Du sätter fingret på det svåra i att kommunicera det jag vill ha sagt. Det finns en dubbelhet, för som du påpekar: ”…inom vilket vi verkar och INOM VILKET vi ser oss själva… vi kommer aldrig ut ur det..”. Och visst, då blir själva kvinnligheten ett problem. En rundgång; synen på kvinnokönet är problematiserande, kvinnokönet blir ett problem.

När jag var 20 år drev jag ett företag tillsammans med min sambo. Inte stort, men med några anställda och ett antal miljoner i omsättning. Handelsbanken i Malmö centrum var vårt lokala bankkontor. Där fanns en företagskassa upprättad för företagare, för att vi företagare skulle slippa köa. Men jag fick inte använda den kassan utan fick ställa mig i den vanliga kön. Ställde jag mig vid ”företagsluckan” kom ingen och hjälpte mig och när jag påtalade detta fick jag svaret att kassan var till för ”riktiga företagare”. Min sambo, en då 25-årig man, fick utan vidare hjälp i företagskassan.

Jag, en ung tjej med ett något white-trashigt utseende, stämde inte överens med personalens idé om en företagare så de trodde inte att jag var någon. Mitt kön orsakade ett konkret och praktiskt problem och eftersom vi ofta, ja alltid, hade ont om tid så utförde min sambo bankärendena.

Hade jag varit som min sambo hade jag fått betala i företagskassan, så min kvinnliga person utgjorde ett verkligt hinder. Men vi måste vara uppmärksamma på att det inte var min ung-tjej-ighet (förlåt för det ordet) som var kruxet utan fördomar om vad en ung tjej kan vara.

Ofta tycker jag feminister glömmer det här, de ser sig själva med maktens ögon och kritiserar sig själva och andra kvinnor med maktens blick.

Det här gjorde kanske det hela än mer förvirrat (?)

Ska du skriva något om Björk?