29 October, 2009

I Lund igår.

allting här är ett lån

Comment on this post: 13 COMMENTS

28 October, 2009

Jag for till Norge

Nerdrum på Telemarksgalleriet

i Notodden

Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig. Säkert är det därför jag är svag för kitsch, retrogardister och klassiskt måleri och möjligen är det den kvalitet jag ibland saknar hos modernism och postmodernism.

Arkitekten Le Corbusiers motto att huset är en maskin att bo i tycks mig så tråkig att det borde lagstiftas mot byggandet av hus-maskiner. Och Derridas idéer om dekonstruktion som postmodernismen sög åt sig som om det var den sista näringen på jorden är i bästa fall meningslös och i värsta fall destruktiv. Derrida påpekade dessutom mot slutet av sitt liv att dekonstruktion inte var tänkt att tillämpas på arkitektur [sic]. Upplösning i sig har inget eget värde även om det kan vara värdefullt i samband med ett omformulerande. Jag imponeras alltid mer av ett skickligt sammanfogande än ett isärplockande.

Konst är onödigt ur flera perspektiv men den förmår en massa särskilda saker som att visa människan att hon är gudomlig, ge tröst och dessutom kommunicera om vilka människor är, vad de vill, deras syften, avsikter och eventuella dolda agendor. Det sista är bra att syssla med om vi nu ändå helt godtyckligt råkar vara utplacerade på det här klotet som far genom universum med en svindlande fart.

Och även om den sällan är det så kan konst vara sublim – det sublima är en av de sympatiska drogerna som erbjuds i den här livsvärlden. Det är så attraktivt och jag kan inte sluta fundera över varför. Jag skulle kunna forska i det sublima ett helt liv utan att komma fram till något och ändå känna mig nöjd bara över att ha tänkt på det.

Jag reste till Norge, här finns lite bilder. Det var svårt att sitta snyggt i soffan, min rumpa sjönk ner i förhållande till benen. Vi diskuterade Odd Nerdrum och kitsch, de andra var långt mer intressanta än jag själv men alla var nyfikna och ville gärna höra om den debatt vi haft i Sverige under sommaren. Det var trevligt och jag träffade sympatiska individer. Nåja, jag skrev om det i HD och vill gärna skriva mer om det.

När jag reser bort känns det som att min potential att göra något helt oväntat ökar, som att äta kött, dricka mängder av sprit eller hångla med tjejer – helt otippade gärningar, som om min personlighet består enbart av den kontext jag vistas i. På tåget till Kongsberg talade jag med en rivig dam i 70-års åldern, hon reste i sällskap med en gitarr och en jättelik blomsterkvast. Vi kom att prata om Nerdrum som hon menade var oseriös –  ett stort barn. För henne var seriös konst det jag kallar New Age-konst (!). Hon målade själv energier och rörelse och berättade om en god vän till henne, en vedisk konstnär som mordhotats av konstetablissemanget (?). Han hade målat en tavla, bundit fast den i heliumballonger och låtit den segla iväg som ett offer till muserna. Vidare sysslade hon med auraläsningar, hon sa det inte rent ut men det verkade finnas ett och annat att önska gällande min egen aura.

I Norge blev jag varse att jag av somliga uppfattas som modig för att jag saluför en annan åsikt än den gängse i konstdebatten som fanns under sommaren. Det är trevligt om folk tror det, tyvärr är det inte sant, jag råkar bara vara av en annan åsikt. Att omfamna kitsch eller figurativt måleri är möjligen ovanligt bland konstkritiker och uppenbarligen provocerande för somliga men inte på det hela taget.

Comment on this post: 21 COMMENTS

20 October, 2009

Om Braw och Lejons okunniga angrepp på Darwin

Sådär ska man inte behandla sina familjemedlemmar

Släktbild

Jag har en text om Darwins kusin Francis Galton i senaste numret av Axess. Galton är den första vulgäruttolkaren av Darwins teorier och det är märkligt att det inte skrivits mer om honom i förhållande till Darwin. På min Posteorous finns ett citat från artikeln.

