Jag läste i Jönköpingsposten om situationen i Gaza.
200 palestinska barn har blivit mördade. Av 600 civila människor, var 200 barn. Det är helt sjuk. På den israeliska sidan hade typ 6 soldater dött. Lite skillnaden! Skolor sprängs i luften, oskyldiga människor dör. De har inte en chans, de kommer inte därifrån.
Hjälporganisationerna släpps inte fram och folket svälter.

Jag blir arg och ledsen. Mest för att det finns inget jag kan göra. Jag sitter tryggt i tvsoffan, kollar på en film tillsammans med min familj. Sannorlikheten att någon skulle bomba vårt hus är lika med en på miljadern. Frustrerad över att inte kunna göra ett skit. Bara klaga, säga hur hemsk situationen är. Vi är små människor, betraktare på behörigt avstånd.

Det värsta är inte likgiltigheten, kriget tar inte slut för att vi bryr oss, visar empati och så vidare. Det värsta är att vi inte kan göra något även om vi vill. Vi kan bara delta nyheterna och hoppas att det snart är över. Att inga fler oskyldiga dör. Men lika troligt som att mitt hus i Habo ska explodera nu är det att ingen ytterligare kommer att dö innan detta är över.

Jenny Maria, jag håller med dig men ändå kunde jag inte låta bli att skriva det här. Frustationen är för stor. Över min egen otillräcklighet.

Ska man bara rycka på axlarna och gå vidare med sitt eget liv? Jag hatar mig själv när jag inser att det är just det jag gör. Slutar tänka och bry mig. Det är enklast så.

Karin, jag ser Chigur som en fiktiv personifiering av ondska, som en typ av djävul. Filmens renodlade karaktärer gör den fascinerande och läskig.

Jag försöker ännu hitta ett sätt att vara i den här världen. Ett sätt att leva med tanken på allt det grymma som sker. Det går dåligt men ändå lite bättre än det gjort vissa perioder.

det känns så hopplöst att någonsin förstå krigandet, krigets parter att aldrig någon vill ge sig, aldrig kompromissa eller ge plats åt varandras olika sätt att existera.

optimist måste man försöka vara, men att ALLTID tänka positivt är att ljuga för sig själv en smula…

usch ja ,trots världens elände kan Bröderna Coens filmer verkligen skaka om en med sin makabra genre. Just den…No country…håller tag i en från början till slut och mannen som skoningslöst avrättar folk i sin väg med slaktredskapet, får en att drömma mardrömmar, bara hans uppsyn ger rysningar…

kriget är vardagsmat som man infomeras med dagligen och borde ge oss mer mardrömmar än en ihopdiktad story…
ändå….psykopater finns det överallt..inburade och /eller lösa…
är det egentligen någon skillnad på dem?!

Frid vare med er mina medmänniskor!

Och ha kvar din nya blogg.

Jag hoppas att du får ett fint veckoslut, du!

… jag befinner mig ofta mellan de två alternativen och vet inte hur jag ska handla.

President Putin sa att den globala uppvärmningen var bra, då skulle det bli varmare och ryssarna behövde inte lägga så mycket pengar på el och pälsar. En kort stund tänkte jag vad skönt han har det som inte behöver oroa sig. Ignorance is bliss som Cypher i The Matrix sa.

Palestina, det är nästan ett brott att skriva fler ord om saken för det kommer inte att hjälpa.

Fantastiskt citat du avslutade med!

Situationen i Palestina (som jag väljer att kalla det) orkar och vågar jag däremot inte uttala mig om just nu