26 April, 2009

Samtidigt i Alnarpsparken

unus.jpg

duo.jpg

tres.jpg

I dag kom jag att tänka på att jag som barn ville vara Robin Hood eller Fred Astaire.

Comment on this post: 8 COMMENTS

24 April, 2009

Det som kommer innan

wordle-av-min-larsmo-artikel.jpg

Idag gör jag debut som kritiker av skönlitteratur. Nervöst då jag först fick boken, romaner har annorlunda bedömningskriterier än de ämnen jag mestadels skriver om. Tror jag.

Som tur var gällde det en Ola Larsmo-bok, tur eftersom han är en jävligt bra författare och Jag vill inte tjäna en helvetes bra bok. Förlåt svordomarna, det har pågått ett tag – jag jobbar på det.

Stig Ekeberg – Larsmos huvudperson – fick mig att fundera på huruvida kunskap kan vara a priorisk och om samvete är bevis för det. Antagligen inte, inte att en viss typ av kännedom inte kan vara a priorisk, för det vet jag inte, utan att samvete inte utgör giltigt bevis på sådan kunskap. Samvete kan nog förklaras på andra mindre långsökta sätt men jag utesluter inte möjligheten och jag önskar att det skulle vara så – därav lusten att spekulera i det. Jag vill att Platon ska ha haft rätt. Väntar ni på en slutsats? Samma här! Det jag ville meddela är att Ola Larsmos gestalt Stig Ekeberg åter fick mig att börja tänka på om samvete kan vara en indikator på a priorisk kunskap.

Åsa Linderborg skrev i DN – vid Gud skriver den människan bra! Jag håller inte så ofta med henne men hennes öga är särskilt och hennes stilistiska grepp är flyhänt OCH skarpt.

Linderborg kritiserar Larsmos persongalleri för att vara något schablonartat. Hon har rätt, de är stereotypa, men på det goda sättet. Larsmo renodlar sina personer, de är ett filtrat som gör sig väl i en konstnärlig skildring. Som Maximus i Gladiator – min pinsamt ofta återkommande fiktiva referensgestalt – Maximus är inte en trovärdigt skildrad existens utan en essens av en slags person och som sådan också en idé om en samling drag som en författare kan göra mesta möjliga av i en kontext – en berättelse. Är det här en av de tankarna som bara jag har och som därför är omöjlig för andra att förstå? Vad jag menar är att man inte ska förväxla dåliga stereotyp-klicheáktiga-personbeskrivningar med skickligt hanterade stiliserade diton.

Fler recensioner av Jag vill inte tjäna. Det är grym Augustvarning på den här boken.

Nils Schwartz i Expressen

Cecilia Nelson i Göteborgsposten

Gun-Britt Sundström i Svenska Dagbladet

Göran Lundstedt i Sydsvenskan

Comment on this post: 4 COMMENTS

23 April, 2009

Skäl till försiktighet

har-satt-jag-och-vantade-pa-ingenting.jpg

bortom-gott-och-ont.jpg

var-allt-omkring.jpg

an-av-ljus-an-av-skugga-dar-jag-njot.jpg

allt-blott-pa-lek.jpg

och-sa-tiden-forflot.jpg

nietzsche.jpg

Jag har haft synnerliga besvär med rastlöshet på sistone. Tvångsliknande tankar om varför jag sitter här när jag kunde vara ute och rida på hästar över stränder och gröna kullar eller nåt? En eskapistisk personlighet – det är smärtsamt, men inte sällsynt vad jag kan förstå.

Vilket är det av era karaktärsdrag som ni förbannar mest?

Comment on this post: 17 COMMENTS

18 April, 2009

Så var det lördagen den artonde april år 2009

baby-farewell.jpg

Skat-Törnrosa bara låg där på en mur som löpte längs ett hus på Krutmeijersvägen i Slottsstaden, orörd och skön. Jag borde ha haft kameran med men i sista stund innan jag gav mig av till Malmö beslöt jag att lämna den hemma. Korkat, skulle det visa sig. Bilden ovan tog jag med min mobil. Har jag kamera med så blir jag kameran och i dag var det inte lämpligt att hela tiden tänka i och söka efter bilder.

