31 May, 2009

Anonym

save.jpg

your.jpg

soul.jpg

”Utloppet” från Malmö. Vid Gud var molnen snygga den dagen, jag älskar snygga moln och det gör säkert alla andra också, det tycks mig vara en okontroversiell uppfattning.

I två olika mappar har jag en stor mängd, rentav mycket stor mängd, halvfärdiga bloggtexter som jag gärna skulle serverat er om de någon gång blev klara. En text är om dokusåpan Robinson, känner ni till den ;-) ? Jag började på texten då nyss avslutade säsong just dragit igång. Planen var att följa Robinson och rapportera men så blev det inte. Den enda typen av rörlig bild jag inmundigar sedan en tid tillbaka är den som innehåller våld, sex och 1800-talskostymer – film och TV som är tillräckligt förtätad för att få min hjärnaktivitet att avstanna. Av Robinson tänker jag och lär mig dessutom något. Programmet är ett akvarium, en utställningsplats med hårt pressade, noga utvalda karaktärer och är du det allra minsta klarsynt och kan släppa dina egna fördomar så ser du människors typiska beteende, både sådant de har gemensamt och det som hör till just den individens personlighet, i en hårdragen situation, på gott och ont.

Vidare har jag textexistensialistiska tveksamheter; ”ska jag belasta ett redan överbelastat internet med just den här informationen?”

Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10% eller allra högst 20% av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.

Nu är det sådär ljuvligt blåsigt men varmt igen, det är enbart för detta typ av väder som jag har häxhår, det kittlar så förtjusande mot kroppen när håret blåser omkring och lyfts upp av vindbyar vilket underlättar när jag låtsas vara en karaktär i en 1800-tals roman som utspelar sig i Cornwall.

Ciao ♡

Comment on this post: 11 COMMENTS

22 May, 2009

Det höga

assa-trad.jpg

de-ar-super.jpg

Utflykt i går – Torna Hällestad och där var det paradisiskt. Grubblar ni över vad som är paradisiskt? Jag gör det. Annars älskar jag när Horace Engdahl uttalar Jean-Marie Gustave Le Clézios namn. Le Clézios bok “Skattsökaren” handlar om begäret av och sökandet efter ett paradis, både det för huvudpersonen i barndomen vidrörda och ytterligare andra. I alla fall tyckte jag det.

Igår sprang jag [som i motion] i linne och shorts bland åkrarna, åker är allt som finns här. Första gången för säsongen i lättare kläder. Det jag vill ha förmedlat är att mer hud än vanligen var i direktkontakt med atmosfären. Så kom väderomslag och jag älskar hur det i den varmare luften smyger sig in stråk av kyla. Det kändes mot huden och in i min näsa – angenämt – kanske som i paradiset, tänkte jag.

Bernur skrev i en kommentar till mig att Allt är Rilke. Det är sant [sa hon tvärsäkert]. I den fjärde av “Duinoelegierna” skriver Rilke Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen…  Åh så bra! Jag håller alltid utkik efter föräldratips.

I Anne Carsons bok “Röd självbiografi” som jag skrev om för HD, rördes jag av förhållandet mellan Geryon och hans mamma. Jag HATAR instrumentell behandling av barn som ju verkar vara fostran på modet. Säg gärna om jag har fel. Beröm-och-straff-metoden är dålig, genuin närhet och kärleksfull omtanke är bättre. John Stuart Mill, filosofen som skrev “On Liberty”, var arg hela livet för att hans far fostrade honom till geni eller till idén om ett geni. Nog blev han geni men Mill hatade och saknade en barndom där hans person respekterades och tilläts gå sin egen väg. I “On Liberty” värnar Mill hellre en självdestruktiv individuell frihet än andras rätt att stövla in över sina medmänniskors gränser. Hans egna erfarenheter gjorde honom obönhörlig i avseendet. Här är det på sin plats att påpeka att detta är egna slutsatser.

