28 March, 2011

I don’t bend I only break

skärpan ligger bakom oss

Nazistbilden kallar jag den. Det är uppenbart varför; två prima arier i svenskt sommarlandskap.

I den tid då jag utseendemässigt formades bestämde sig mitt yttre för att ta en annan väg än mitt inre, vilket var mig till stor fascination under en viss begränsad tid. Jag var lycklig när den här bilden togs (med självutlösare) men innan dess, i slutet av tonåren medan min gestalt utvecklades i enlighet med adjektiv som frisk, stark, ljus och rak var det jag kände smärta, rädsla och oro. Min exteriör utvecklades i opposition till min interiör.

Eller kanske inte? Möjligen representerade mitt utseende mitt faktiska inre, fast jag just då inte kände av det. Jag skulle föredra att tro det.

Ebba Witt Brattström sa i en intervju att hon har ett omättligt behov av sanning. Bra, för sanningen gör oss fria. Alltså, jag gör inga anspråk på att känna igen sanningen men tror att den finns och jag gör anspråk på att kunna se på människor vilka de är. Förmätet? Det är förmätet.

En natt när jag var arton och hade varit ute till tidig morgon och vandrat omkring planlöst i Malmö gick jag nere vid Ribersborg och ut på bryggorna vid stranden, vid Potatisåkern där dyra bostäder just påbörjats och runt i Slottsstaden. Anledningen var vanmakt, jag visste inte åt vilket håll den skulle riktas – frustration kan väl just inte riktas? Jag var rastlös och orolig. På morgonen kom jag hem utan att ha sovit och släppte in en vaktmästare som skulle ordna något.

”Du måste vara gymnast, man ser att du är frisk och stark, vilken rak rygg!” Vaktmästaren pratade om min fysiska uppenbarelse, som tycktes imponera på honom, medan han skruvade på ett element. Jag förstod att han trodde att detta mitt yttre hade en motsvarighet i min personlighet. Men jag var svart, söndervittrad. Det fanns en liten spegel i hallen, jag såg mig i den och inget av allt det där mörka syntes. Jag såg ut som någonting ungt och lovande – ett praktexemplar.

Fäktning och Volleyboll är de två sporter jag utövat förutom skolsport – de bästa, mest utmärkta sporter med undantag möjligen för konståkning. Volleyboll är, tror jag, den sport där deltagarna kommunicerar mest under spelets gång. Det är varje lagmedlems ansvar att se till att de andra vet var du är och vad du tänker göra. Så är det i andra sporter också säger ni men i volleyboll låter det sig göras på ett annat vis. Publiken är tyst, man är blott sex i laget och spelplanen liten.

I avancerat spel har alla i laget sin givna plats men måste rotera efter varje spelomgång, så efter serven återgår de sex spelarna till sin position om det inte råkar vara så att ursprungsplatsen, som uppstår var sjätte omgång, är den rådande. Jag spelade på passarplats, passaren är speluppläggare och måste snabbt kunna läsa bästa, möjliga väg för spelet. Passaren har också veto om många ”ger order” samtidigt och ska alltid ha andra bollen för att lägga upp den på säkrast vis för poäng.

Målet är inte vackrast spel, det är det aldrig. Bollen ska hållas i luften på den egna sidan men hamna i golvet på motståndarnas. Alla måste vara flexibla. Behöver laget anpassa sig ska det ske. Spelarna ska kunna byta funktion och därför bör alla ständigt klargöra för varandra vem som gör vad. Det är underbart när det fungerar.

Min fäktmästare berömde mig ofta för min goda hållning, han var ”old school”, utbildad i en tid då en sådan mästare också lärde sig sällskapsdans och att rida. Och en gång på en middag sa en vän att det var bra för henne att vara med mig för att hon då kom ihåg att sträcka på sig eftersom jag alltid gjorde det.

Herregud, tänkte jag, hon visste inte vad hon pratade om. Jag sträcker inte på mig, det är något fel på min rygg – jag kan inte sjunka ihop. Jag var elva och föll på is vid lek, fick en spricka i svanskotan och sedan dess är jag stel och känner jämt en viss stillsam, låghaltig smärta. En värk jag vant mig vid och gillar – jag förknippar den med livet självt.

