“och kvanteffekter som “suddigheten” i en partikels lokalisation försvinner”

är felaktigt. Enligt teorin sker endast kollapsen SKENBART. Ja, det är märkligt. Men. Kvanteffekterna KVARSTÅR, trots att de är “bortom mätbarhet”.

Kort om det jag inte lyckades förklara.

Hur tänker hjärnan? Helt klart kan den tänka utan ord, före ord. Vi “vet” vad ondska är, på samma vis som vi vet vad en blomma är. Ser vi en blomma vi aldrig sett förut förstår vi ändå att det är en blomma.

Men.

Vi vet inte EXAKT vad en blomma är. Och i vissa fall kan vi nog allt bli osäkra: är det en blomstjälk som börjar sticka upp ur marken eller kan det möjligen vara någon annan slags planta?

Alltså menar jag att begreppet ONDSKA inte är helt exakt ens i en individuell hjärna. Jag vet UNGEFÄR, ganska väl, vad det är och min hjärna jämför detta UNGEFÄRLIGA komplex med de handlingar jag upplever och drar sedan slutsatsen om det är en ond handling eller inte. Det UNGEFÄRLIGA gör att det måste finnas osäkerhet med i spelet, alltid. Inte ens om vi har all info kan vi då (i alla enskilda fall) avgöra med 100 % säkerhet om det är ONT eller inte, eftersom vi inte vet med 100 % säkerhet vad som kan (bör) betraktas som ont. Luddigheten finns alltså i vår förståelse, inte bara pga att vi inte har all info om ett enskilt fall. Kniviga fall kan inte “avgöras” endast genom mer information, nej, där kan vi vara mer eller mindre övertygade. Sedan finns en till mekanism, tror jag, och det är att vi inte GILLAR osäkerhet; det kan vara så att osäkerheten existerar omedvetet och att vi sedan BESTÄMMER att något ska tillhöra den ena eller andra kategorin därför att vi mår bäst då världen är liksom hel och ren. Lite självbedrägeri, mao. Den värld Jenny Maria tror på är liksom tryggare. Vi kan VETA (med 100 % säkerhet) om vi blott hade kunskap (som dessvärre ligger bortom oss…)

Var jag har varit under de senaste 30 åren tar för lång tid att redovisa här, men under de senaste fem åren har jag doktorerat i atomfysik, så jag känner mig relativt uppdaterad med det senaste inom kvantmekaniken. Jag vidhåller således vad jag tidigare skrev, om när kvantmekaniken brukar vara tillämpbar. Det du säger om upplösning förstår jag inte riktigt, inte så att jag ser användandet av den termen som fullständigt uppåt väggarna fel, det kan ligga något i den, men det beror lite på vad man skulle lägga i det begreppet.

Vad jag talar om grundar sig i en mekanism som gradvis har vunnit mer och mer acceptans bland dem som pysslar med teoretisk kvantmekanik under de, lustigt nog, senaste 30 åren: Kvantdekoherens. Man kan se det som att det ger en mer detaljerad beskrivning av och djupare förståelse för vad som händer när en vågfunktion kollapsar. Relevant för det här sammanhanget är att man kan fundera på vad som krävs för att de vågegenskaper som finns hos elementarpartiklar ska uppträda, nämligen att det fysikaliska systemets vågfunktion måste vara koherent.

En analogi från den klassiska vågläran: För att Youngs dubbelspaltexperiment ska funka måste vågen som faller in mot dubbelspalten vara koherent. Om så inte är fallet, får vi inga interferenseffekter på andra sidan. På motsvarande sätt måste en sannolikhetsvåg också vara koherent för att alla lustiga kvanteffekter ska uppträda. Vad gör då att sannolikhetsvågorna blir inkoherenta? Tja, exempelvis om det finns närliggande partiklar som stör systemet, och ändrar dess fas. För att en störning inte ska ske måste de närliggande partiklarna också harmoniera och vara i fas med partikeln, vilket är möjligt för system med ett fåtal med partiklar. Men desto fler partiklar du för in i systemet – partiklar som pga värme kanske vibrerar och rör sig lite hur som helst – desto svårare blir det för hela systemet att vara i fas, och kvanteffekter som “suddigheten” i en partikels lokalisation försvinner. Det går att komma runt det genom att kyla ner en stor ensemble av partiklar till väldigt låga temperaturer, så att det inte finns så mycket slumpmässig rörelse som kan störa fasen, men generellt är det väldigt ovanligt med mång-partikel-system med sådana egenskaper.

Jenny Maria får ursäkta för utvikningen. Jag lämnar ämnet nu.

Givet att vi tänker bort mänskan, “existerar” då:

1. Matematik?
2. Moral?

Jag tror:

1. Ja, förmodligen.
2. Nej. Här vågar jag vara nietzscheian.

Jag gissar att du Jenny Maria, svarar ja på fråga 2?

Ja, det handlar om upplösning som jag säger, men okej, jag ska tolka dig juste. Visst, om vi tar ett stort antal partiklar och zoomar ut så kommer vi tillbaka till våra “vanliga” fysikaliska lagar. Vi tittar på ett stort ANTAL partiklar och hur de beter sig som en “enhet”. (”Medelvärdesbildning” av kvantfenomenen. Men det var inte exakt det du sa.)

Men jag förstår din aversion. Faktum är ju att kvantmekanik HAR kidnappats av flummare som velat visa både det ena och andra om helt andra saker. Men bara därför att det skett kan man inte generellt avvisa all använding av ETT ena för att diskutera ETT andra (okänt). Metaforer är oerhört starkt, de flesta nya teser och idéer har sitt ursprung ur just att man överför något till något annat och uppnår ett tredje.