En period i livet stannade jag bilen om jag såg ett ’roadkill’ vid kanten, vilket inte gladde medåkande familjemedlemmar och jag har en samling mobilbilder på döda djur. Har ni sett Esko Männikkös bilder av döda fåglar? De är 1600-tals-Vermeer-Stephen-King-aktiga (Kan någon vänligen uppfinna ett bekvämt adjektiv för den beskrivningen?) Skatan ovan är nog det finaste döda djur jag träffat på, ett glänsande skal utan liv, ändå fullkomlig.

Först gick jag in till centrum och sedan tillbaka till Slottsstaden, så jag passerade skatan två gånger. På tillbakavägen står en mycket gammal herre med en kopplad cockerspaniel på ett avstånd av 5 till 10 meter från det döda djuret. Han är tyst men tittar på mig och pekar på fågeln, hans ögon har en ljusgrå hinna – starr. Ljusgråheten gör hans blick märkligt mild och vacker. På det hela taget har jag en vurm för åldrade personer. Eventuellt kan det sorteras in under att jag gillar allt som fiktionaliserar livet. Hur känner ni? Bli inte arga för att jag romantiserar starr, jag inser att det är besvärlig sjukdom som folk inte gärna kan ha för att göra mitt liv mer intressant. Mannens visande på fågeln görs med uppenbar hänvisning till mig, han kanske inte kan prata tänker jag och säger ja, jag såg den. Han pekar alltfort tills vi kommer mittemot varandra. Då säger han Det finns inget att göra något åt.

Nu sitter jag i mors lägenhet och tänker på fäktning, för som barn och ung tränade jag fäktning i en källare här intill hos fäktmästare Orvar på MF 19. Tackade jag någonsin Orvar för min goda hållning? Nåja, jag far till Malmö för att arbeta ostört, bestämmer mig för att inte ta med kameran, väl här finner jag att jag proppat ner de skrifter nödvändiga för mitt arbete i kameraväskan. Jaha, ute i ogjort väder. Istället har jag fikat med Li på Liebling, gått lite på stan –hopplöst i de här höga klackarna,tagit självporträtt med mobiltelefonen, formulerat det här blogginlägget och börjat skissa på en novell tänkt att vara en hämnd på en person jag är arg på. Vi ses i min nästa novell!!! skulle jag ha skrikit när vi bråkade.

Comment on this post: 7 COMMENTS

13 April, 2009

Hädanefter ska jag enbart…

pa-den-morkaste-plats.jpg

Ibland när jag fotograferar något – som Magali Cunico när hon målade vita linor svarta för att kunna hänga ett av sina verk – tänker jag att från och med nu ska jag bara fota just det här eller enbart på det här sättet. Vilken märklig tanke.

Här om Magali Cunicos utställning på nyöppnade Galleri Lilith Waltenberg i Malmö. Publicerades i Kvällsposten på Påskafton.

Comment on this post: 7 COMMENTS

10 April, 2009

Vi måste tala om Erika Ascot

Nedanstående inlägg skrevs innan Erika Ascots sista blogginlägg men jag tycker mig ha anledning att publicera den här texten ändå.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Moa Andersdotter på bloggen Benknäckarvals har lagt ut en Facebook-konversation mellan sig själv och “Erika Ascot.”

Det finns en typ av personlighet i verkligheten som även är representerad i overkligheten. Hon är en gångbar sort inom allehanda konstuttryck och vi tycks inte kunna få nog av denna persona. Jag syftar på den unga sköna poetissan som tolkar världen, utgjuter sitt blod, varseblir med sina hyperkänsliga sinnen genom vilka hon låter oss, självutlämnande eller motvilligt, ta del av sin värld och sitt geni. Hon rör sig såväl ovan som under jord, balanserar mot det mörka darrande, det magiska och det bländande, är myt och skapare av myt på riktigt och på låtsas. Hon är Persefone, Sapfo, Plath, Södergran, Woodman, Monroe, Spears, Betty Blue…