Kanske var det inte leken häst och ryttare – jag satt på Lottas rygg, vi föll baklänges. Jag kunde inte helt stödja på benen innan det läktes, kanske var jag stel redan innan dess.

Den dagen fick jag ligga i lärarrummet på soffan, det är enda gången det hänt. Lotta fick bannor, hörde jag flera år senare, så orättvist! Det kunde lika gärna ha varit hon som skadade sig. Mamma hämtade mig och vi for till sjukhuset. Benen bar inte men det var inget smärtsamt tillstånd.

På röntgen sa en sköterska att jag skulle gå över till en annan brits. ”Jag kan inte gå” sa jag. Sköterskan puttade mig av britsen med orden ”Du har väl inte kommit hit i ambulans?” Jag var en tunn elvaåring helt oförberedd på knuffen och föll till golvet.

Skadan visade sig på röntgen och jag såg inte till sköterskan igen. Historien om henne hör inte hit, om det här nu är en historia om min rygg, det är inte säkert. Men det där oförklarliga, oprovocerade hatet från någon med lön för att hjälpa – det är intressant.

Ole, min danske yogalärare, ställde diagnosen om att något var fel. Jag var förtjust i Ole ”Det är bara ditt ego som smärtar” sa han om man kved på lektionerna och ”Har du fått den ställningen i födelsedagspresent ska du för fan se till att använda den!” sa han när jag slappade i halvlotus trots att jag utan vidare kunde sitta i full lotusställning. ”Använd för fan det du fått gratis” sa Ole – en utmärkt attityd.

Han klagade på att jag i solhälsningen inte rullade med ryggen. ”Jag gör mitt bästa” sa jag. Ole tog tag och tryckte i det skede där man långsamt fäller ner kota för kota ”Ha ha, du kan ju inte böja ryggen, det är något fel.” sa han och så är det – jag har ingen normal böjlighet i ryggen.

Efter lektionen promenerade jag hem, stod vid ljusen vid Skanstull. Säkert har också ni någon gång stått där, platsen är en av de i Sverige där alla förr eller senare passerar. Slika platser borde inte få finnas – de är oromantiska. I mjukiskläder, vid rödljusen stod jag och mådde sådär, I don’t bend, I only break – så kändes det.

En av mina rädslor är att jag ska föra mitt utanförskap vidare till mina barn, som om det vore något fysiskt, något genetiskt. Så den komplimang en tysk dam gav min dotter Myrna när hon var baby kände jag, som jag kände vid Skanstullsljusen, mig sådär inför.

Hansakompagniet i Malmö, Myrna var en baby på cirka sju månader och vi besökte regelbundet den vegetariska restaurangen på bottenvåningen som fanns där i mitten av 90-talet. Det var självservering med brickor och en flicka arbetade i kassan, hon var några år yngre än jag själv, kanske i övre tonåren och förtjusande. Hon intresserade sig för oss, det var som om hon behövde en vän och vi blev något bekanta. Först förvånades hon över att jag gav Myrna kamomillte men sa sedan att när hon fick en baby skulle den babyn också få kamomillte.

En dag, det var framåt eftermiddagen och glest mellan kunderna, åt vi där och flickan satt vid oss. En tysk dam passerade vårt bord och hon stannade och pratade med Myrna. Jag älskade sådana damer som pratade med mitt lilla barn. Så vände hon sig mot mig och sa ”Hon err schå rak i ryggen!” Flickan nickade instämmande.

Människor berömmer det de själva skulle bli glada för att få höra och vem skulle inte uppskatta något sådant? Jo, jag då, rak i ryggen tänkte jag – är det en förbannelse?

Nåja, bilden ovan skickade vi till våra små fadderbarn i Rwanda, en pojke och flicka som var föräldralösa och bodde i en barnby. Från det att de var fyra eller fem år var de våra fadderbarn. Bilden – jag skämdes över att vi såg så välmående ut men tänkte att det vore fånigt att försöka ta en bild där vi såg mindre ”välfärdssamhälle” ut.

Detta var innan vi hade egna barn och vi, mest jag, engagerade oss i dem, skickade presenter, extra pengar till födelsedagar och jul. Jag ställde en kartong på jobbet där alla kunde lägga saker, block, målarfärger, kartböcker, kläder, jag letade efter en liten jordglob och ansträngde mig för att hitta en engelsk där jag markerade Sverige och Rwanda med söta klistermärken.

