23 October, 2010

Lika som bär…

Jason Karl Ove och Grigorij

… nä knappast. Det roar mig att Boney M gjorde en låt om Rasputin, den innehåller allt vi behöver veta.Tysk 70-talsdisco är underskattad som pedagogisk metod.

“There lived a certain man in Russia long ago
He was big and strong, in his eyes a flaming glow
Most people looked at him with terror and with fear
But to Moscow chicks he was such a lovely dear
He could preach the bible like a preacher
Full of ecstacy and fire
But he also was the kind of teacher
Women would desire”

Comment on this post: 4 COMMENTS

18 October, 2010

I USA på 70-talet

Mrs. and Mr Wallace

Chicago

Staten Island Ferry

Klicka på bilderna för information om respektive fotografi.

Jag letade på Flickr Commons efter en särskild bild som jag kände ett plötsligt behov av att se, men jag hittar den inte – vid gud irriterande!

I sökandet gick jag igenom bildsamlingar med fotografier från USA på 1970-talet och blev, som så många gånger förut, överväldigad och hypnotiserad av den skönhet somliga bilder återger när de i all vardaglighet berättar om människors villkor, och i det här fallet från en rätt nära tid . Det behöver inte vara en storslagen händelse som skildras, en fantastiskt komponerad bild eller ens en suverän fotograf – det är vackert ändå. Fotografiets förmåga att visa är i sig något särskilt.

Comment on this post: 6 COMMENTS

11 October, 2010

Glyptoteket

snygg

Auguste Rodins Skuggan

snyggare

Kai Nielsens Vandmoderen

snyggast

Antonin Merciés Gloria Victis

Med anledning av att det i helgen var min sons nioårsdag så besökte vi Glyptoteket i Köpenhamn och det var underbart. Golven i den gamla delen av museet är de coolaste och mest skickligt lagda golv jag har sett.

Omöjligt att avgöra, men vi beslöt trots det att Glyptotekets snyggaste skulptur är Antonin Merciés Gloria Victis.

Comment on this post: 9 COMMENTS

8 October, 2010

Angående Sara Lunds röda tröja

Scen ur Brottet

Vid ett tillfälle arbetade jag ihop med två män, och det har inget med saken att göra men jag råkar uppskatta dem båda. De hade ett särskilt förhållande till kläder – de hade knappt något förhållande till kläder. Båda två vandrade i avseendet ”skyla hud mot väder, vind och blickar” en väg av minsta möjliga motstånd. Också ointresse är ett för starkt ord. Låt mig för er förståelse poängtera att deras likgiltighet inte var demonstrativ eller avsiktlig. Dessa två herrar hade liksom aldrig upptäckt att kläder kan vara, och är för de flesta av oss, mer än ett slags nödvändigt tyg.

En av dem klädde sig enbart i företagskläder, kläder han fått erbjudande att köpa via sin arbetsplats, vilket i det här fallet var rätt många; t-shirt, sweatshirt, skjorta, regnställ, jackor, keps och så vidare. Varje plagg försett med företagets logotyp tryckt lite varstans och i olika utföranden. Absurt nog så avskydde han firman vi arbetade för, vilket kan tyckas göra klädvalet än mer motsägelsefullt. Så var det nu inte eftersom det var av tillfällighet som det här hade blivit hans sätt att klä sig. Kläder hanföreslogs och ansåg sig behöva tackade han ja till, han skulle inte reagerat vore det så djävulen självt som tillhandahöll plagg.

Min andra medarbetare tog de plagg som kom i hans väg, kvarglömda vantar som receptionisten till sist frågade om någon ville ha innan hon lät dem försvinna till välgörenhet, eller kläder han fått i gåva på diverse bemärkelsedagar. Men han köpte också kläder i butik. Problemet, om det nu kan kallas det, var att han plockade åt sig första bästa plagg. Därför var hans kläder inte anpassade efter vare sig kropp eller personlighet. De var av fel storlek, det kunde vara damkläder eller – vilket han bar en vanlig dag på kontoret – löparkläder.

Ett favoritplagg, om jag dömer efter hur ofta han bar det, var en uthängd, glesstickad kofta där ena sidan, den med knapphål, var mörkt lila och den andra sidan, som hade opåkallat stora trekantiga knappar i naturträ isydda, var blodröd. Till detta bar han svarta jeans så tajta att risk för sterilisering förelåg, så tajta att barnmännen i Tokio Hotel skulle ha hyllat honom som sin härskare om de vetat om honom.

