“Vuxna som systematiskt är elaka mot barn, kan det inte vara en slags felriktad revanschlystnad?”

Jo, säkert, annars tror jag de är just elaka, eftersom barn inte kan försvara sig kan man vara elak i lugn och ro. Tur att de inte är i majoritet.

Vuxna som systematiskt är elaka mot barn, kan det inte vara en slags felriktad revanschlystnad?

Göran, har du läst boken ”Är svensken människa”. Jag började precis på den efter att min granne lånat mig den. Den är mycket bra. En av författarnas teser är att svensken är individualistisk fast inte på så positivt vis. Jag känner mycket igen mig i beskrivningarna i den där boken.

Är det Anneli Jordahl du tänker på? Som skrivit boken alltså, hon skriver om klass. Jag har aldrig läst henne men har alltid velat.

Ja medelklassen kan säkert vara trist, tristhet är kanske jämnt spridd, men också i somliga avseenden lugn, om jag tänker på den goda medelklassen. Vilken den nu är så föreställer jag mig den som bildad, att det ges utrymme för kreativitet och att det inte finns penganöd utan ekonomiskt utrymme vilket ger möjligheter.

Kanske är ytterligheter alltid enklare att göra berättelser av, eller kanske inte. Det verkar som att många berättare föds ur utanförskap eller möjligen underläge. Inbillar jag mig?

”revanschlystnad” är spännande. Saken är den att jag tror att när vi blir illa behandlade, utsatta för en övermakt som behandlar oss orättvist så blir något skevt, som något nedärvt i oss kräver vedergällning. Problemet är att den som gjort illa ibland inte gör det utifrån något personligt. Den fröken som var elak mot mig var det mot alla som kom från min bakgrund, var annorlunda, eller hade en annan religion, vilket var få personer just där och då. Medan ett barn upplever det som personligt riktat mot sig. I hennes fall var det alltså en banal, vanemässig, reflektivt nedlåtande. Vad jag nu ville ha sagt med den klassificeringen.

Men revanschlystnad… , jag vet inte var jag själv står i förhållande till det fenomenet. Har du sådana känslor Claes, har alla det?

Överklass i min mening kan man inte bli. Det handlar om att födas till något. In i en familj/släkt. Att “lyckas” materiellt ger en inte automatiskt kortet till överklassen, man kan få vara med och leka men det är en annan sak.

Ibland kan jag tycka att vi svenskar borde hylla individualismen lite mer. Låta folk bestämma själva och ge varandra lite svängrum utan att vara framme med etiketter, stämplar och fördömande omdömen på en gång. Då tror jag samtalen kan vi mer spännande över gränser, kors och tvärs. Jag menar dock inte att vi behöver bli mer som i USA, deras alternativ är inget att sträva efter.

Själv är jag född in i medelklassen, i vart fall materiellt sett och beaktat mina föräldrars yrken. Bildningsmässigt? Tveksamt, den fick jag ordna själv, men naturligtvis uppmuntrades den, och var väl egentligen ett krav. Däremot var mina föräldrar kloka nog att inte styra riktningen. Min far accepterade inte att jag ville ta ett sabbatsår efter nian (jag ville jobba i skogen) men när jag avbröt en högskoleutbildning efter tre år för att börja en annan accepterade han det.

Nu hade jag tänkt hänvisa till en bok som jag känner till, jag har fått den i detalj refererad för mig, men jag vet inte vad den heter. Den är skriven av en kvinna och beskriver mentaliteten hos arbetar-, medel- och överklass, där medelklassen är alltså borgerligheten. Enligt henne går ränderna inte riktigt ur, så oavsett det materiella välståndet så blir man vid sin klass. Jaha, så var det med det. Om hon nu har rätt, men när jag och bokens läsare jämförde våra familjer och familjer vi känner så stämde det rätt bra. Personer med arbetarklassbakgrund men som flyttat till medelklassvälstånd behöll de signum bokens författare gav arbetarklassen o.s.v. Som Karin skrev, på en generation går det nog, men det betyder ju att man själv inte byter klass.

Annars är väl medelklassen rätt trist? Du beskriver själv Jenny Maria det som ”pengar till räkningar varje månad, komma hem klockan fem, parmiddagar, sommarsemester, lediga helger”. Tryggt och förstås avundsvärt om man inte har det. Men det är rätt lite jävlar anamma och dramatik, såvida inte tillvaron är hotad, och som medelklassing har man ju ändå rätt mycket att förlora. Men arbetarklassen och överklassen tycker jag är betydligt mer spännande att berätta om och få berättad för sig.

Men varför hånar vuxna barn för sin sociala tillhörighet? Varför orkar någon bry sig om att göra det? Vilken jävla revanschlystnad det måste väcka hos barnet!

Jag tror inte miljonprogramsarkitekturen var/är bra för barn. De vuxna högt uppe i husen utan att kunna se eller höra barnen.