Vi fick de finaste tackbrev tillbaka, teckningar först och sedan lärde barnen sig skriva. När kriget i Rwanda bröt ut ringde Stina som vi kände och som arbetade på kontoret i Malmö för den hjälporganisation barnbyn tillhörde. Hon ringde ner till vårt kafé, jag minns samtalet väl – det var förmiddag och stressigt. Hon sa att vi skulle sluta betala in den månatliga summan för allt var borta, barnen och barnbyn. ”Allt är borta” sa Stina.

Det plågade mig, och gör ännu. Om barnen inte var döda hoppades de säkert att vi skulle hjälpa dem. Tycker ni att det är en konstig tanke, långsökt? Tänk då att du är ett barn utan föräldrar som hamnar i ett krig och vet att det finns vuxna i ett annat land, med vissa resurser, som bryr sig om dig – då skulle du hoppas på dessa vuxna.

På Twitter för ett tag sedan var det diskussion om positivt tänkande. Jag vill inte förolämpa de vänner som arbetar seriöst med till exempel arbetslösa, jag vet hur bra somliga är.

Men jag vill förolämpa det banala floskelspammande som sker via sociala medier, den oseriösa coachingmarknaden. Caroline af Ugglas tar nästan 100 000 spänn för en föreläsning som betalas med skattepengar. Jag vill förolämpa alla som kommer med banala skituppmaningar om att tänka positivt.

(Köp förresten senaste Filter och läs reportaget om det här.)

För det är en kletig sörja mellan människor, precis som ord som värdegrund och antimobbningsprogram. Kraft och mänsklighet låter sig inte paketeras på det viset, det finns inga genvägar. ”Positivt” är inte värt ett skit i förhållande till “ansvar”, ”mod”, ”klarsyn” och ”resning”. Inte så att jag behärskar sådana egenskaper men det är vad jag eftersträvar.

Coachingkulturen växer på goda sakers bekostnad. Jag misstänker att den ökade girigheten, bristen på anständighet och självhjälpsmarknaden förutsätter varandra. Och det är dåligt.

Jag hoppas våra fadderbarn överlevde men tänker på mitt svek som är hela världens svek. Ni vet väl hur kriget startade och hur den fria världen inte ingrep? Vad hade du kunnat göra? frågar ni. Inte vet jag men det handlade om liv och död – jag borde ha försökt göra något.

Comment on this post: 18 COMMENTS

27 March, 2011

Uppgivande av varje ambition

tidlöst

Förutsättningar för lycka enligt Edgar Allan Poe. Han har rätt men är lycka den känsla som bör prioriteras?

Comment on this post: 7 COMMENTS

27 March, 2011

Sommartid

ett

två

tre

fyra

fem

sex

Bilder från Hitta. En ny typ av fotografisk genre.

Comment on this post: 6 COMMENTS

18 March, 2011

Fredagsflöde

Can you hear

the drums

Fernando

Jag var på pressvisning på Moderna igår, Den tidiga modernismen. Jag gillar att Malmö har ett Moderna. Och det gick bra, ingen som föll in i och förstörde konst för miljontals kronor, som förra gången. Nej, det hände inte förra gången heller.

Snart kommer min recension i en Kvällsposten nära dig. Missa inte det. Det blir så tråkigt när vi ses på stan och jag märker att ni inte har läst.

Idag har jag assisterat min katt som fått ungar, fyra små söta. Jag har skrivit tills jag mår illa – en vardagstradition. Jag har fortsatt nackspärr, på ena sidan av nacken. Jag har haft problem i två månader – av princip går jag inte till doktorn. Jag har känt ett växande intresse för Houellebecq. Jag har skrattat åt den här meningen av Will Self: ”I hold to Wittgenstein’s dictum that it doesn’t matter what you eat, so long as it’s always the same thing.” För er som inte vet är det en exakt och jätterolig parodi på Wittgensteins filosofi. Jag har träffat på det här livsödet vid research, så många människor med så intressanta liv! Jag har lyssnat på Justin Timberlakes Cry me a river tio gånger för att höra vad det är Timbaland sjunger i bakgrunden. Jag har för mig att han sjunger något Duchamp kan ha känt. Men varje gång just de raderna kommer så glömmer jag att lyssna.