Jag funderar på att viga mitt skribent-liv åt att vakta Darwins heder. Flera andra gör redan det mycket väl men när jag läser sådant här så inser jag att det inte kan finnas nog många som argumenterar mot de falska, smaklösa och obehagliga tolkningarna av hans teorier om det naturliga urvalet.

Herrar Christian Braw och Kjell Lejon är imbecilla. Som Patrik Lindenfors menar diktar de fram en egen historia och tyvärr skänker deras titlar trovärdighet. De förtalar Darwin, missbrukar sin akademiska bakgrund och begår ett brott mot den gud de säger sig tjäna. Det är ingen hemlighet att de som mest påstridigt säger sig tala i Guds namn ofta verkar i djävulens. I äkta religiositet gör sanningen oss fria, men Braw och Lejon använder lögnen som redskap för att bana väg för sin politik. Deras agenda består av mänskliga maktanspråk, inte av gudomliga sådana.

Darwins evolutionsteori är jämlik; dess potential för att krossa rasism och ojämlikhet är enorm. I farten avväpnade han religiösa patriarker och bröt sönder kyrklig makt. Att kyrkan inte tog chansen att ägna sig åt religion istället för att så bittert genom 150 år försöka hämnas på Darwin är väl inget att förvånas över. Men Darwin gav inte endast folket en möjlighet att se genom religiösa vanföreställningar utan skänkte också befrielse åt kyrkans män. Hans lära gav religiösa företrädare möjlighet att ägna sig åt den religion som inte utgår från makt utan från GUD.

Många religiösa skiljer lätt skit från bakelser, de förstår att det obestämbara som kallas Gud är hängivet det goda och det sanna. Därför kan inte Gud vara i opposition till vetenskap och då menar jag vetenskap i ordets riktiga bemärkelse, där Darwins teorier återfinns.

Braw och Lejon anser sig – medvetet eller omedvetet – vara överordnande vetenskap och sanning och därför överordnade Gud. Det är svårt för människan att veta vad som är riktigt, vår art är inte bra på att känna igen sanningen, men det är inte svårt att inse att dessa mäns läsning av Darwin är vansinnig. Låt dem leka sin lek men hys inga tvivel om att de befinner sig långt bortom giltiga premisser och hederlig tolkning, en plats belägen mellan aurafotografi och läsning i kaffesump.

I mitten av 1900-talet sa filosofen Bertrand Russell It is possible that mankind is on the threshold of a golden age; but, if so, it will be necessary first to slay the dragon that guards the door, and this dragon is religion.

Braw och Lejon skyddar draken som upprätthåller religiösa fördomar – det är djävulskt.

Comment on this post: 11 COMMENTS

16 October, 2009

Låt oss tala om kitsch

Mjuk som ett sommarregn

Jag älskar den här bilden.

I morgon far jag till Norge för att sitta i den här paneldebatten. Håll tummarna för att jag inte ska babbla.

Det är ett utmärkt tillfälle för mig att utföra etnologiska studier på norska kulturpersonligheter, betrakta Odd Nerdrums nya målningar, träffa kitschmålare och få se en bit av Norge.

Rapport blir det så småningom, i Helsingborgs Dagblad och möjligen också här.

Comment on this post: 5 COMMENTS

14 October, 2009

Pressvisning

foton som har med Beckett att göra

spion

vampyrerna höll sig nogsamt utanför dagsljuset

Står ni ut med att det blir bildblogg här ett tag? Jag försöker arbeta i kapp. Det går dåligt.

Comment on this post: 15 COMMENTS

9 October, 2009

Den nionde oktober år 2001

011009

Idag för exakt åtta år sedan gjorde jag något utmärkt, jag födde en son. Nu har han gått till skolan men jag och hans syster har planerat för ett överraskningsbesök på Malmö Museum. Klockan halv tolv ska vi hämta honom på skolan – han har ingen aning.

Malmö Museum låter möjligen inte så roligt för alla men vi tre råkar vara musée-fetischister. Vi ska titta på fiskarna med bulor i pannan, de uppstoppade djuren, det iscensatta fängelset från förr i tiden och prydnadssakerna från 1800-talet. Så ska vi fika på restaurangen som alltid sett likadan ut och köpa något i muséets butik. Vi tre kan inte tänka oss något bättre att göra i denna värld.