”Uteslutande, petig med prylar, lite inskränkt på sitt sätt.” När du skriver så tänker jag lite på amerikansk eller engelsk medelklass där personer kan vara mycket bortskämda. Och det är det för att de tycker att ett blaserat sätt tyder på att man är en fin person. Man fortsätter visa sig kräsen hela livet för att man tror att det visar på världsvana. Men svensk medelklass är väl inte så generellt?

Tror du? Jag vet inte riktigt, jag vet inte vilken klass jag tillhör numera men det känns inte som om jag är medelklass. Men, nåja, det jag ville förmedla är att det skulle kännas trevligt att vara medelklass.

Överklass däremot känns skrämmande, jag förknippar den klassen med dekadens, stekare och total oduglighet. Det är såklart mina fördomar men det värsta jag kan tänka mig är att leva ett liv som inskränkt.

Det är alltid intressant att läsa dig Karin, inte minst för ditt utlandsperspektiv.

Ja, min barndom var nog lite märklig på så sätt, bakvänd, liksom. Mest beroende på de unga, osäkra och oerfarna lärarna jag hade antagligen. De kom från en mindre utpräglat intellektuell miljö än jag, antar jag.
Och redan i mellanstadiet så var rollerna ofta ombytta.
Men det här beror också på förortens struktur, på det alldeles nya samhället där ingen hade rötter, alla var unga och nyinflyttade. Helt rubbat, när man tänker på det i efterhand.

Sånt spelar nog också roll. Fast din erfarenhet är nog, som du säger, inte så ovanlig. Och den förort jag växte upp i tror jag var en sorts samhällets svar på den sortens erfarenhet du har.
Det var ju det man ville få bort? Förtrycket från överklass och kyrka och vad det nu var? Blanda kortleken och ge igen, liksom.

Sen kan man ju fråga sig vart detta leder oss. Hur viktiga är de här minnena och erfarenheterna för den man sen blir. Jag har svårt att tro att de skulle vara avgörande, men visst, de har säkert en viss betydelse. Hur stor?

När jag gick på arkitektlinjen på KTH fanns det en rätt stor grupp som jag skulle kalla medelklass, men i någon sorts negativ bemärkelse. Uteslutande, petig med prylar, lite inskränkt på sitt sätt. Såg bara med oförstående blickar på dem som inte var som de.
Den gruppen tror jag är vad de som är arga på medelklassen ser framför sig.
Och den vill man ju inte tillhöra heller.
Så vad är då medelklassen?

Jag läste en rätt ny bok om överklassen för något år sen, den sa inte så mycket men en sak var lite intressant. Gamla överklassare menade att det kunde gå på en generation att ta sig in i överklassen – om man gjorde rätt. Faktiskt en majoritet av dem sa så.
Där kan man undra, är medelklassen lika “generös”?

Och för övrigt är det nästan något man bestämmer själv idag, vilken samhällsgrupp man tillhör. Vill du tillhöra medelklassen så gör du det. I annat fall kanske det blir svårare, för av yrkesval etc verkar det ju vara så…

Jag hade inget språk för kunskap som barn. Trots att jag var nästintill autistisk när det gällde somliga ämnen, jag läste mycket historia och poesi i mellanstadiet så förknippade jag aldrig det med kunskap. Utan jag trodde det var ett problem att jag ägnade mig åt det.

Jag kan bara avundas den självkänslan, jag var duktig i skolan men ständigt skamsen. Till exempel spelade jag ibland dum, svarade fel på frågor för att bli mer populär, det är inte helt ovanligt som jag förstått det.

”Men inte en chans att de kunde sätta sig på mig.” Imponerande, jag visste från tidigt att min enda chans om någon vuxen försökte komma åt mig var att fly.

Som jag tolkar din bild av medelklassen Jenny, så är det den medelklass som har rötter i borgerligheten du är ute efter, även om det där kan skifta lite.

Jag har just gått igenom min barndom på något sätt, det blev ett manus som jag hoppas en dag kommer ut nånstans. I alla fall, var rötterna fanns, i mitt fall dels i borgerlighet, dels i arbetar/hantverkarfamilj präglar inställningen sen. Men arbetar7hantverkardelen av min familj, det vill säga min pappa gjorde väl vad som kallas klassresa uppåt och blev lärare. Mamma som kom från en borgerlig miljö gjorde den snarare snett nedåt, även om hon utbildade sig till apotekare. Båda växte upp i Stockholm.

Medelklass var de dock i allra högsta grad, båda två, var och en på sitt sätt.

Och min erfarenhet från grundskolan var tvärtom mot din. Det var jag som satte lärarna på plats. De kom nyutbildade och unga från svenska småstäder till förorten Bollmora och jag kunde mer än de om rätt mycket.
Lite konstigt vid närmare eftertanke.
Kanske en erfarenhet jag inte delar med någon?

Men inte en chans att de kunde sätta sig på mig. Tvärtom.