28 June, 2008

Att åka båt

akabat.jpg

The Lines of My Hand. Så heter boken där bilden till vänster återfinns på en av de första sidorna. Bildtexten lyder March – 1947 – I arrive at New York Harbour. A new life begins . I thought: I AM LUCKY.

Lyckos mig just nu; en artikel ger mig möjlighet att fördjupa mig i en tid, 50 talet, en plats, USA och en person, fotografen Robert Frank.

En bit tid tar form framför mig, nutida möjligheter gör att pusslet blir någorlunda helt. Jag förväxlar inte ”historien” med verkligheten men lyckas frambringa en bra avbild.

Fotografiet till höger tog jag en sådär 55 år efter Robert Frank tog sitt. Jorunn, som var uppdragets reporter och jag solade på övre däck, på väg ut till Ulvön för att bevaka Ulvödagen för Örnsköldsviks Allehanda.

Comment on this post: 0 COMMENTS

24 June, 2008

På Linnés födelsedag

linne.jpg

Text på Kvällsposten Kultur om Emma Krantz utställning I Fall på Kulturen i Lund.

Linné till vänster är avbildad i tredje hand; människan Linné blev skulpturen Linné blev fotografiet av skulpturen Linné. Missade jag ett led? Människan Linné blev inte skulpturen Linné direkt? Mellanrum är alltid svårare att definiera. Vad hade Platon sagt?

Jag hade nyss lämnat Kulturen i Lund och Krantz utställning då jag fotograferade denna scen. Den 23 maj – samma dag som Linné skulle firat sin 301 födelsedag om han levat. Damen bredvid är bara avbildad i andra led och typ 220 år yngre än Linné.

Den här stunden betedde sig ljuset osvenskt, alls inte viskande och tveksamt som det brukar på våra breddgrader brukar utan det vräkte sig över mark och människor med ett galet skratt, trängde sig ner och försökte invadera och förgöra varje mörker, till synes aningslös om att starkt ljus också ger djupa skuggor.

Comment on this post: 2 COMMENTS

Comment on this post: 0 COMMENTS

19 June, 2008

12 juni 2008

1.jpg

You see me?

Slowly loosing grip over photography, writing is to blame, force is moved from image-part of brain to language-part.
There has been self-criticism, want photography to evolve, move up to conceptual and clean cut – revolutionize out of my own private investigations mark of self to…

2.jpg

3.jpg

4.jpg

51.jpg

Comment on this post: 9 COMMENTS

Comment on this post: 1 COMMENT

16 June, 2008

Fel bild…

1957.jpg

Text på Kvällsposten Kultur om Helena Joelssons utställning Hem, ljuva… helvete.

… jag tänkte bildsätta det här recensionslänk-inlägget med ett självporträtt – en parafras på Joelssons hemmafru. Fast då mina förutsättningar att se vän och 50-tals-hemmafruaktig ut är lika med noll tänkte jag göra en white trash-variant; med cigg i mungipan, whiskyglas i handen, för liten rosa spetsbehå och genomskinlig, leopardmönstrad top över. (Helst också solbränna och litet barn på armen.)

Men kanhända skulle inte Helena Joelsson uppskatta det.

Då blev det en äkta 50-tals-brutta – Själevads Lucia årgång1957. Bilden fann jag en vinter under ett långsamt nattpass på Örnsköldsviks Allehandas arkiv. Vid fototillfället är hon 16-17 år men jag upplever henne som gammal!

Om ett fotografi har 20 eller fler år på nacken så tycker jag att människorna i bilden ser gamla ut fastän de var unga vid avbildningstillfället – som om den rådande tiden smittar. Min tillyxade teori angående fenomenet är att hjärnan är starkare än seendet, mitt intellekt vet att tid passerat och påverkar mitt seende. Visst, estetiken gör sitt till men det borde vara enklare att skilja ut den aktuella åldern.

Någon som känner igen den här företeelsen?

