28 February, 2010
Nästa inlägg – det sista innan min paus – är en novell med titeln Krönika om hur han passerade i september. Novellen är anspråksfull, vilket kan bero på, men förmodligen inte gör det, att jag skrev den vid 18 års ålder.
I tonåren skrev jag poesi och noveller, sedan kom livet emellan. Irriterande, faktiskt. På sistone har jag redigerat upp en del av dessa texter, som alltså är skrivna av en annan, rätt tidig variant av mig själv. Hon intresserar mig.
Texter som publiceras på denna blogg brukar vara kortare och skrivna av Jenny Maria Nilsson i hennes eget namn – givetvis. Novellen är något annat och därför dessa läsarinstruktioner. Skulle ni läsa texten som ett blogginlägg eller en artikel så blir det fel, så gör inte det. Ursäkta övertydligheten, säkert är inte alla så dåliga på att byta ”läsglasögon” som jag är.
Läs, om ni alls vill såklart, som ni läser ett stycke för er okänd prosa. Känn INTE att ni måste förhålla er till eller anse något om texten, så som man gärna gör när det finns kommentarsfält. Diktjaget i berättelsen är inte jag, novellen är inte särskilt självbiografisk, diktjaget är en fiktiv karaktär uppfunnen av den där tonåringen som jag en gång var.
Jag vet inte hur novellen kommer att upplevas, jag inbillar mig att den kan tyckas mer rörig och dramaturgiskt felaktig än vad den är men jag har inte velat ändra så mycket i innehållet på grund av en slags lojalitet mot den jag var då
För övrigt ses vi i april.
27 February, 2010
Jag och mina lejon. Under mars månad hoppas jag få extra tid att träna dessa djur.
Jag kommer att tvingas ta itu med personalens surfande på arbetstid. Eftersom jag är den enda personalen i mitt företag så innebär det att ta itu med mitt eget surfande. Ja mer än så, under mars månad kommer jag att göra en socialmediapaus. Inget bloggande, twittrande, facebookande eller okynnessurfande fram tills den första april. Det här beslutet ger mig panik och det är ett gott tecken på att uppehållet är nödvändigt.
Min kapacitet att tillgodogöra mig stora mängder information har alltid varit ansenlig. Informationsmassan ökar och min hjärna tycks älska det. Men jag vet inte längre, varken hur mycket tid det här inhämtandet tar eller hur det inverkar på mig. Hjärnan mumsar i sig, den tror att den kan läsa all text och se varje bild på nätet som om allting vore upplagt för mig att gå igenom. Därjämte finns för någon med mitt yrke ekonomiska incitament, det är bra att vara uppdaterad. ”Läser du detta blir du en bättre skribent” påpekar min hjärna. Den är listig och kopplar informationsintaget till prestation.
Bloggen är ett förträffligt och särskilt forum, friare än det som publiceras på papper och utvecklande för mig. Under dessa bloggår har jag fört en daglig och fortlöpande dialog med andra, men även med mig själv. Det har skärpt och tränat mig i textomdömen – inbillar jag mig i alla fall. Känslan av att veta att personer jag ser upp till läser mina texter är bra. När Peter Englund satte upp mig på sin blogroll var det i något avseende som att gå från att ha varit barfota till att ha skor.
Anledningen till mitt liv är att jag ska anstränga mig för att bli bättre och mer omsorgsfull på allt jag tar mig för. Vid gud en plågsam inställning som gör att mina dagar är fulla av fiaskon, men det är så jag måste leva, det är så jag vill leva.
För en gång skull leder det här ”pratet” någon vart; jag kan inte se mig själv sluta blogga eller att upphöra vara en del av den här världen som kallas internet för den är något jag inte vill vara utan. Mina strävanden har aldrig varit att ha en stor blogg med massor av läsare, jag vill bli läst av er som av olika skäl naturligt hittar hit.
Men på sista tiden har jag oroat mig. Peter Englund skrev på sin akademiblogg för ett tag sedan; ” Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.”
Känner inte också ni så? Min uppmärksamhet kräver ständig matning med allt fler stycken och denna girighet måste stävjas. Världen är i mitt huvud, sannolikt trängs något ut och frågor om vad som skulle ske om jag inte vore så uppkopplad, så inblandad i snabba samtal, har blivit alltmer nödvändiga. Skulle jag bli mer effektiv, kunna tänka klarare eller det mest betydelsefulla; skulle jag förmå skriva bättre? En undersökning är på sin plats – kanske nödgas jag byta strategi
Jag är inte heller där jag vill vara, utan frustrerad, och förvisso kan det bero på min allmänt missnöjda personlighetstyp. Sedan jag började skriva för pengar för snart tre år sedan har jag inte vid något tillfälle saknat uppdrag vilket gör mig glad eftersom jag älskar det här arbetet – älskar att ha del i orden. Men som alla som skriver på heltid vet så har arvodena inte gått upp på många år, det är svårt att få pengarna att räcka, särskilt om man har familj. Jag behöver åstadkomma en New Deal för mig själv.
