28 January, 2009

Kring runda bordet.

jag-satt-mellan-lennart-och-sofie.jpg

Idag var jag och min talangfulla brorsdotter Sofie på studiebesök hos Aluma – De hemlösas tidning.

Vi talade med Lennart som tidigare missbrukat och varit utan bostad. Han berättade om sitt liv på ett häpnadsväckande insiktsfullt sätt, bland annat att även om han varit fysiskt närvarande vid sina föräldrars begravning, så mindes han inte det.

Det var en märklig skildring av hur han under en lång period levde i en värld utan kontakt med den värld de flesta andra av oss lever i.

Comment on this post: 4 COMMENTS

27 January, 2009

Flicka med fjäderörhängen

ming.jpg

Funderar på att bli en sådan där fotograf som sätter folk framför ett skynke och fotograferar av dem – without much ado. Eller en som enbart tar gruppbilder; ställ er där och titta hit. Som förr, när tekniken var tung och slutartiderna långa. Det är ofta därför folk förr i tiden ser så extra högtidliga ut på bild – man gör det när man koncentrerar sig på att vara stilla. Försök själva.

Comment on this post: 8 COMMENTS

26 January, 2009

Utlänningars frukt

just-efter-jag-tagit-bilden-at-traden-upp-manniskorna.jpg

Provfotografering; kom till insikt om att jag behöver en skäggig man med två hundar.

Andlig storhet och utlänningars frukt var mitt eget förslag på rubrik till min Platonrecension publicerad för ett tag sedan. Kanske innehöll rubrik-erbjudandet för många bokstäver för någon i HDs redigering ändrade det till Platons storhet och fruktbarhet.  Vilket innebar att rubriken signalerade ett innehåll som är motsatsen till det artikeln förmedlar. Men, it’s beoynd my control som Greve Valmont sa.

Nog är jag imponerad av att tre läsare, den senaste i morse, påpekade att rubrik och text inte stämmer överens. En klok person skrev i ett mail; Synd på rubriken, som direkt bryter av mot din ingående resonerande fördelning av skuggor och dagrar, och som säkert inte är din utan reflekterar den alltför utbredda stupida dyrkan av Platon som Forntidens universelle Store Vise.

Eller hur! Skulle jag utbrustit om jag var fjortis.

Nåja, jag har kommit över det men det är inte bra att sprida osanna schabloner som den om ”Platons storhet och fruktbarhet”. Någonstans påstår någon något, så upprepas det och betraktas plötsligt som sanning när tillräckligt många hjärnor vant sig vid det. I synnerhet om det hävdats under några århundraden, då kan man ju faktiskt inte bara släppa det…

*

Jag är barnsligt förtjust i att läsa andras artiklar om de böcker och utställningar jag själv skrivit om.

Här är Monsieur Malte Perssons anmälan av Platons “Lagarna” i Expressen. Jag är charmeras av tonen i hans litteraturkritik… kan inte riktigt sätta fingret på det… lite dandy… nyfiken och svårflörtad…

Svante Nordins mumsigt välskrivna storartat kunniga recension i Svenska Dagbladet lärde mig massor.

Av Pauli Olavi Kuivanen för Norrköpings Tidninga.

Comment on this post: 5 COMMENTS

24 January, 2009

Moderlig landsfader

lat-inte-mitt-uttryck-skramma-er.jpg

Skriver på en ny text, denna gång för Fotografi i Fokus katalog. Ljus, tid, David Goldblatt och spekulationer i om ögat som ser från utsidan ser mer – kommer det nog att handla om.

Det är plågsamt att skriva, åtminstone för mig. Inför varje ny artikel måste jag uppfinna mig själv som skrivande människa; hur är det nu man gör? Dessutom ofredas jag av en vanföreställning – den om att det vid varje tillfälle finns en fullkomlig berättelse att nå fram till, en artikel med perfekt form och skribentens uppgift är att locka fram det där existerande fullbordade, fånga in det och presentera det. Kanske borde jag anstränga mig mer för att döda denna villfarelse men så misstänker jag att den gör mig till en bättre skribent och därför kan den rättfärdigas.

Vidare smider jag megalomana planer på att kopiera upp enorma gummitryck ordnade i en slags almanacka. Grå-januari-eftermiddags-ljus är precis vad jag behöver för att ta den första bilden. Förmodligen är projektet inte genomförbart.

Under hela sista året har jag tänkt igenom mitt fotografi och insett att det måste förfinas.

Igår skaffade jag Twitter. Barack Obama följer mig! Han följer alla som följer honom men bara tanken på något slikt är omkullvältande rolig.

