Jag är inte heller förtjust i ordet kitsch, jag tycker det känns påklistrat.

Jag försökte f.ö, utan lycka, få svar på om Nerdrum själv tyckte det var problematiskt att så tydligt branda sig – då ju en branding till sin natur är kortlivad, när Nerdrum besökte FAA i samband med ett föredrag om kitsch. Som jag ser det är motiveringen att man måste positionera sig för att ha en chans mot de stora onda modernisterna något som rimmar dåligt med det övergripande målet för kitsch: att ta tillbaka hantverksskickligheten och sinnligheten i måleriet (min förenkling). En ytterst ytlig och kortsiktig agenda som motverkar en långtgående dito. Att sen kitsch förespråkare ibland hävdar att betydelsen av nätverket (vem du känner istället för vad du kan) är själva beviset för hur galet allt har blivit inom bildkonsten – rimmar liksom ännu sämre med den marknadsstrategi och community som byggts kring Odd Nerdrum som person och kring hans varumärke (kitsch)

Nerdrums tekniska kunnande betvivlar få. Inte heller jag. Jag gillar några av de bilder han gjort – de flesta inte.

Jag är ingen kitsch målare. Jag är tveksam till all form av självkategorisering, men kitsch är jag inte. Vi har en hel kull av elever som gått sina år vid FAA och som därigenom förvärvat en skicklighet i teckning. Det ska bli ytterst spännande att se vad de gör av denna hantverksskicklighet – för till skillnad från en del av de utställande vid de två nu aktuella figurativa utställningarna har de en hantverksskicklighet värd namnet, inte en som de fått som klistermärke bara för de spenderat tid i samma hus som Odd Nerdum.

Så sammanfatninsgsvis: Nej, jag har ingen kritik mot Odd Nerdrums måleri att komma med, jag tycker att hans kitschgrej är kontraproduktiv (och lite fjantig). Och ja, jag tycker det är anmärkningsvärt att målare som uppenbarligen inte har en susning om så elementära begrepp som valörer får vara “traditions bärare” bara för att de kallar sig för kitsch – att Odd kan betyder inget per automatik för hans adepter.

det ”fenomen” jag nämner har av någon anledning alltid intresserat mig och det är väl inte nödvändigtvis så att positionering utesluter äkthet?

Du har rätt, såvitt jag kan se, jag har tänkt på att till exempel Vilks och Nerdrum i förfaringssätt påminner om varandra. Nerdrum annekterar ordet kitsch för att profilera sig och han är medveten om vad han gör och att det bygger hans varumärke att så tydligt gå i klinch. Han har, eller har haft, konsteliten mot sig men också rätt många med sig.

Han är en spelare, dock menar väl många att det också finns något annat, begåvning och hantverksskicklighet utöver positioneringen.

När det gäller Nerdrum gillar jag själv bara ett fåtal av hans verk.

Du är knuten till FAA här i Sverige? En sak som känns olustig för mig i debatten är att liksom fösa samman allt figurativt måleri av det här slaget. Hur ser du på din egen position?

När jag var i Krapperup kände jag att det här är ungt, själva konstfåran är på sätt och vis ung. Ingen av konstnärerna har den kvalitet i olika avseenden som ”de gamla mästarna” har. Hur skulle de kunna det, de är den främsta konsten genom tiderna vi talar om. Utan man inspireras av traditionella ideal (men endast delvis)

Jag är mycket nyfiken på dig och vad du menar, du vet uppenbarligen vad du talar om. Dina kunskaper då det gäller teknik och den här världen är såklart långt större än mina och det verkar som om du har kritik att komma med, mot just Nerdrum eller?

För övrigt är det olyckligt att målare som så uppenbart saknar tekniskt kunnande får njuta rollen som försvarare av de gamla mästarnas tekniska kunnande.

Lundberg, ”brutalt”, jag förstod att du inte menade fysiskt våld men ville påpeka att det i estetiska frågor sällan verkar krävas så mycket kraft. Fast det är en annan diskussion.

”Det ska bli intressant att se hur många av nutidskonstens verk som uppvisar den bärkraften.”

Tid betyder något, det är väl en gammat tanke inom estetiken? Det som tilltalar över tid, att finna det beständiga värdet. Fast det ska väl inte finnas ett sådant värde? Man hamnar alltid i det ontologiska träsket.

Jag tycker att konstteorier av Kant, Hume, Schopenhauer är skarpare än de 1900-tals teorier som jag kom i kontakt med under mina konstvetenskapliga studier. Kanske är det för att de sämre från den tiden har försvunnit. Men det vet jag inte.

Jag tänker på normativitet och den av hbt-rörelsen så utskällda heteronormativiten. Men hur förhåller det sig med homonormativiteten? Den lever och frodas. En motreaktion har skapat något nytt, men man ser inte att man på nytt stängt in sig.

Jag tror att det är likadant inom konsten, ja på de flesta områden.

jag förstår vad du skriver. Det finns nog inte något i den här kommentaren jag inte skulle kunna hålla med om. ☺

Konstvärlden har i somliga avseenden blivit en värld där ”de spelande” främst skaffar sig en position. Jag har ett rätt stort överseende med det eftersom positionering är nödvändigt för oss. Ofta tänker jag ”CV-konst” på utställningar¬ – konstnären har lagt mer tid på CV:n, vilka skolor han/hon gått, vilka han/hon varit assistent för och så vidare…

Det är ibland provocerande om man som jag tror att konst kan vara något särskilt.

Och det är väl inte nödvändigtvis fel att utgå från filosofisk teori? (Men hellre Schopenhauer än Dickie, Danto och Derrida för min del.)

Du kallar dig traditionalist, men stämmer det just nu? En av orsakerna till att jag gillar somliga av de figurativt målande konstnärerna är att det är radikalt och egensinnigt.

Detta då den inom de egna leden tagits för given och all kritik brutalt nedtystats… – Har nedtystningen behövt vara brutal? På 60-talet har jag hört berättat att somliga fotografer kände sig trängda och jag tror att det var då Sverige kom efter som fotografi-land. Det fanns ett credo om att det svartvita dokumentärfotot som skildrade socialt utsatta grupper var det enda värdiga att syssla med. Fotografer verkar ha anammat detta synsätt i stor utsträckning. Människor accepterar ”sanningar” som upprepas av personer i maktposition till stor del utan vidare.

Mer intressant blir det i samband med den figurativa konstens återkomst.

Den traditionalistiskt inriktade arkitekt eller bildkonstnär som vill slå igenom måste helt enkelt göra det genom ovedersägliga kvaliteter, han eller hon får inget gratis, vilket gör att den sortens konst och arkitektur har framtiden för sig.

Detta framgår ju för övrigt av den just nu aktuella debatten, där konstkritikerna inte har lust att debattera – sannolikt därför att de vet med sig att deras argument inte räcker ända fram… de har ju aldrig behövt argumentera för sin sak seriöst… detta då den inom de egna leden tagits för given och all kritik brutalt nedtystats…