24 November, 2010

Mannen från Fores

Hej och hå

De arbetar inte för betalning utan för att sänka arbetslösheten. Så fint! Och det fungerar – bland slavar finns ingen arbetslöshet.

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

En medvetenhet kring att vi är prisgivna till krafter svåra att känna är det som kan mota fördomsfulla uppfattningar. Låt mig redan nu ursäkta den extremtydliga, lillgamla tonen i inlägget, jag vill beskriva något som ofta sker men är svårt att sätta fingret på.

Ta en person, en man, välklädd, cirka 35 år, han har god utbildning och ett bra jobb på en tankesmedja – tankesmedjan Fores faktiskt. Han är förmodligen, gissar jag, utbildad i ämnen som statsvetenskap och ekonomi, kanske har han gått handels, möjligen kurser i beteendevetenskap och/eller statistik. Sådant personer på dylika tankesmedjor vanligtvis är skolade i. Mannen är förmodligen tränad i att forska och tolka undersökningar och därför borde han vara skicklig på att se bortom, ta olika omständigheter i beaktande och att inse att hans egen förståelse kan vara färgad av vissa omständigheter.

Men nej så är det inte, Fores-mannen har inga yttre anledningar, bara eventuella inre sådana som skulle kunna komma från personliga egenskaper, att röja i den egna stumheten. Han tjänar inget på att vara klarsynt utan tvärtom gagnar det honom att gå somligas ärenden, vilket inte måste vara fel. Nåja, säg att en sådan man var med på nyheterna i går morse, intervjuad angående en undersökning han ansvarar för – en rapport som Swedbank beställt av Fores om hur arbetslösa ser på lönenivån.

Några arbetslösa, 40 %, är beredda att gå ner i lön om det innebär att de kan få ett jobb, 20 % är beredda att gå ner 4000 kronor från en ursprunglig månadslön på 20 000 kronor.

Inte fler? Inte mer? Tänker jag. Jag skulle vara redo att arbeta gratis om jag varit arbetslös en längre tid.

Resultatet av Fores undersökning är det förväntade. Lönearbete är i vårt samhälle så viktigt och arbetslöshet så stigmatiserande, och ett arbete kan leda någonstans, till kontakter och karriär, något de flesta av oss är beroende av, så vi är villiga till mycket för att få jobba. Arbetslösa befinner sig i en sårbar situation där de är utlämnade till andra människors godtycke och vi människor hatar att vara det. Vi vill ha makt och kontroll över våra liv, därför behöver vi egen inkomst. Någon utan ekonomisk trygghet blir lätt att utnyttja och vid gud görs det hela tiden.

Bestämmelser om minimilöner är till för att hindra giriga, samvetslösa personer att få förtvivlade människor som försöker ta herraväldet över sina liv att arbeta för lite eller inga pengar – eftersom det är långsiktigt ödesdigert för ett välfärdssamhälle.

Fores-mannen redogör för sina långtgående och bakvända slutsatser angående rapporten. Han tolkar de arbetslösas vilja till en lönesänkning inte som att de är desperata efter jobb utan att de är bekymrade över det höga löneläget och att det är för dyrt att anställa för företagen. Låga löner har de alls inget emot, tvärtom skulle det innebära en bättre arbetsmarknad om just de redan låga lönerna sänktes ännu mer. Och det är på ett vis sant – ju lägre lön desto mindre arbetslöshet. De arbetslösa, insinuerar Fores-mannen, är också arga på fack och avtal som reglerar lönerna. Han tycks mena att det största hotet mot de arbetslösa är de grupper som på olika vis värnar rättigheter kopplade till arbete och detta, visar undersökningen, håller de arbetslösa med honom om.

Finns det någon statsvetenskaplig parallell term till begging the question? Det är i så fall vad Fores-mannen sysslar med, han läser in sina egna värderingar och menar att de arbetslösas svarar vad han skulle ha svarat om han vore dem.

Bättre vore om han plockat ner Ockhams rakkniv, som innebär att den mest sannolika förklaringen också är den sanna, från hyllan. Orsaken till att de arbetslösa är beredda att gå ner i lön är inte för att de menar att 20 000 kronor är för mycket utan för att de tycker det är bättre att ha ett arbete med låg lön än inget arbete alls.

Jag hårdbevakar inte tankesmedjorna men det är uppseendeväckande hur ofta de når ett resultat som passar beställaren. Vilket förskingrar förtroendet för det som är politikens viktigaste uppgifter; att värna skadeprincipen och att ordna och förbättra samhället.

Jag inte har något emot de politiska poänger Fores-mannen vill dra, för all del driv gärna en linje om att sänka ingångslöner, att löner för arbetslösa ska bli lägre eller att minimilönerna ska tas bort.

Min reaktion gäller det osmakliga, manipulativa sätt undersökningen tolkas på när Fores-mannen hävdar att det är de arbetslösa som vill ha låga löner. Han lägger ansvaret på dem och menar att det är en skyldighet som staten måste se till att de kan ta. Det är deras sak att sänka priset för sitt arbete tills någon är beredd att betala.