Typen är en av de mest förekommande inom konsten – såklart, då hon är synnerligen dynamisk användbar och tilldragande och vidare en person många vill göra konst av. Omkring oss finns myter, berättelser som ger och tar. Utbytet mellan sanning och fiktion har aldrig semester. Under tonåren var jag eller ville vara av den sort jag beskriver ovan. Ibland har jag spekulerat i att återuppliva den jag var, skapa en person som bygger på mig men ordnas dramaturgiskt och blir till berättelse. En slags självbiografi eller kanske just en självbiografi. Då skulle jag renskriva poesi, noveller och dagboksanteckningar från den tiden när jag bodde i London, Malmö och Stockholm. Livet var sceniskt och skört och jag identifierade mig med den där poetiska kvinnosorten, vilket möjligen var en överlevnadsstrategi.

erika-ascots-blogg-black-ascot.jpg

 Modebloggaren Erika Ascot som bloggar på Black Ascot är sådan flick-kvinna.

Black Ascot har inte varit en blogg jag besökt regelbundet, snarare högst några gånger. Bums insåg jag att bloggen var en saga. Jag har förmåga för det där, i filmen The Sixth Sense visste jag redan i någon av de tidiga scenerna att Dr. Malcolm Crowe var död och det är synd om mina närstående för det är hopplöst svårt att ljuga för mig. Inte så att jag är en naturbegåvning men jag har haft rikligt med tillfällen att öva mig på att känna igen lögn. Men jag misstog mig gällande till vilken grad Erika Ascot var påhittad. Min känsla var att någon gjorde ”roman” av sitt liv. Till viss omfattning är alla personligt skrivna bloggar sådana, inte uppdiktade men tillrättalagda, aspekter att skildra är valda. Det jag skriver om på den här bloggen är ”sant” men mycket väljs bort och tanken på absolut frihet tjusar mig; att skriva under pseudonym och kunna strunta i självcensur. I det som undviks finns det mest läsvärda, tror jag – men jag är inte säker. Min anledning till anonymitet skulle vara större möjligheter till trohet mot mig själv och det sätt jag önskar redogöra för mina erfarenheter. Inte som i Ascots fall möjliggöra en fullkomlig fantasi.

På Flickr är detta fenomen – unga kvinnor som fiktionaliserar sitt eget liv i enlighet med vissa myter – tydligt. Flickor och kvinnor skapar en ”låtsasidentitet”, förvisso med bas i sig själva, de skriver en historia med fotografier där deras kroppar, ansikten och upplevelser tar plats, blir till berättelse, en dikt som formas av den egna konstnärligheten. Flera av dem är skickliga, de har fotoströmmar besökta av hundratusentals personer och är stjärnor, som Miss Aniela, Quizz och Rebekka. Andra är lite svårare, som Elle Moss och Alisa. Mediet är fotografi men använt som i film för att skapa en illusion, det är icke-dokumentärt och estetiskt är det eller gränsar det ofta till photoshop-kitsch.

Erika Ascot har en Flickr, inte så avancerad som de ”äkta” tjejerna jag nämner ovan. Mitt besök hos hennes Flickr resulterade i en olustkänsla. I bilderna syntes bedrägligheten, ett koketterande med den roll jag beskriver, en, åtminstone bitvis, oärlighet som inte var svår att känna av. Bilderna ville dölja, inte visa och verkan blev inte något hemlighetsfullt utan något falskt. Inte så att jag upprördes, det är inte min sak att döma i det här ärendet, men Erika Ascots bildvärld engagerade mig inte på grund av den ohederlighet jag tyckte mig upptäcka.

fran-studio-totals-hemsida.jpg

Erika Ascot är lika upp- och ut-tänkt som Boxer-Robert, Laura Croft eller Anna Karenina för den delen och såvitt jag förstår är det reklamkollektivet Studio Total som producerat henne som reklam för Malmö Opera. Total låg också bakom Kulturpartiet. Erika Ascot finns på Facebook med 600 vänner, har en Twitter, har allt möjligt. Avsikten har varit att föra in henne, att lura in henne som livs levande. Det är inte första gången det sker och heller inte sista.

”Rösterna” under vissa av inläggen på bloggen, innan avslöjandet, känns lite sorgliga, tillskyndare hänger sig likt Stan gjorde till Eminem, öppnar sitt hjärta och ger kärlek och beundran. För Ascot bedårar, hon är kompetent åstadkommen för god utdelning av ett originellt reklambolag, skapad i kommersiellt syfte.