Till exempel genom att slutföra min uppsats om Claude Nicolas Ledoux och Architecture parlante. Efter det kan jag ta ut en kandidatexamen i humaniora och jag är endast en uppsats bort från också en kandidatexamen i praktisk filosofi. Det är idiotiskt men jag har inte hunnit avsluta. Kvasirealismen får vänta ytterligare men denna månad tänkte jag ta itu med Ledoux.
På inget vis kommer jag att vara onåbar, som vanligt mailar jag och skickar meddelanden, förmodligen kommer jag även att uppdatera artikellänkar. Endast bloggandet, twittrandet, facebookandet och okynnessurfandet stryps.
Önska mig gärna lycka till i denna ansträngning i att få ordning. Innan den första mars, som är min ljuva dotters födelsedag, så kommer ytterligare två blogginlägg.
⊂ ∗ ∗ ⋄ ˜ ˚ ✸ ˚ ˜ ⋄ ∗ ∗ ⊃
27 February, 2010
Jakob visar hur man använder komprimatorn.
Idag när jag besökte pressbyrån hörde jag en man med skitirriterad och hög röst säga i telefon; ”Nu kom jag på en grundsanning. Du vet att Jakob brukar säga att allt går att komprimera – det har han rätt i. Du måste komprimera din berättelse, säg inte allt det här utan bara det som jag behöver få veta.”
Otrevligt, men så har jag ofta velat säga på till exempel arbetsmöten där någon tar en kvart på sig att förmedla det som kan sägas på 20 sekunder.
Sker det igen tänker också jag hänvisa till Jakob.
27 February, 2010
Har ni också insett att Googles gatubilder är konst? Eller i alla fall kommer att bli det om cirka 20 år. Vilket ambitiöst fotoprojekt att åka runt i en bil och fotografera alla gator i hyfsat stora städer. Det talas för lite om det som just fotoprojekt, om gatubildernas innehåll. Hur ofta kommer bilderna att bytas ut tror ni? Kommer vi att få en ny yrkeskår? Gatubildsfotograf.
Jag förutsätter att fotografierna sparas i något stort arkiv – Kristianstadsgatan år 2009, 2011, 2014 och så vidare? Google, om ni läser det här så vill jag i så fall gärna anmäla intresse för att bli chef för det arkivet – mitt drömjobb har alltid varit ”manager in charge of märkligt och sinnessjukt stort bildarkiv”
Google anser universum vara till för dem att skanna in och tagga upp, de vill skapa en bild av världen som är lika stor och dessutom mer informationstät än världen självt. Kan inte någon sätta en bildsemiotiker på det?
25 February, 2010
Klicka på bilden för att se hela Shimonis bildspel.
Sedan Johan Bävman gjorde sitt sedan mycket prisbelönta bildreportage om albinerna på Mitindoskolan så har jag försökt engagera mig i deras öde. Jag gästrecenserade också boken för Sydsvenska Dagbladet.
Någon tid efter det så kontaktade Liron Shimoni, en israelisk bildjournalist, mig och allt jag gjorde var att vidarebefordra de uppgifter och adresser jag ursprungligen fått av Bävman.
Nu har Liron Shimoni varit där och gjort ett bildreportage som kommer att visas på Cinemateque i Tel Aviv och det är utmärkt, för ju mer uppmärksamhet albinerna får och ju fler journalister och fotografer som reser dit och skriver om deras situation desto säkrare blir deras situation. Det finns också förhoppningar om att den yttre uppmärksamheten gör att Tanzanias regering prioriterar att skydda albinerna mot de bestialiska brott som begås mot dem.
Shimoni hade med sig solglasögon som han gav bort. Han har även fått företag att donera tusentals ytterligare solglasögon och solskyddsmedel, något de såklart behöver kontinuerligt. Det vore så roligt om den här hjälpen kunde hålla i sig.
Shimonis fotografier är bra, ja det är utmärkt dokumentärfotografi. Han har motstått gimmicks och häftigheter i photoshop – det är fint och värdigt.
25 February, 2010
Jag brukade betrakta mindre skånska städer, typ Landskrona, som en slags rebus som för mig var olöslig. Varför? var mitt svar på den fråga som jag inte riktigt hörde och därför inte helt begrep.
