Ja det sved när hon sa så. Och jag tänker att vi alla tycker att ansvar är något bra och så tar hon ansvar för det här på något vis och allt känns fel.

Jag sprang ihop med henne för typ 4 månader sedan, hon verkar verkligen lycklig. Jag är så glad för det.

Är väldigt glad att jag hittat din blogg.

Killen har jag bara talat med denna enda gång och han är helt anonym för mig. Tjejen har jag lite mer info ifrån och möjligheten att tala med henne har betytt mycket för min förståelse av hur något sådant här kan påverka någon.

Jag skrev texten till ett nummer av tidskriften Motiv som hade temat Illegal men deras textred. ville inte ta in den men den publicerades i ett nummer av Tidningen Kulturen.

Jag är glad att jag fullföljde och lyckades söka rätt på människor med dessa upplevelser trots att det var besvärligt. Kanske hinner jag någon gång skriva något djupare och mer utförligt.

Tack för att du gillar det ”spretiga” – ibland är jag rädd för att mina texter ska bli snåriga samtidigt har jag ett behov av lojalitet mot min egen hjärna – liksom; ”jaha du vill tänka så, ok…”, – kan du känna igen det?

Ord mot bild? Såna olika media! Jag brukar tänka att fotografiet förmedlar ömtålighet mer effektivt, inte så mycket genom sitt ”utseende” men minnen väcks snabbare då man ser fotot och det blir ofta retoriskt starkt. Som den bilden på dig och din pappa när du är bebis.

Men jag har börjat revidera den uppfattningen, jag kan knappt förmå mig att läsa mina dagböcker från mer olyckliga tider – det känns mer läskigt än bilder från samma tid –kanske har det med mängden information att göra.

Jag gillar hur du fotograferar nu, det där driftiga sättet. Det är som om du försöker manifestera dig själv i vardag, ljus, gullighet – det är bra förmodligen funkar det(?)

Tack Göran!

Tack för bloggen.

Med distans menar jag i det ögonblick när man fotar, när verkligheten görs om till objekt, närheten kan ju finnas där ändå sen när bilden är tagen. Beror på syftet med själva fotandet kanske.