar mycket på Lyxfällan och att människorna som förköpt sig på massor av prylar och kläder där har mycket gemensamt med dem som inte trivs med bankerna eller som blir vräkta, mister jobbet etc, så säger det mer än tusensidiga analyser om hur uppfuckat det politiska och mediala läget är i landet. Svenskans reporter gjorde inga egentliga invändningar, i kommentarerna blev bankdirektören däremot strimlad. och det på ett välformulerat sätt, men det Falkengren säger hörs ju i aningen mer inlindade former överallt idag.

Jag håller med om det. Jag tror att det finns en klass som tjänar på systemet som det nu är och därför inte klagar. Korruption finns ju för att folk tjänar på det.

Men samtidigt tycker jag det skrivs väldigt mycket om det i media.

Både i Sverige och i USA är politiken idag i stort sett en dyr och halveffektiv PR-sväng i samverkan med en mängd lobbande snäva särintressen som redan är starkt privilegierade, och det där präglar ju debatten och lagstiftandet. Många i samhällets övre skikt vill inte ha några begränsningar för huggsexeprivatiserandet av folkets tillgångar, eller ha någon öppen debatt om till exempel bankerna, och då blir det inte det heller, oavsett hur goda argument det finns för att de här skeendena skapar grova orättvisor. Och utrymmet för att kräva en ändrad kurs i de här frågorna i massmedia blir också väldigt begränsat.