Numera är jag glad när jag får fara dit och konsthallen ligger så vackert.
24 February, 2010
Min baby på en strand, jag bad henne hålla i en av mina favoritdikter. Det är på sin plats att fråga ”vem gör så?” Tja, till exempel någon som fotograferar sig själv tillsammans med sin favoritsida ur Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter – någon med utvaldhetskomplex möjligen? Tack för det ordet på Therese blogg, RH.
Möjligen är det här det rörigaste blogginlägget någonsin. Jag gick i baklås när jag försökte skriva i ämnet, jag kände mig – och var – koketterande, självömkande eller ”too much information-aktig”. Så jag strök och då blev det tråkigt, betrakta er som varnade.
Fröken Bohman skrev om klass utifrån Kristian Lundbergs bok Yarden. Meningsutbytet briserade i olika frågeställningar i kommentarsfältet med gud så många intressanta observationer, årets hittills bästa kommentarsfält? Therese inlägg grep mig, Rävjägarns också.
Yarden har jag inte läst – jag vågar inte.
Therese citerar ur boken; Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.
Jag hade kunnat skriva det där. Jag har nog gjort det fast sämre formulerat.
När Lundberg recenserade Britt-Marie Mattsons roman innan den gavs ut så blev jag provocerad. Priset han betalade var högt men rimligt – förlorad trovärdighet, inte som författare men som kritiker. När andra kritiker ryckte på axlarna eller till och med hyllade tilltaget äcklade det mig. Låter jag hård? Jag är hård. Medieutrymme är privilegierat och ska inte utnyttjas för att göra ner någon man hatar. Lundberg fick såga boken hur hårt som helst efter läsning men nu gick han efter sina fördomar och det är det sämsta en kritiker kan göra.
Mitt utanförskap är något jag inte kan komma ifrån. Så har jag beslutat mig för att tänka och det är ett klokt beslut eftersom det bygger på sanning. Alltför mycket energi har jag slösat på att försöka höra till i olika sammanhang istället för att göra mig bekväm med min lott.
Utanförskap handlar inte bara om ekonomi eller klass. I mitt fall är inte min historia min egen, jag har känt en slags otillåtenhet. Mitt utrymme har inte varit tillräckligt stort eller fritt och absolut inte mjukt eller fjädrande nog att falla i, ändå har jag fallit och arbetat mig upp för att invänta nästa fall.
Det där vanliga arbetarklassymptomet att någon tror att han/hon är en bluff och snart ska avslöjas har jag aldrig känt, tvärtom är min rädsla att jag trots mina ansträngningar, trots min relativa genetiska tur ändå ska misslyckas. Att orsaker bortom min kontroll, ”ödet”, svagheter och olika personlighetsdrag avgör så att jag inte förmår eller inte kan välja rätt väg. Jag skulle ge mitt liv för att mina barn ska slippa hamna i den känslan av maktlöshet jag själv ofta känt.
Under en halv dag arbetade jag på SJ och städade tågvagnar. En dam skulle lära mig arbetet. Hon talade hela tiden om en händelse då hon blivit bjuden av SJ, sin arbetsgivare, till Stockholm för att bo på hotell och äta på en fin restaurang. Efter ett tag insåg jag att det där hade skett för 15 år sedan och den omständigheten fyllde mig med sådan ångest att jag sprang därifrån.
Jag skämdes.
Någonstans inom mig kände jag att min längtan efter kunskap, litteratur och skönhet var oförskämd, att jag var fåfäng och arrogant som begärde att få komma till min rätt.
22 February, 2010
Sedan jag började läsa Geoff Dyer förra året har han blivit en av mina favoritförfattare. Nu har The Guardian låtit flera anglosaxiska författare lista sina tio bästa författarråd och Dyer är en av tipsarna.
Hans första ”vägledning” lyder; ”Never worry about the commercial possibilities of a project. That stuff is for agents and editors to fret over – or not. Conversation with my American publisher. Me: “I’m writing a book so boring, of such limited commercial appeal, that if you publish it, it will probably cost you your job.” Publisher: “That’s exactly what makes me want to stay in my job.”
Och hans tredje; ”Don’t be one of those writers who sentence themselves to a lifetime of sucking up to Nabokov.”
21 February, 2010
Jag roar mig med att läsa gamla fototidningar. Mängden nakna damer är stor. Jag vill nog mena att fotografisk verksamhet i början av 70-talet till en inte obetydlig del bestod av män som fotograferade nakna kvinnor eller män som skrev om att fotografera nakna kvinnor.
Så vi kvinnor behöver inte vara ledsna över att vårt kön sorterats ut från skolans historieböcker. Vi förekommer i så många andra publikationer, prisvärda dessutom.
