Ja Bratzen, de är ju stillösa och än mer deformerade och ganska otrevliga. Det skulle var intressant med någon sociologisk analys av deras utseende.

Själv tror jag att kanske det där allomfattande kommersiella som att även barn är främst konsumenter är det som påverkar mest negativt. Att man måste handla för att vara som känns påvert på något sätt. Som tur är går inte alla på det.

Jag köpte en Actionman till hennes Barbies, för jag trodde att det kanske var lite mer livat, men den blev också hånad och tillintetgjord. Min man försökte leka med den tillsammas med töserna och då slog det helt slint. Flickorna skrattade bara och Niclas gjorde allt som förväntades göras…spänna muskler, vara macho och prata karligt, rädda brudarna från faror….
Flickorna blev bara tuffare och lekte inte alls så glamouröst som jag gjorde med min Barbie¨
Jag blir ändå glad när jag ser småtöser klä ut sig som prinsessor…det hör liksom till…kanske…men det MÅSTES inte.
Barbietiden verkar definitivt vara förbi, eller? De har fått lämna plats för de oproportionerliga BRATZEN istället, som är ännu slimmare, ännu mer getingmidjor och LONG LONG legs med gigantiska stora vackra urblåsta looks i ansiktena.
Förhoppningsvis Jenny, godtar barnen sig själva som de är och hur de är skapta…men visst, de påverkas de också ,hur mycket vi än försöker vara förnuftiga föräldrar….

Tack Li <3
På det sätt jag trodde det skulle bli svårt att vara förälder blev det lätt på andra sätt blev det svårt (?) Ärlighet är väl det som gäller. Det verkar som människan i unga år har en känsla för förljugenhet och att de vägrar respektera tillgjordhet. Jag kommer ihåg när jag förstod att ”vara en bra förälder – är att vara en bra människa” men så jobbigt tänkte jag, nu måste man liksom skärpa sig.

Tove – man undrar lite vad det är – denna vilja att klippa Barbies hår. Själv älskade jag pappersdockor som barn och Rita Hayworth är inte hon en bra förebild?

Sara, vi borde skriva en bok som har ett filosofiskt förhållningssätt till barn som är motsatsen till den där ”straff/belöning – först och främst sätta gränser fostran” som är inne nu.

Yngve – lyckos er, jag känner när jag pysslar med barnen (och vi pysslar hysteriskt) att det blir en fristad för mig och en plats att mötas på lika villkor vilket är avkopplande.

Vår hållning är att varken demonisera eller jamsa med. Vi försöker ge barnen kritisk blick, men i små doser.

Men även vår populärkulturtolerans har en gräns. Vår gick vid Disney Channel för barnens, den vara bara för dum för att släppa in i vardagsrummet. Ingen saknade den.

Vi säger också konstiga saker till våra barn. De processar det.