Somliga påstår att människor är sig lika över tid och plats, men det är lögn. Kanske gäller det vissa behov men jag slås av hur olika vi är och hur mycket vi förändras. Mamma tog reda på en massa fototidningar åt mig från 60- och 70-talet som hennes granne var i färd med att slänga. Bilden ovan är från 1972. Vad var det med folk på den tiden? Särskilt nakenbilderna, som vid Gud är välrepresenterade i dessa tidningar, är helt galna – wacko, helknasiga. Slutsatsen är att människor måste ha haft en annan syn på kroppar och estetik. Bilden ovan är tagen av fotograf Leonard Soned från New York; ”ett av de hetaste namnen inom den s.k. nya fotografin just nu” står det att läsa i Foto.
I morse dundrade vemodet in och sköljde över mig, vithet hängde i luften och vädret kunde inte bestämma sig för sol eller moln. På natten såg jag bilder på Facebook av mina forna arbetskamrater uppe i Norrland och den där känslan av tillfällighet som jag verkar fallen för infann sig. Igår vinkade jag av och slängde slängkyssar efter bilen när sambon åkte till farmor och farfar med alla barnen. Vid vårt första barns födelse tänkte jag; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig på något annat än den här lilla människan som bajsar flera gånger varje natt och vill äta en gång i kvarten?” Nu känns den sammanhängande tystnaden som förvarnar om medelåldern märklig; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig utan tonåringen och hennes vackra, mjälla ungflicksstim som sover över tio i taget och som man får välta ur sängen, eller mellandottern med sitt ’crew’ som pysslar, planerar och nästan leker ihjäl sig, eller sonen med sina ’hangarounds’ som spelar Indiana Jones, äter upp all frukt och samlar kvistar och stenar framför dörren.
Grannarna flyttar. Håkan och Anna som är snälla och ger mig choklad på min födelsedag, ”det är bara till dig”, säger de, de har bott här längst – allt ändras. Ett säreget kärleksfullt berömmande mail från min väninna Lucia som jag inte sett på länge damp ner. Vi träffades i tonåren på Tempo vid Möllan i Malmö och Lucia var den snyggaste tjej jag sett med mandelformade ögon, svart hår och sådana där slaviska kindknotor som skvallrar om dramatisk karaktär. Hennes sinne för parfym, vackra sjalar och känsla för hur en smörgås ska se ut imponerade, det måste vara nedärvt genom generationer, tänkte jag.
Tid är en värdig motståndare – en motståndare supréme.
Jag väntar själv på att den här texten ska nå fram till en slutpoäng.
Datorn är delvis sönder – musen fungerar inte vilket gör mitt liv MYCKET BESVÄRLIGT, jag måste använda de där pilarna på tangentbordet för att navigera mig fram genom texten. Min deadline för den intervju jag gjort med fotograf Lars Dareberg för Kamera & Bild närmar sig obönhörligt så jag hinner inte lämna på lagning. Darebergporträttet kommer att bli sjukt spännande för alla er som vill veta hur en bildjournalist som ofta rör sig i sportens värld tänker och arbetar. ☺
Fotograf Leonard Soned producerar stora mängder material fram till år 1972; bildreportage, omslag till de stora magasinen, illustrationer till barnböcker, resebroschyrer, skolmaterial, han ger ut fotoböcker och mer. Därefter ramlar han av jordens yta – nästan. Det enda arbete han utför efter 1972 är att illustrera en tidning som förespråkar droger, framförallt LSD. Enligt uppgift dör Leonard Soned i New York 1979, 37 år gammal.
Comment on this post: 5 COMMENTS