Sannerligen har skuggan mytiska kvaliteter, jag har också sedan barndomen haft låtsaskompisar som i somliga fall har skuggegenskaper.

Det är läskigt men också en slags frihet, den trygghet man försöker hålla sig fast vid är jobbig och när man ibland tänker att vilse är ett tillstånd snarare än en plats så är det befriande.

Apropå den sista historien minns jag en episod när jag som barn gick ut för att gå vilse. Målet med resan var att förlora sig, att gå tills jag glömt vart jag kommit ifrån, att gå tills jag inte längre kunde känna igen mig. Projektet är svårare än det verkar. Och du har helt rätt då du beskriver känslan som söt. Det finns en sorts tillfredställelse i att försvinna och att därigenom hitta något helt annat.

Pildammsparken är som en saga, trots att jag varit där så mycket så kan jag ännu hitta ”rum” som jag inte varit i förut.

Parker är fantastiska och jag har ibland funderat på varför inte bostadsområde och park kombineras på något vis. Att planerare bygger en park och sedan ett bostadsområde i den. Det kanske är konstigt.

Nu kan jag sluta grubbla på varför jag inte vet var gränsen går! Annars var ju Pildammarna min park, och där kan jag fortfarande peka ut var de olika delarna ligger.

Trots att jag numera har Tivoliparken i Kristianstad som mitt söndagsströvområde. Vi får vara tacksamma över att det långt före vår tid fanns människor som tyckte det var viktigt att anlägga parker i våra städer. Idag hade de kanske inte fått plats mellan alla p-hus och köpcentra.

Kanske beror det på mina egna minnen men jag tycker de parkerna som områden är fantastiska.

Jag vet Rävjägarn, den där dubbelheten borde inte kunna existera. Jag tänker likadant, människan är gudomlig och ett inget.