12 February, 2010
Bild från middagen. Nä det är inte sant, bilden är från Flickr Commons, ni kan klicka på den om ni vill.
För några år sedan var jag och min familj bjudna på middag hos vänner, exemplariska människor. Men denna text är inte om dem utan om en annan man som även han var gäst vid detta tillfälle. Han anlände som brukligt är vid den här typen av bjudningar tillsammans med sin fru och sina barn, denna familj är jag blott flyktigt bekant med sedan jag träffat dem i anslutning till mina förstnämnda vänner.
Mannen är snygg och har en egensinnig klädsmak, en gång såg jag honom i en oerhört klädsam pärongrön kostym vilken inte många skulle ha kunnat bära så som han kunde. Men inte heller hans stil är relevant för det jag vill meddela er som han berättade för oss medan vi satt och åt. Några år tidigare, som jag förstod det under en period av cirka två år, hade han besvär med sina stämband. Något slags sjukdom som jag nu glömt namnet på. Sjukdomen innebar att stämbanden lätt tröttades ut och han tappade rösten framåt eftermiddagen varje dag. Han förmådde inte producera ljud så det täckte behovet av en hel dags tal, röstresurserna var mängdmässigt och därför även tidsmässigt begränsade.
Så han tvangs värdera allt han tänkte säga, ständiga, hastiga överväganden av typen; ”är detta tillräckligt väsentligt för mig att ”slösa” tal på, kan det komma något mer angeläget framåt dagen”. Vidare märkte han att han hade särskilda kvoter för privat tal och arbetsrelaterat dito. Dagar då han visste att han behövde prata på kvällen höll han sig undan människor dagtid och han försökte uppskatta hur mycket prat som skulle krävas från hans sida i olika omständigheter. Detta medförde också en daglig, pågående utvärdering av hur han använde tal; ”där borde jag sagt något men där kunde jag ha tigit.”
10 February, 2010
Jag har varit på Stockholmsbesök och det gick bra trots den modlöshet som för mig ofta infinner sig i samband med vår huvudstad. Stockholms och mitt förhållande är invecklat, det finns ”saker” där jag ogärna konfronteras med; tunnelbana, höga hus, folksamlingar och onödig arrogans. Sådant storstadsrelaterat engagerar mig förståndsmässigt men jag utsätts inte gärna för det. Som Victor Hugo (om det nu var han): helt praktisk ville han inte ha särskilt mycket med människorna att göra men intellektuellt var han besatt av deras göranden och handlingar, ur ett begreppsmässigt perspektiv ville han dissekera och förstå deras värld in i minsta enskildhet.
Bilden ovan visar vyn från mitt hotellfönster. Både hotellet och utsikten var så utmärkta, jag älskar att bo på hotell. Fast det måste gå att hoppa ut genom fönstret, jag har klaustrofobi och måste veta att jag kan ta mig ut snabbt. ”Herregud” tänker ni och det gör ni rätt i.
Så åt jag lunch med Håkan. Jag kan prata hur länge som helst med honom, vi talade om religion och arkitektur bland annat.
Under måndagskvällen var det fest på Axess med bland annat Morelliskan, Rävjägarn och Skogvaktarn – det är så trevligt med alter egon. Och kvällen innan hade Rävjägarn gjort en god smörgåstårta till mig, förmodligen den godaste jag ätit. Jag är så fascinerad av hans problem med sina ögon, jag vill gärna ha vänner med olika ovanliga problem. (Det där sista lät kanske inte så bra.)
För övrigt har jag ägnat en stor del av dagen åt självömkan, inte särskilt smickrande men nu har jag ryckt upp mig, gudskelov!
5 February, 2010
Det här blogginlägget är en uppföljning till ett tidigare inlägg; finns här. I detta förra inlägg spekulerar jag angående en intervju med fotografen Anders Ekström som gjordes för tidningen Foto år 1970. Av olika anledningar fascinerades jag av Ekströms svar på Fotos reporter Tor-Ivan Odulfs frågor. Eller inte av olika anledningar, utan av den enda konkreta orsaken att ett genomgående drag i Ekströms svar, vilket jag inbillar mig och ännu inbillar mig speglade hans karaktär, var en kompromisslöshet. Ekström tedde sig som en integritetsfylld och särskild ung man och jag undrade över hur hans fortsatta liv i skenet av detta hade blivit.
Sin karaktär är inte något man väljer från hyllorna i en butik men jag har funderat över vilka drag som ger livet värdighet och hur man i så fall kan odla dessa. Vilken livsstrategi är klokast i förhållande till ett liv levt i försök att respektera både sig själv och andra? Och när jag läste intervjun med Ekström så funderade jag som flera gånger tidigare över frågan om kompromisser.