Obama kan ha vunnit valet på sin förståelse av sociala medier, han har varit min Flickr-kontakt länge, i hans ström har jag och alla andra kunde följa presidentvalskampanjen nära, nära. En av hans senaste ”twittrar” lyder  We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Maktinnehavare markerar alltid gränser mot folket men Obamas famn är öppen och även om det är en illusion att vi alla ryms i den så är det en mäktig sådan.

Representerar han ett omsorgs-etiskt styre? Det har varit främmande för klassisk liberalism men amerikanska filosofer har alltmer diskuterat ett sådant perspektiv också inom politik. (Inte bara inom personliga relationer.) Obamas utstrålning är som Saurons svarta torn med ögat – fast tvärtom. Obamas vakande allestädes närvarande öga ser med kärlek men kräver också ansvar såsom varje god förälder, en moderlig landsfader?

Twitter, Facebook, Myspace, Flickr…, för alla oss som har eskapistiska, asociala tendenser, vi som drömmar om att bo på öar och vill bli insnöade så är det sociala umgänget över nätet ganska utmärkt, eller?

Man är mans gamman som det står i Hàvamàl och förslag på ”sevärda” personer att observera via Twitter mottages tacksamt.

Igår sa min sjuårige son till sin syster Hur känns det att taga från sin broder en käpp? när hon bad honom om skohornet. Vad är det han ser på TV?

Comment on this post: 4 COMMENTS

20 January, 2009

År 2008 kommer aldrig igen

she-walks-unaware.jpg

Tanken var att göra en årskrönika med egna fotografier men av vissa anledningar blir det inte så. Därför serverar jag den här bilden som föreställer det mest njutbara och spännande sällskap en människa kan få vara med om. 

Här finns KvällspostenKultur-medarbetarnas årsbästa-listor. Min är tredje nedifrån.

Comment on this post: 2 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

15 January, 2009

Julklapp?

omtaliga-utlamnade.jpg

Enkom för att ytterligare röra till det så illustrerar jag nedanstående inlägg med ett fotografi taget år 2005 i Örnsköldsvik. Vid fotograferingen har jag inte tagit några hänsyn till estetiska värden. Bilden är från min vidvinkelserie, där jag prioriterat att 1) sno med mig så mycket som möjligt av verkligheten, 2) ”bada” människor i kallt vidvinkelutrymme för att upptäcka sårbarhet.

Tillfället var en konsert och åhörarna blev upprörda över att jag stört lyssningen med det klickande ljudet från kamerans slutare. De skällde, men inte på mig för jag hade gått innan pausen. Det blev reportern Elin Holmberg som orättvist fick motta deras vrede. Det var inte första gången jag inom ramen för vårt arbete satte Elin i en prekär situation. På redaktioner är det uppställningen reporter/fotograf som gäller. Reportrar bär sig allt som oftast trevligt åt men det finns alltid några som får en att tänka då man ser jobblistan; jaha jag ska ut med den galningen. När Elin, efter finalen, kom tillbaka till redaktionen och meddelade det musikförenings-ursinne jag gett upphov till, slog det mig att JAG nog var Elins ”galning”.

Ni som blir rastlösa, får eksem eller fallandesjuka av texter utan slutsats, röd tråd eller poäng – anse er härmed varnade.

Strax innan jul for jag till Ystads konstmuseum vilket resulterade i den här texten på Kvällsposten kultur. Tiden innan hade mitt arbete krävt mycket hemmasittning – i köket – det är där jag arbetar. För första gången på ett tag var jag ute och körde bil och nådde alltså ända bort till Wallander-land; Ystad.

Då och då blir jag löjligt upprymd utan synbar anledning, ofta sker det just efter en tid av omfattande hemmavistelse. När jag sedan åter träder ut ur radhuset överväldigas jag; Ojdå, här finns visst en hel värld.

Så for jag i skönaste dimma med sinnet fullt av sällsamhet genom ett decemberlandskap mot Ystad och i denna stund kände jag mig oskäligt nöjd över att ha nått insikten om att de yrkesgrupper som blir gladast för julklappar är fritidsledare och tidningsbud.

På dagen tre år innan resan till Ystad hade jag handlat julklappar på bokhandeln Örnen som är belägen intill Fabriksgatan i Örnsköldsvik. Före mig i kön stod en stor man, stor i kroppsligt avseende, nästan en jätte, över två meter och grov – ett format av sällsynt slag. Likt en treåring kikade jag fram bakom hans kropp. Rocken var beige, töjd till bristningsgränsen över ryggen. Jag ville se hans händer, tidigare har jag noterat att stora mäns händer ser intressanta ut. Handflatorna är höga, liksom kulliga och det ser märkvärdigt ut. Han köpte en bok av John Ajvide Lindqvist.  Julklapp? frågade den pyttiga expediten rart.  Ja, svarade han. Då slår jag in den. Nej, kom det bums med dov röst, jag ska läsa den själv först.