Comment on this post: 5 COMMENTS

11 June, 2008

Om ansvar anhålles

heberlein.jpg

Text idag på Kvällsposten Kultur med utgångspunkt i Ann Heberleins bok; Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar.

Jag hörde Ann Heberlein i Samtal pågår på P1. Hon förefaller seriös  – det är coolt.

Comment on this post: 7 COMMENTS

8 June, 2008

Min viktigaste text

collage.jpg

Ful vagn och prima kul?

Länge var jag naiv, fångad i de föreställningar jag gjorde mig angående personer som misshandlar, våldtar och samtidigt ser till att föreviga sina brott.

Upprinnelsen till förståelsen om fotografiets egen determinism, att det finns tillräckliga skäl för varje foto att bli till, kom från ett oväntat håll – från mamma. Vid min äldsta dotters födelse köpte jag och hennes pappa en grå, begagnad och för all del skruttig liggvagn. Min mamma vägrade fotografera om denna vagn kunde hamna i bild. ”Den ser så tråkig ut” sa hon, men vad hon menade var att hon skämdes över att vi inte hade en finare liggvagn till vårt barn. Människor, förstod jag, fotograferar INTE det de skäms över. Familjealbum springer ur dokumentationslusta, men under den viljan finns stolthet. Nog är det hårt att skriva det, men stolta familjer, stolta människor har fler fotografier än de som skäms. I min egen familj fylldes albumen på så länge det fanns någon slags värdighet i mina föräldrars familjeprojekt. När allt vittrat sönder av kaos och negativa händelser fick mammas spegelreflexkamera bli kvar inne i garderoben. Det fanns ingen vilja att dokumentera ett misslyckande – det fanns inget att vara stolt över.

I april 2004 sveper bilderna från fångförnedringen i Abu Ghraib åtföljda av ett stön genom världens media. Till en början, ännu fast i min villfarelse, betraktar jag på fullt allvar det hela som ett misstag där alla inblandade är offer och att en meningslös, yttre kraft tvingat soldaterna till dessa tilltag. Hur mycket skriven på näsan måste man bli? De amerikanska soldaternas friska leenden och ”tummen upp gester” när de leker hund med eller bygger pyramider av irakiska krigsfångar implicerar inte precis skamsenhet. Insikten träffar som ett slag i magen – de har fotograferat tortyr som om vore det en prima utflykt eller lustig hobby. Dom skäms inte – de är stolta.

ETT OFFER OCH EN FÖRÖVARE
Jag letar efter ett offer och en förövare. Brottsoffermyndigheten, K.R.I.S, kvinnojourer, jag ringer och ringer, ”för känsligt” säger de och kan inte hjälpa. Till sist begagnar jag mina märkligaste kontakter och än en gång blir jag varse om att det finns olika världar i världen. Mitt offer har blivit bunden, misshandlad, våldtagen och fotograferad, gärningsmannen dömd. Min förövare är dömd för deltagande i en gruppvåldtäkt som gärningsmännen fotograferade. Han har erkänt sitt brott och suttit av sitt straff. Jag tror att det betyder något att folk berättar och jag är djupt tacksam mot de båda.

Förövaren förblir helt anonym. Han ringer på utsatt tid en onsdageftermiddag den 6:e december. Så här låter alltså någon som våldtagit tänker jag.
- Varför fotograferade ni?
- Vi filmade också.
- Varför?
- Alltså, vi fotade allt vi gjorde, du vet…det vi stulit, när vi gav oss på nån, vi posade med vapen och i olika kampsportmoves, när vi slogs…, massa annat.
Ett dovt skratt hörs i luren och jag frågar
- Skrattar du?
- Alltså, du vet, vi var så barnsliga, töntiga, men då alltså jag lovar vi tyckte det var coolaste grejen att hålla på så där, vi var maffian, outlaws, vi hade kontrollen, vi hade tagit kontrollen över våra liv.
- Men våldtäkt och misshandel?
Slinker det ur mig fastän jag föresatt mig att inte vara dömande.
- Jag tyckte det var fel alltså redan då men jag kunde inte backa, du vet den som sig i leken ger… och sådär. Man ville inte att någon skulle tro man var feg.
- Vem fotade?
- Alla, vi turades om.
- Vad gjorde ni med bilderna?
- Visade de, för vissa polare, andra visade oss bilder, vi försökte bräcka varandra.
- Var är bilderna nu?
- Polisen tog dem.
- Men digitala bildfiler är lätta att kopiera, spreds de inte?
- Nä
- Är du säker?
- Ja
- Hur?
- Alltså det skulle vara hemskt om de spreds, hemskt…
Innan vi lägger på efter en kvarts samtal, frågar jag;
- Var ni stolta?
Och han svarar;
- Nej vi var dumma.
Efteråt känns det konstigt tomt.