Låt mig åter anmärka på att det inte fanns något demonstrativt antifåfängt, eller antikonsumtionsinställningsaktigt bakom beteendet. Båda har – kanske är det en slump – den personlighet jag tänker på som ”planetens flanörer”, individer redo att vid varje givet tillfälle låta sig svepas med av en händelse eller en person.

Det är inte givet hur man ska förhålla sig till den här attityden, huruvida den är avundsvärd eller beklaglig – kanske båda.

Nu visas danska serien Brottet på SVT och även på SVT Play. Jag älskar den! Så många snygga rum, Köpenhamn dräller av mumsiga miljöer, stora hus av sten med gammalt fönsterglas – där ljuset faller mjukt men gör allt skarpt. Centralt för berättelsen är polisen Sara Lund som spelas av Sofie Gråbøl. Hon gestaltar Lund stramt och bra.

I de utmärkta danska produktionerna är alla delar var för sig så omsorgsfullt gjorda. Fotot till exempel känns i ögonen så bra det är. Och kläderna är så utmärkt valda för de olika karaktärerna. Det är en fröjd.

Den kvinnliga vänsterledaren i Brottet är iklädd kvinnlig vänstermaktklädsel à la dansk kvinna. Så passande, hon vet att en person formar de kläder hon bär men också att rätt valt plagg blir något att leva upp till. Kläder drar egenskaper ur en, viktigt då att bära något som drar rätt drag. Justitieministerns sekreterare, för hon är väl det, klär sig propert, diskret med en nyans av gulligt på rätt vis. Gullighet gör henne tillmötesgående och avväpnade, hon vet sin plats men också sin betydelse. Båda dessa kvinnor i politiken är välstrukna och byter kläder varje dag – det är väl det normala.

Sara Lund är inte normal, hon ser ut att sova i sina kläder. Hennes förhållande till sin ekipering är en variant av mina forna arbetskamraters. Lund vet inte riktigt vad hon har på sig, vardagskläder som hon slumpmässigt kommit över i en stil av neurotisk men slätstruken lågstadielärare.

Aldrig har en kostymör hittat ett mer passande plagg till en karaktär än den röda, stickade tröja Lund bär. Tröjan är lite för liten, som om hon tvättat den fel någon gång men det spelar henne ingen roll. Hennes tankar är överhuvudtaget inte på klädvalet – Lunds fåfänga är imploderad, hon vill inte synas utan hålla folk borta.

Uppmärksamhet verkar hotfull för henne och hon gör sin omgivning illa till mods. I det jag brukar kalla verkligheten är personer helt utan fåfänga och vilja att imponera på sin omgivning både skrämmande och tilldragande. Eller har jag fel? Hennes asocialitet attraherar, i serien, både publik och några av seriens andra gestalter.

För det är the ones who resist that we most want to kiss. Vad Sara Lund inte vet eftersom hon bär sina kläder utan eftertanke är att den tröjan gör henne oändligt sårbar. Rött är blodets färg, hon bär insidan på utsidan. Allt hon försöker dölja röjer den röda tröjan.

Comment on this post: 4 COMMENTS

7 October, 2010

Under en mild och stormig natt

Böcker

Bokpaket idag – mikket, mikket najz som litteraturvetaren och kritikern Therese Eriksson skulle ha uttryckt det. Jag har inte råd att handla böcker men 466:- för allt det här – det är värsta billigt.

Wood upptäckte jag för något år sedan, jag är sen med allt. Men sedan dess har han blivit kritikerförebilden numero uno, han puttade ner Will Self. Self är utmärkt, oavsett vad den svårflörtade Håkan Lindgren anser.

Det är sagt att vi ska ha bokklubb och läsa Mackie på högre seminariet i filosofi de gånger ingen lägger fram något. Jag vet inte om jag hinner vara med men tänkte ändå ta tillfället i akt att läsa den där värdeteoretiska klassikern.

Det här är Rivka Galchen och Atmospeheric Disturbances är hennes debut. Boken verkar vara det Svenska Akademien refererar till som ap-bra.

Comment on this post: 2 COMMENTS