Tre saker vill jag framhålla 1) den mest rimliga förklaringen är den sanna 2) tankesmedjor bör vara medvetna om den fälla de tycks benägna att falla i och vems ärende de går 3) Fores-mannen bör sänka sin lön med 20 procent.

Comment on this post: 17 COMMENTS

15 November, 2010

Det förborgade

hallå

Alla blev förvånande när de fick syn på varandra.

Igår var november som bäst. Grå, fuktig och outhärdligt vemodig.

Lotta Lotass är sagt på skånska ”min bästa svenska författare” – vilket översätts ”min svenska favoritförfattare”. Förvisso har jag när det gäller läsning ännu inte avslutat 1800-talet, så mina nedslag i de två senaste århundradena är blott enstaka. Lotass är formmässigt supermodern men vistas innehållsmässigt i den mest ursprungliga av världar – den mystiska.

Då menar jag inte att det har något med ”andlighet” att göra, ett ord som inte längre går att begagna. Tack för det new age, nyreligiositet och quick-fix-psykologin. För er som inte uppfattar ironi, en grupp jag allt som oftast själv ingår i, beskyller jag alltså ytliga, onödiga världar för att ha förskingrat somliga ords värde.

Lotass senaste bok Sparta släpptes i trehundra exemplar. Min kopia har nummer 59 i den serien. Jag har ingen aning om det kommer att tryckas fler. Om inte är det knappt jag vill röra boken, den är till viss del osprättad och kommer att bli en raritet. Inte så att det ekonomiska värdet blir stort men Sparta kommer att bli åtråvärd. När det är ont om något vill vi ha det, vi är evolutionärt programmerade till att vara rädda för att bli utan och värdesätter det som kostar och det som är svårt att komma över.

(UPPDATERING, Dick Claésson skriver i kommentarerna att Sparta inte kommer att tryckas i nya upplagor.)

Det förvånar mig att det inte skrivits mer på kultursidor och dylika ställen, vilka de nu är, om Lotass form och metoder. Hennes förra bok Den svarta solen var hypertext och Spartas distributionsform är intressant – författaren direktutger utan mellanhänder.

Om jag vore känd fotograf har jag funderat på vad som skulle ha hänt om jag gjorde en fotogravyr av var och en av mina bra bilder för att sedan slänga alla digitala original. Richard Prince gjorde något liknande, han tog massbild från reklamvärlden och gjorde konst av dem.

Kanske nöjer jag mig med att läsa de öppna sidorna i Sparta och låter de andra få förbli olästa, hemliga.

Från sidan 72:

Monumentens spruckna, brustna former täcks av fåror vilka lågmält talar om den rymd som söndrats, som slagit i stycken. / Stenen fäster en bit vid den andra, återställer tiden, inneslutet den i väldiga, långsträckta gallerier.

… ja det är fantastiskt.

I mörker ser man något sämre om man tittar rakt på det än om man ser strax vid sidan av. Sådan är Lotass stil, hon närmar sig från sidan för att endast därifrån skönjer man det hon vill komma åt, det förborgade. Sådant är det oförklarliga, vägen är aldrig rak var och en som vill dit måste tveka, vara försiktig, närma sig i omvägar, skriva fram det utan att nämna det – anser det sig påkommet flyr det.

Här en julklapp från Lotta Lotass till oss alla.

Comment on this post: 20 COMMENTS

10 November, 2010

Margaretaflickor

förtjusande

Fotografiet är cirka fem år gammalt, jag antar att de här flickorna som gick i nian, som jag minns det, nu är unga vuxna någonstans i livet. De ropade, ungefär som systrarna nedan, “fotografera oss!” På två sekunder ställde de sig i den här posen som om de hade övat. Så skickligt, de är både naturliga och poserande och jag gillar särskilt hur de håller sina händer.

→  ⠔ ☆  ◊ ◊  ■ ♡ ■  ◊ ◊  ☆ ⠢ ←

Comment on this post: 4 COMMENTS

2 November, 2010

Jag älskar Malmö!

systrar

Systrar

Det var i mitten av 2000-talet och jag var i Malmö och fotograferade skulpturer till en uppsats i konstvetenskap om offentlig konst. En dag tillbringade jag i Folkets Park. Det var mitt på dagen, det var sommar och ljuset var skarpt – för skarpt. Särskilt för mitt medium; mellanformatsdia

”Jag borde vänta tills kvällen”, tänkte jag men kunde inte ge mig till tåls. Så barnsligt!

Främst två kategorier av människor söker ens uppmärksamhet när man fotar offentligt med stativ; barn och äldre fotointresserade herrar. Jag gillar det.

Dessa två systrar höll mig sällskap i flera timmar. Vi pratade om parken och att statyerna och bysterna var av kända socialdemokrater. Systrarna var förtjusande, är säkert ännu, som karaktärer i en roman; fnittriga, roliga, oväntade och snälla. ”Fota oss!” sa de, vilket jag gjorde och sedan fotade de mig.

Jag skrev om Malmö och det publicerades i helgen. Vid tillfället fick jag en massa överblivet textmaterial som jag ska göra något av. Ni kan väl också, om ni vill, skriva om Malmö.

Comment on this post: 6 COMMENTS

    Archive