Offret väntar sitt andra barn och har fräknar. Jag kommer alltid att minnas henne och det hon sa.
- Det värsta var att han fotograferade.
- Hur kan det ha varit det värsta?
- Men, jag kan inte sluta tänka på de där bilderna. Polisen såg dem, mamma såg dem, alla på rättegången såg dem, det var så jävla, fy fan… men för honom var allt bara en lek.
Vi är på ett kafé och hon sänker rösten innan hon fortsätter.
- Det som krossade mig var att jag tänkte att mormor skulle få se de där bilderna. Du vet jag var alltid mormors lilla flicka. Mormor trodde alla om gott och jag kunde förstört det. Det fanns ett foto av mig och mormor när jag var bebis som jag hade hemma i en ram på en byrå i sovrummet när det här hände. Jag älskade den bilden men efteråt gav den mig ångest och till sist slängde jag den. Det var så konstigt att det var samma jag på babybilden och på de bilder då…, ja då allt hände, hans bilder, att det är min kropp på båda bilderna. Ingen kan förstå men jag var tvungen att slänga den och när sen mormor dog var jag nästan glad för nu fanns det ingen chans att hon skulle behöva veta.
- Men det är så sorgligt, säger jag.
- Ja det är det, säger hon.

Comment on this post: 12 COMMENTS

4 June, 2008

På Borggården

berattelserurdetprivata.jpg

På Kvällsposten kultur idag – Berättelser ur det privata.

Vet ni hur dum jag är? Då jag skulle fara på den här utställningen så trodde jag att fotografierna som syns ovan var hela utställningen. “Bara fem bilder, det var snålt” tänkte jag. Jag fattade inte att resten av bilderna visades i ett växthus precis bredvid. Så jag fick åka dit en gång till.

Comment on this post: 2 COMMENTS

3 June, 2008

Siste april och siste maj

siste-april.jpg

siste-maj.jpg

Tid

Redan som barn funderade jag dagligdags över tid. Jag försökte skapa egna mätsystem genom tankar som ”nu står jag vid hissen – när stod jag vid hissen sist?” ”Hur mycket tid har förflutit mellan dessa tillfällen?” Jag bemödade mig för att förstå tidens karaktär och dess utsträckning, Vad VAR en timme, en vecka, en månad? Tankarna var abstrakta och intuitiva, inte så konkreta som beskrivningen kan verka nu. Spontant insåg jag tidens förgänglighet och ouppnåeliga kvalitet och förtrollades.

Verkar det autistiskt? I vuxen ålder har jag insett att tidens tjuskraft delvis beror på att jag inte upplever den på samma sätt som jag tror att de flesta andra gör. För mig arkiveras inte framlevd tid i kronologisk ordning utan min upplevelse består i NUTID och sedan en stor ”boll” av PASSERAD TID där alla minnen har samma distans till NU.

Den siste april och den siste maj, en månad har gått mellan bilderna, för mig skulle det lika gärna kunnat passera tio eller tjugo år. Minnena från den sista april har jag samma förhållande till som den upplevelse i barndomen då jag var sju år och satt med min kompis Viveka nere på gården vid gungorna och hon berättade att hon var född i lejonets tecken.

Comment on this post: 8 COMMENTS