På lördag blir det Svampbobkalas för 24 åtta-åringar. Hjälp!

Comment on this post: 10 COMMENTS

4 October, 2009

Sara fotograferade mig när jag fotograferade en fjäril

Jenny

Fjäril

Lilla, döda fjärilen finns med längst ner på övre bilden, ser ni den? Söta Sara fotograferade mig när jag fotograferar fjärilen. I somras när vi var på besök hos dem i Skommarhamn.

Comment on this post: 8 COMMENTS

1 October, 2009

Sfären

Stilla din häftiga själ

The Lines of My Hand kan vara den bästa fotoboken i förhållande till att ha det sämsta omslaget, alltså den fotoboken med mest diskrepans mellan fantastiskt innehåll och besynnerlig omslagsbild. Det är karakteristiskt för Robert Frank att ordna det så, han bjuder alltid med armbågen. Det är Franks bok, en fotografisk självbiografi, och den är sorglig, åtminstone för mig som känner till hans liv.

Franks samling bilder från London är enastående. Som den ovan. När han tog den var det blott en vardaglig scen från Londons affärsdistrikt, nu är den magi – nu är den vad jag kallar konst. Jag har haft en essä i huvudet om det där länge, hur fotografi vars första prioritet är dokumentation uppfattas alltmer ha konstnärliga värden då tid förflyter. För tid är en kvalitet som intresserar oss särskilt. Några av oss är besatta av den som om den har ett värde i sig, som om den erbjuder svar på frågor vi inte ens riktigt vet vilka de är.

Bilden är fin – ljus, komposition, Londons smog, mannens höga hatt och glasögon, rörelsen, kappklädda ryggar, husen som flankerar och begränsar, och utrymmet ovan människorna. På negativkartan finns säkert bilder utan ovanförutrymme och negativ med ytterligare eller mindre utrymme, utrymmet är prövat och det syns. Tid är som ett ägg som knäcks över hela anrättningen och den förhöjer värdet för vart år som går.

Unga människor ska inte fråga mig om karriärsråd. Det gör de inte heller, men jag skulle ha sagt; jag tycker du ska bli fotograf.

Det var inte den bilden jag var ute efter när jag lånade boken. Det finns ett annat fotografi som föreställer Franks förra hustru Mary där hon precis ska amma deras nyfödde son – det är ett av de vackraste fotografier jag känner till. Mary Frank på en säng med handen om barnets, lille Pablos, huvud. Två katter äter på golvet nedanför och ett ljus faller från ett fönster över hennes ögon och panna. Jag ska skriva ett brev till Mary Frank. Hon är gammal nu, jag har fått tag på hennes gallerist som vänligt nog vill förmedla brevet. Undrar om hon minns tillfället då bilden togs och i så fall vad hon tänkte. Det var det jag tänkte fråga henne om, förmodligen svarar hon inte men det är värt ett försök.

Jag var drogad igår – på våt asfalt, elektriskt ljus, skymning, höstlöv och blåst. Drabbar detta fenomen också er andra? Mina sinnesupplevelser förhöjs då och då av någon särskild kombination av omständigheter. Allt förefaller vara märkligt, enastående och jag upplever en stark känsla av närvaro. Människorna är snygga som vampyrer och jag föreställer mig att de lever dramatiska liv och arbetar som till exempel tjänstemän på Kafkaliknande kontor eller på något arkiv där en massa erotiska relationsdramer utspelar sig. Romantiseringsivern under detta tillstånd vet inga gränser.

Då det börjar klinga av känner jag abstinens och tänker ibland på Stig Dagerman. Jag hörde ett radioprogram om att det var hans rädsla för att förlora förmågan att vara i ett visst tillstånd, ett slags kreativt rum, som gjorde att han tog livet av sig. Jag vet inte om det stämmer, jag skulle kunna kontrollera uppgiften men jag vill inte. Hursomhelst, jag förstår honom i så fall, jag är livrädd för att förlora den där förhöjda känslan. Tidigare trodde jag att alla upplevde det men numera begriper jag att det är en särskild välsignelse och inte allom givet.

tjingtjing

Comment on this post: 8 COMMENTS