Ystad konstmuseum är bra, ljuset i byggnaden är fint, kanske det mest fullkomliga naturliga utställningsljus jag sett. Fönstrena är högt placerade = inga reflektioner i eventuella glas. Jag drack kaffe och frågade en vänlig dam på konstmuseet om hon märkt av det engelska inspelningsteamet eller sett Kenneth Branagh. ”Nja”, hon hade hört en del, märkt av någon avspärrad gata men i övrigt inga personliga erfarenheter.

En gång före och en gång efter kaffedrickandet såg jag de aktuella utställningarna, så ringde jag pappa och handlade en målarbok till min son. Den vänliga damen var söt och klackarna på hennes skor framkallade mysiga ljud då de slog i golvet. Jag frågade henne efter vägen till Apoteket och spekulerade i hur filmen Stalker skulle gestaltat sig om hon spelat huvudrollen.

Ett barn därhemma hade inrapporterats med feber, därför apoteket. Framför mig i kön stod två uråldriga damer böjda över sina rullatorer och berättade sexuellt anstrukna vitsar för varandra. Jag frågade om de sett det engelska Wallander-inspelningsföljet och minsann; den ena damen hade hälsat på Mister Branagh.

Så vände jag tillbaka mot väster, åt hemmet till, där det arma feberheta barnet väntade sin moder och den lindring hennes ankomst skulle ge. Dimman hade närapå drivit bort och uppehöll sig endast fläckvis vid särskilt utvalda ställen, trött grönt landskap tilläts träda fram, bruna kala lövträd såg och undrade över människors förehavanden, oförmögna och stillatigande vaktade de medan skymningen tog över färgerna.

På radion sa Jonas Hallberg att Barack Obama är vänsterhänt, vilket innebär att han blir Förenta Staternas femte vänsterhänte president i obrutet led.

Comment on this post: 19 COMMENTS

12 January, 2009

Alla borde ha en katt…

alla-katter-vill-ligga-dar.jpg

… på sitt skrivbord.

Comment on this post: 10 COMMENTS

11 January, 2009

Replik till Ulrika Lorentzi

Jag misslyckades med att lägga in en replik på Ulrika Lorentzis blogg i bemötande av det här inlägget. Meddelandet löd; ”din kommentar accepteras ej” men inga ledtrådar till varför, så jag publicerar den här.

Motivet till hennes anmärkning var min anmälan av boken Graviditet, något bara kvinnor kan som Lorentzi författat. Om ni klickar här kommer ni till ett blogg-inlägg med en samling länkar angående boken.

Replik:

Mor födde två barn, det är jag som fött tre. For the record.

Läser du min anmälan noga så märker du att jag inte på något sätt orerar fritt om mina släktingars barnafödande. Jag förankrar min egen graviditets-historia i en kontext där jag vill påpeka något av det mest väsentliga som hänt i barnafödandets historia; att kvinnor, någonstans mellan det att min mormor och min mor föder barn, tar kontrollen över sina kroppar. Ett faktum som har varit avgörande för mitt och de flesta andra svenska kvinnors liv.

Min text om ”Graviditet, något bara kvinnor kan” är cirka 3700 tecken, mindre än 500 av dessa upptar min historia.

Comment on this post: 2 COMMENTS

10 January, 2009

Sussie & Robban

karlek.jpg

Vidvinkel minsann – 95 % av tiden använder jag normalobjektiv.

I förrgår plåtade jag Sussie och Robban av anledningen att de gifte sig på nyårsafton.

Sussie och Robban? Säger Robbans kompisar Robban och Sussie?

Vilka utmärkta exemplar av människa de båda är! Sussie passade min förstfödda när jag fick mjölkstockning, 40 graders feber och inte någon annan kunde hjälpa mig. Vi bodde grannar på Södra Parkgatan i Malmö då och hon räddade en desperat nybliven mamma.

Robban har i princip byggt det där köket och resten av huset med sina bara händer och viss hjälp av släktingar. Han är den där typen av praktiskt geni som man kan fråga vadsomhelst; Hur tjock är isen? Hur byter jag kontakten? Är det där en ungfågel?

Jag är in favour of det svenska sättet att gifta sig, som Sussie och Robban. De har varit ett par i tio år, har tre små barn och ett galet renoveringsprojekt ihop – förhållandet är noga prövat innan giftermålet.

Comment on this post: 10 COMMENTS

9 January, 2009

Tänka hellre än dö

mer-ljus-i-varlden-tack.jpg

Igår kväll tryckte jag ner min rumpa i svarta fåtöljen, tömde en hel påse Gott & blandat medan jag såg ”No country for old men” av bröderna Coen. Förut har jag läst boken av Cormac McCarthy. McCarthys prosa är säregen, han berättar dramatiska händelser, grymma mord genom ett språk lika mörkt och stilla som en skogstjärns yta en vindfri dag och det gör intryck. Förskräckliga skeenden serverade utan affekt. Innan jag vande mig vid stilen fick jag bläddra tillbaka; ”men vänta, vad hände?” Tekniken är väl överförd till filmen. Min sambo berättade att Cormac McCarthy ofta håller till på någon slags forskarstation i Santa Fe, att han driver omkring där och samtalar med vetenskapsmän och filosofer. Det låter som en saga.