Det är väl inget djärvt påstående att oreflekterad underordning under auktoritet är ett stort hot mot sanning och ett gott liv. Folk ogillar bruk av ordet ”sanning” men jag tror att den finns, även om det är svårt, kanske omöjligt för oss människor att definiera den. Att underordna sig och ta skit är dåligt men å andra sidan är det hopplöst att vara alltför stolt och reagera på oförrätter var gång.
Vad skulle Anders Ekström säga nu om han utvärderade sin hållning efter att nästan 40 år passerat sedan intervjun i Foto. För ett antal månader sedan ringde jag och frågade. Numret fick jag av Ekströms dotter som själv hittade mitt inlägg, läs i kommentarsfälten. Julia Ekström är fotograf och konstnär – student på Det Kongelige Danske Kunstakademis Billedkunstskoler i Köpenhamn. Här finns hennes hemsida och här hennes blogg.
Anders Ekström var generös och svarade på mina frågor även om han inte hade någon anledning till det.
“Det kan man inte vara” säger han när jag frågar honom om han var eller är kompromisslös, “Då kan jag ju stå där med min blodiga panna, vad hjälper det?” fortsätter han. Vi pratar om det som står i intervjun; “Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.” Ekström berättar att bakgrunden till hans antiauktoritära attityd är en reaktion på barndomen, särskilt på fadern. Denne var till yrket militär och till sättet skrikig och egenmäktig. Känslan av flykt i den tidigare intervjun verkar mot bakgrund av detta inte märklig och jag förstår behovet av att utveckla en skarp integritet. Anders Ekström berättar att det krävdes att han skulle man lyda och han fick absolut inte gråta; “jag kunde inte prestera under press.”
Det var vid ett bestämt tillfälle som Ekström beslöt sig för att sluta vara fotograf. 64 unga fotografer skulle ställa ut på Gröna Lund. En kvinnlig fotograf som även var fotolärare och hade suttit i juryn för urvalet till utställningen, stal showen genom att ta en nakenbild på sig själv, förstora den till naturlig storlek och sedan sätta upp den vid ingången till utställningen. Mediauppbådet intresserade sig enbart för henne.
Under en tid drev han en fotoaffär i Lund. Han har bott i Marocko, Afghanistan, Köpenhamn och Skåne och har tre barn.
Jag frågar om det är han som lärt dottern Julia att fotografera. “Kanske en del till en början, men hon har gått om mig för länge sedan.” blir svaret.
Vi talar vidare om det bästa sättet att leva sitt liv, när man ska kompromissa och när man inte ska det och Anders Ekström säger; “Jag har ännu inte kommit underfund med det.”
1 February, 2010
Den senaste tiden har varit tung, i bemärkelsen sorgsen. Jag har inte haft några egna anledningar till mörker men andras har känts av. Förra veckan var jag på minneshögtid för förintelsens offer, vilket resulterade i den här texten.
Somliga känner tröst vid slika tillfällen. Det talades, det spelades fiol, det tändes ett ljus och det var i alla avseenden värdigt, men jag är inte en av dom somliga. För mig är dylika stunder att riva upp ruvor snarare än att läka dem.
Helena Svantesson, en överlevande vars hela familj mördades, berättar om sin bror som dog i en dödsmarsch i en snödriva och jag föreställer mig hur det skulle vara om det var någon av mina döttrar tvingades genomleva det hon gjorde och att min son vore barnet som dog i snödrivan. På något vis vill jag göra ett ärligt försök att känna det smärtan som judar under förintelsen upplevde och som ack så många vid så många tillfällen tvingats känna. Vilket är fåfängt och till ingen nytta givetvis.
En annan tanke – förmodligen bisarr – jag har kring det lidande som skedde i samband med koncentrationslägerna handlar om att jag inte har rätt att sörja eller ens visa medkänsla eftersom jag inte säkert kan veta vilken roll just jag skulle ha spelat i nazisternas onda maskineri, hade jag varit där.
De flesta av oss som är ledsna över det som skedde och till exempel hedrar minnesdagen skulle förmodligen ha stöttat Hitler, sett mellan fingrarna eller ignorerat det hela. Slutsatsen som måste dras ur statistiken är att de flestas moral sviker vid sådana här skeenden.
Nu är det minsann lätt att visa sig storslagen och fördöma nazisterna och deras vidriga förtryck, men var var ”vi” när det behövdes?
Den här boken rekommenderar jag.
|
|
Comment on this post: 5 COMMENTS