“Röd självbiografi” innehåller meningar som: ”Han lyfte upp henne likt snö”, ”Den svarta natthimlen tyngde stjärnlöst mot fönstren” och ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”. Någon sa – en svensk diktare, orkar inte googla – att även det mest passande av ord bara träffar bredvid. Ibland tror jag att den geniala dikten är genial enbart utifrån sin träffsäkerhet.

Jag vill vara subjektivist som Aristoteles men måste hantera att jag intuitivt är objektivist som Platon.

Magnus William Olson skrev om boken för Aftonbladet, han är välformulerad speciellt i det sista stycket med fjärrkontrollen. Carson leker med metaforer, bland annat är det ett intressant matriarkat som bildar fond till de unga manliga huvudkaraktärerna. Farmödrar, mormödrar och mödrar är vasst mejslade och det är mycket ”gangsta” (!) över dem.

Götselius skriver för DN, superbra men huvudpersonens namn är genomgående felstavat (!)

Och här i UNT.

Natten fick honom alltid att repa sig skriver Carson i boken och minsann om inte “Autobiography of red” [originaltitel] har det höga i sig.

linlin

Comment on this post: 17 COMMENTS

Comment on this post: 8 COMMENTS

13 May, 2009

Odells verk är god press för polisen

odell.jpg

En gång när jag var 16 och han 20 hittade jag min kompis i spillror på det sorgliga ungkarlshotell där han bodde. Angripen av ett förgörande självhat hade han försökt supa ihjäl sig. Tjocka täcken hängde för rummets två små fönster, han hade druckit vodka i fyra dagar med gitarren i knät som det verkade. Då var han en lovande gitarrist. Vodkan var slut och när jag kom hade han börjat nyktra till.

Jag har flera vänner och släktingar med psykiskt instabila sinnen, några diagnostiserade andra inte. Det har väl alla, eller är det mitt umgänge?

När jag var helt ung var jag utpräglat praktisk så när jag hittade honom tänkte jag Vad gör vi nu? snarare än Herregud, vad är det med dig? Vi satt i mörkret och han sa problemet med att vara sinnessjuk är att det tar så mycket tid. Nu begriper jag inte varför men då tyckte jag det var ett klarsynt påpekande och när Heberlein kom ut som manodepressiv imponerades jag över att hon hann med, hann med att vara manodepressiv.

Anna Odell, har ni hört talas om henne? Jag skrev om hennes verk för HD. Det är inte så att jag gör mig några illusioner angående psykvården utan förstår att det kan vara en iskall, sadistisk, helvetisk plats med vårdare sjukare än sina patienter, men inte i Odells fall. Såg ni bilderna när de civila poliserna sliter ner henne från Liljeholmsbron och in i polisbilen? Jag är som besatt av den där ”scenen” och har sett den om och om igen. Poliserna omhändertar Anna Odell och det är rörande vackert att se. Med kraft försöker de få med henne, vägrar släppa taget en enda sekund – Liljeholmsbron är en livsfarlig plats för en självmordsbenägen. De hanterar henne så varligt de kan, inte aggressivt utan oroligt och omsorgsfullt.

Det gjorde mig glad.

Comment on this post: 6 COMMENTS

Comment on this post: 0 COMMENTS

9 May, 2009

Blogglivet – som i motsats till bloggdöden

rhododendron-blommar-sakert-nu.jpg

Ett av rummen på Sofiero – som det var när Sofiero var på riktigt.

Jag skrev om Sofieros aktuella utställning för Kvällsposten.

Lars Gustafsson bloggar, kortessäerna han lagt ut är rätt makalösa, hoppas han fortsätter.

Maja Lundgren bloggar. Trots att jag fått samma intryck av Gömda-Mia som Maja fått skulle jag nog inte våga skriva så. Lundgren tycks mig vara författare/skribent som undflyr definition.

Jag vet att jag har länkat upp den sju miljoner gånger (typ) men Cosmic Diary – läs den.

Bloggdöden? Kanske bland kändisar – de lär komma och gå. Annars knappast, det är nu det händer. Alltfler intressanta människor som skriver bra har börjat blogga , det är åtminstone min analys.