Även om alla andra vid ett specifikt tillfälle på en specifik plats skulle vara skyldiga så skulle ändå barnen var oskyldiga.

Barn ritar teckningar med sina små barnhänder, sträcker sig efter en förälders hand, de kramar nallar och stakar sig genom alfabetet. Barn dödas av illvilja hela tiden över hela detta klot och just nu extra mycket i Gaza.

Filosofen Bertrand Russell sa att det största hotet mot moralisk utveckling är religion; It is possible that mankind is on the threshold of a golden age; but, if so, it will be necessary first to slay the dragon that guards the door, and this dragon is religion.

Mäktiga intressen, prestige och vanföreställningar håller draken vid god vigör.

Kanske har jag fel, jag vet inte mycket om det, men konflikten på Västbanken kan bara lugnas och ebba ut, om båda sidorna förlorar makt. Många israeler tillerkänner inte palestinier något människovärde, Hamas och åtskilliga palestinier menar att israeler inte har något existensberättigande, vilken väg finns ut ur det? Om en utomstående tredje part klev in och diplomatiskt lyckades underordna de andra två så kanske – men hur skulle det vara möjligt?

Det krossar ens hjärta, artiklarna går likt en tsunami genom media och kommunicerar ibland tydligt, ibland i undertext; de är värst, nä de är värst, de började, nä de började. Fick ni sms från norske läkaren Mads Gilbert?  Lisa Bjurwald på Dagens Nyheters ledarsida skriver att Gilbert är en bedräglig skitstövel som vurmar för terrorister. Hon formulerar sig inte riktigt så. Kanske är han det men spelar det någon roll att han är en idiot när hans utsaga om att sjukhusen i Gaza vadar i blod är sann?

På Facebook finns flera grupper som skapat upprop för att stoppa bomberna. I kommentarsfälten läser jag De har bara sig själv att skylla. Vad förmår någon att sitta bakom en dator i Sverige, surfa på Facebook och skriva De har bara sig själv att skylla. ?

Idag tänkte jag spontant och till min häpnad att jag måste försöka tänka positivt. Jag alltid hatat den uppmaningen och attityden som ryms i den. Min alldeles säkra uppfattning har varit att vi är skyldiga att försöka se världen så sanningsenligt som vi förmår och sedan agera utifrån det.

Russell sa också; Most people would sooner die than think; in fact, they do so.

Jag vill inte bli en av dem.

Comment on this post: 9 COMMENTS

2 January, 2009

Jag tror mer än jag vet

skissandet.jpg

Carl Larssons skisser på Malmö Museer. Habilt utförda, jag överväldigas alltid då jag står inför dem ”live”.

Jag skrev om Carl Larssons ”Nu är det jul igen” på Dunkers.

Här skrev jag om Humanisternas busskampanj. Trots att jag är buddhist är jag inte främmande för att gå med i Humanisterna. Jag har alltid trott mer än jag vetat och av någon anledning är det inte svårt för mig att skilja på det jag kan ha kunskap om och det jag endast kan tro. Så någon gång har jag funderat på att lösa medlemskap. Men så minns jag min läggning – grupper, oavsett vilka, ger mig en känsla av klaustrofobi. Det är beklagligt eftersom samlingar av individer i många avseenden kan åstadkomma mer än enskilda personer. Men på något vis, på någon nivå, kräver flockar underordning och kanske är det så att jag har auktoritetsproblem.

Lite utanför, vid sidan av är en mysig placering. Sedan jag haft tillfälle att betrakta min sons reaktioner inför grupperingar har jag övervägt om oviljan att tillhöra en samling kan vara något nedärvt?

Min son deltog i luciatåget enbart om han gavs löftet att ha rätt att avvika från det och att han slapp bära samma kläder som alla andra, det vill säga lusse-linne.  I somras på simskolan (han var 6 år då) ville han ha samma förbehåll. Bara om han fick hålla sig i utkanten och själv välja vilka övningar han skulle delta i, endast då tänkte han gå i simskola.

Comment on this post: 7 COMMENTS

2 January, 2009

Fina fåglar

jag-hoppas-aven-du-alskar-faglar.jpg

Jag dras till vackra bokmärken som idioter till Piratpartiet – oj, det var inte trevligt skrivet.

Jag dras till vackra bokmärken som rapsbaggar till gult – bättre.

Comment on this post: 9 COMMENTS

    Archive