Efter avslöjandet – läs kommentarerna – lögnen tillstås, något annat stiger fram. Fansen accepterar Erika Ascot även som fiktiv.

⇐  ⊆ ** ⎩  ☹✦☺ ⎭  ** ⊇ ⇒

Comment on this post: 11 COMMENTS

9 April, 2009

I dag flyger de

sa-mycket-skonhet-i-denna-varld.jpg

Comment on this post: 1 COMMENT

9 April, 2009

Pappersstaden

pappersstaden-av-magali-cunico-fotograf-jmnilsson.jpg

Pappersstaden, olja på duk av Magali Cunico finns just nu att se på Galleri Lilith Waltenberg  Malmö.

Sydsvenskan har publicerat fel bild i samband med recensionen av Magali Cunicos utställning. Sådant händer. Inte vet jag vad det är för bild som fått illustrera artikeln men ovan ser ni ett fotografi av hennes verk Pappersstaden.

Snart blir säkert den felaktiga bilden utbytt. Hur lång tid tar det en torsdag innan helg?

Comment on this post: 2 COMMENTS

7 April, 2009

För 58 år och sju dagar sedan.

framsida2.jpg

baksida.jpg

Mormor ska fylla 98 i år, hon har nyss flyttat till ålderdomshem (heter det så nuförtiden?) Jag fick det här kortet som hon haft i sina gömmor, vilka nu rensades ut och sorterades bort till diverse släktingar i nedstigande led. Kortet är från Sven Jerring, ett tackkort då hon bidragit till hans fond för sjuka barn. Mormor fick nio barn på tretton år. Den trettonde april år 1956 visar poststämpeln, då var hon nästan mormor och hennes yngsta barn 10 år.

Läs det! 50-talsestetiken, är den skör eller är det bara innehållet i detta specifika fall som föranleder att jag tror det?

Häromnatten drömde jag att jag besökte vänner på Österlen, vänner som har en äppleodling. I drömmen såg inte träden ut som äppleträd utan var likt blåsvarta spjut riktade mot himlen och försvann upp bland molnen. Få och märkligt formade grenar bar lilaröda klasar av vinbär (!?) Jag kunde inte se var de slutade utan tittade upp och kände mig som Jack i ”Jack och bönstjälken”.

I mina drömmar är somligt ofta överdimensionerat – träd som de jag nyss redogjorde för eller lövträd stora nog att rymma en stad, vyer är gränslösa panoraman som bara når och når, likt en utsikt ur ”Sagan om ringen”. Landskap sträcker sig oändligen likaså en drömd horisont, hus är mil höga och rymliga som kyrkor, skepp hundra gånger större än i livsvärlden. (livsvärlden som fenomenologer brukar säga.) Förra oktober drömde jag att jag stod bredvid Peter Forsberg vid ett fönster stort som en fotbollsplan och han pekade ut mot en väldig skog, en grönska som spände över ofattbara vidder belägna mil nedanför oss. Skönhet är också förstorat, städer vars arkitektur är magisk som Frank Lloyd Wright på speed eller gotiska miljöer värre än värsta pekoralpoeten hade kunnat skriva fram. Allt skildrat i sällsamma färger och ljus som dånar och förtrollar.

Är det här typiskt?

Idag har jag varit i Krapperups konsthall för pressvisning inför Kullasalongen. Min ena dotter har spelat in Bobster på SVT. Min andra dotter har tömt en halsböld på lasarettet. Min sambo har städat bakom ugn och tvättmaskin. Min son har lekt hos grannarna. Så passerade den sjunde april år 2009 från vårt liv.

Comment on this post: 4 COMMENTS

1 April, 2009

Lundagård är estetiskt perfekt

ande-och.jpg

materia1.jpg

Gubbar på sockel åter igen. Jag hade med kameran av helt andra anledningar men drogs obönhörligt till de här bysterna.

Se här en text om Skissernas Museums aktuella utställning. Publicerad i KvP igår.

< ∗ ✪ • ∼ ✌ ∼ • ★ ∗ >

Comment on this post: 2 COMMENTS

    Archive