Comment on this post: 4 COMMENTS

Comment on this post: 2 COMMENTS

4 May, 2009

∗∗ ☞ ** ˚˚♢˚˚ ** ☜ ∗∗

fotografer.jpg

Ibland tar jag bilder som är tänkta att bli intressanta i framtiden. Om typ hundra år ska någon kolla på ett foto som det ovan och undra: ”Vilka var de?” ”Hur var de?” Det har jag själv gjort tusen gånger med fotografier i gamla lådor och slitna album. I det här fallet innehåller bilden mina före detta kollegor Cornelia och Eleonora och de är ljuvliga, begåvade och saknade av mig.

Idag städa, putsa fönster med solglasögon på. Ögonen ömmar, det jag trott var allergi är en ljuskänslighet som sannolikt uppstått av att jag tittat för mycket rakt på solen och därför skadat hornhinnan. Visst låter det smart? Det är jävligt typiskt mig vilket inte känns smickrande.

Hur tänkte jag som barn? Så frågar jag ofta mig själv, som om jag vore jag mitt eget barnorakel utrustat med ett naturligt sinne för rätt och fel. Jag förväxlar mig själv med min låtsaskompis Exella Prill, ett allvetande häxbarn och periodvisa följeslagare. Exella är det filosofer laborerar med i sanningsdiskurs: en neutral, allvetande, god observatör. Langenhart var min låtsasovän (!) Har någon annan haft en sådan?

Jag har dålig koll på vad som passar sig men häromdagen missade jag en bild då de tänkta objekten var två nästintill nakna unga män och jag bedömde det som oanständigt att fota dem. Jag missar många bilder, jag kan inte bära mig åt hur som helst och om jag frågar ”får jag ta en bild” så har jag spolierat situationen. Dumt. Cartier Bresson sa att man måste vara hänsynslös i ögonblicket – visst, men å andra sidan är det genant att bli arresterad.

Att ta någons bild är en intim handling och jag erkänner att jag är ute efter sårbarhet. Folk är mycket medvetna om kameror, det fanns väl en mer jungfrulig tid, eller? I ett gammalt familjealbum finns en bild på tre prepubertala systrar, fotot taget på 50-talet. De långbenta systrarna är iklädda enbart lederhosen, nakna inunder. Skulle jag fotografera mina döttrar eller min son för den delen i enbart lederhosen skulle det bli utredning.

Och med det vill jag ha sagt att naket är vackert.

Som pressfotograf har jag varit i flera manliga omklädningsrum, motsatsen manlig fotograf i kvinnligt omklädningsrum är otänkbar. Jag har varit i flera kvinnliga omklädningsrum också medan manliga sportjournalister väntat utanför. Manliga idrottsstjärnor blir avkönade på ett särskilt sätt, hockeyspelare kan peka på en skada i ljumsken och erbjuda journalister att känna, i kontexten av omklädningsrum ser de sig som redskap.

Bilden jag missade: kameran var med för jag hade varit på utställning i Malmö. Hettan hade kommit mycket överraskande och luften dallrade. Sista biten hem en slingrig, dock asfalterad väg var stängd så jag tog grusvägen bland kor, hästar, åker, åker, åker och pilträdsalléer. Två unga män kommer gående, de liknar båda Alexander Skarsgård och är helt malplacé. I varsin stor väska ligger deras kläder nedstoppade, säkert överraskade av värmen har de klätt ner sig till kalsonger förutom keps och solglasögon. Båda är långa, vältränade, sexpack på magen, smala höfter och de liknar varandra kanske är de bröder. Vit, ung hud mot en fond av åker och kor, trots det kraftfulla utseendet verkar de utlämnade.

Jag tog ingen bild, men kan ni vänligen föreställa er den.

Comment on this post: 5 COMMENTS

2 May, 2009

Första maj

forsta-maj.jpg

Varannan mening inleddes med “Kamrater”.

Comment on this post: 2 COMMENTS

2 May, 2009

Valborg

valborg.jpg

Comment on this post: 0 COMMENTS