Och du förstod ju, till slut ungefär vad jag menade, så det var något vunnet även i kommunikativ avseende.

Hur kan något som, om vi synar det väldigt nära är ganska luddigt, ändå vara något de flesta kan förhålla sig till och uppfatta som en fast kategori? Inte på grund av att det finns en bakomliggande “sanning” en (falsk) abstraktion (som också öppnar för en maktdiskussion och totalitära idéer, men det tar vi inte nu) utan för att vi är mänskor med ganska lika hjärnor, men dock: med vissa skillnader, både formade av gener men också av upplevelser. Abstarktionen, eller jag kanske hellre ska säga approximationen fungerar OFTAST bra; ja, det går att tala om “elakhet”, vi förstår vad någon menar. Men sätt upp snåriga fall, blanda in många olika mänskor, ja, då kommer det inte längre att framstå som helt klart längre. Svaret då är INTE relativism, där är vi alla tre överens. Men jag köper inte heller ett digitalt synsätt, lika lite som ett flytande.

Du uppfattar mig således halvkorrekt. Det där om hundra personer vet jag inte om jag ställer upp på, inte heller en videofilm. “All” kunskap om händelsen måste förutsättas, dvs. med alla era felkällor röjda ur vägen och ändå kan resultatet bli, alltså, en elak handling med 90 % säkerhet. Rent objektivt. Det är inte relativism.

Inte ens språk behövs, hävdar jag, Jenny Maria hade helt rätt när hon påpekade att ord står för något.

Några invändningar.

Kvantmekanik handlar ju inte alls endast om enkla fysikaliska system, var har du varit de sista trettio åren? Läs på om ex. kvantdatorer.

“Dessutom, ju fler partiklar du blandar in i ditt system – dvs ju längre mot vår “normala”, makroskopiska värld du rör dig – desto mindre “suddigt” blir vårt system.”

Direkt felaktigt. Det handlar om upplösning, inte antalet partiklar.

Det är givetvis en helt teoretisk uträkning. Som om flera goda, ideala och allvetande observatörer skulle träffas och jämföra attityder.

Inom den analytiska filosofin, där man ofta rör sig på ett teoretiskt plan, så används det ofta. Och, folk tror felaktigt, att det som stämmer på ett teoretiskt plan måste kunna fås att stämma på ett praktiskt, konkret plan. Åtminstone när det gäller värdeomdömen. Men det är inte sant. Det kan ibland inte fås att stämma, som jag skriver i inlägget. Allt är för komplicerat. Men tex kvasirealism, som jag håller på med, stämmer fint helt teoretiskt, tycker jag, och det betyder något. Det har bäring.

Utan att dra vidare slutsatser om elakhet så minns jag när vi diskuterade det att i princip alla, vi var en liten grupp, definierade ordet likadant. Det räckte inte att göra något som var elakt utan den som gjorde en elak handling behövde också känna en viss tillfredsställelse av det. De som var elaka, uppfattade alla där, finner en glädje av att utföra elaka handlingar.

Samtidigt diskuterade vi om mördaren Ulf Nilsson var ond. Det var svårare att veta. Han förefaller ju galen, är man ond om man är galen? Men alla var överens om att hans handlingar åstadkom ondska. Det säger iofs inget om huruvida värdeomdömen kan vara subjektiva eller inte. Inte i sig.

Tolkar jag dig rätt om du med detta menar följande: Vi tar 100 olika individer och låter dem bevittna samma situation, säg att den är inspelad på video. Där slår person A av hatten av person B. Enligt dig kommer kanske 98 av dessa att svara jakande på frågan om detta var elakt av person A. Att inte alla 100 svarade ja beror på någon sorts – och här är jag osäker på vad du menar – intern “suddighet” i ordet “elakhet”? Man kan inte definiera med yttersta exakthet vad elakhet är?

Fortsättningsvis, om jag tolkar dig rätt, så menar du att ovanstående uppfattning, om ords “suddighet”, inte är relativism, eftersom man ändå anser att i många fall så kan man nå en ganska stark samstämmighet om ords innebör; ställningen var ändå 98-2, och inte 50-50. Korrekt?

Däremot har jag ett par kommentarer om diskussionen i kommentarsfältet:

- För det första är jag generellt skeptisk – eller nej, direkt avvisande, – till att blanda in kvantmekanik i diskussioner som antingen rör etikfrågor eller den makroskopiska världen. Kvantmekaniken behandlar relativt enkla fysikaliska system, som när man mäter om spinnet på en elektron är “upp” eller “ned”. Det är förvisso sant att i vissa situationer kan man inte i förväg avgöra vilket resultatet blir, men hur kan vi ha den informationen till hjälp när vi exempelvis ska avgöra vad elakhet är? Elektronerna, eller de kvantmekaniska lagar som styr dem, har ingen koll på sådana begrepp. Dessutom, ju fler partiklar du blandar in i ditt system – dvs ju längre mot vår “normala”, makroskopiska värld du rör dig – desto mindre “suddigt” blir vårt system. För en människa, som vi kan betrakta som ett fysikaliskt system som består av en jäkla massa partiklar, finns i princip ingen osäkerhet kvar, den är konkret som attans.

- Termen “felkällor” har jag som naturvetare inga större problem med i sammanhanget heller. Jag använder det, typ, så här: Jag vill mäta nåt som i verkligheten har värde A. I mätningen får jag istället värde B. Skillnaden A-B kan förklaras genom experimentets “felkällor”. Ungefär på samma sätt uppfattar jag att Jenny Maria använder ordet.