Och jag har tänkt på flöden, de i hjärnan och de tillverkade av text.

Jag har hämtat min son och hans vän. Nu ska jag diska upp så min sambo kan laga middag när han kommer hem, sedan ska jag ut och springa en kort stund. Sedan ska jag städa och vika undan tvätt. Efter det sortera bland mina grejer och se vilka jobb jag måste bli klar med i helgen. Jag måste ringa min kompis Emma och min pappa, som heter Rolf men förmodligen får jag prata med hans fru för min pappa svarar aldrig i telefon – det är en av hans principer. Eventuellt ska jag spela ett spel med mina barn, min strategi för Försvunna diamanten är för övrigt usel. Jag ska så småningom långsamt dricka en halv flaska vin och hoppas att det finns en våldsam krigsfilm på teve att se, en film som kan fjärma mig från mig själv.

Kattungarna med mor sover nu bredvid mig.

Trevlig fredag.

∞   ★ ★  • • • ✚ • • •  ★ ★   ∞

Comment on this post: 11 COMMENTS

13 March, 2011

Göra kaos med oss

krafter

En bild tagen i framtiden där förtvivlade människor försöker lasta rättssamhället i små båtar eftersom katastrofen vill göra kaos med det och dem.

När civilisationer går under, för det lär de ju någon gång göra, så kommer det inte att bero på en sak utan på flera.

Nu tänker jag inte främst på STORSLUTET då vi – inte just jag – krockar med meteoren eller något annat inträffar som gör livet på planeten Tellus omöjligt. Jag menar ett tillblivande dystopin där våra infrastrukturer och civilisationer inte längre kan upprätthållas.

Jag är inte säker på att det nödvändigtvis kommer att ske mer än tillfälligt, men om det blir så är det mer troligt att det beror på en rad skäl som sammanfaller och samspelar. Inte som i katastrofgenren inom populärkulturen där det oftast är en orsak – av dramaturgiska skäl antar jag – som sabbar.

Översvämning eller krig eller klimatförändringar eller zombies eller som i Ray Bradburys Fahrenheit 451 där makten gjort människor själlösa och okritiska genom att bränna alla böcker och förse människor med tom, gapig underhållning som projiceras på stora väggar i människors hem. Hm, påminner om nutid faktiskt.

När en stor katastrof med mänsklig tragedi sker, som i Japan, undrar jag hur mycket världen skulle klara av att hantera parallellt. Som nu när det även är oroligt i somliga nordafrikanska länder. Jordbävning, tsunami och härdsmälta, länder på gränsen till inbördeskrig. Tänk om ytterligare hemskheter skedde; ett stort terroristbrott, en jordbävning till, stora flyktingströmmar undan krig och klimat, FN, USA och Storbritannien deltar i väpnad kamp och en finanskris av det slag vi nyss såg. Om det inträffade ungefär samtidigt.

När skulle allt börja falla samman?

Comment on this post: 14 COMMENTS

2 March, 2011

Deras heliga omdöme

Vad de anser

Stjärnrummet – kallar i alla fall vi det – på Malmö Museer. Vi, barnen och jag, har planer på att bygga ett sådant hemma och det borde alla ha. Blixten från min dotters kamera syns i bilden. Märkligt, tänkte jag först, jag föredrar alltid naturligt ljus men gillar när andras blixtljus går in i min exponering. Så insåg jag att andras blixtljus är ett slags naturligt ljus i det avseendet att det kommer från omgivningen.

I går för fjorton år sedan gjorde jag det utmärka att jag födde en dotter – den absolut ljuva, underbara och intelligenta Ming. Vi firade genom att besöka museet. Jag hade bett om ledigt för barnen. De är aldrig lediga, undantaget museibesök. Här där jag bor tar föräldrarna barnen ur skolan för allehanda resor.

Jag vill gärna ha makt och inflytande, inte för prestigens skull utan för att ordna med trygghet för mina barn och för all del för mig själv.

Ibland uppstår diskussioner om att ha barn, som efter Lena Anderssons krönika. Jag tänker ofta på att det finns tre personer vars eftermäle särskilt intresserar mig. De på bilden ovan, de som jag har fött. Om andra tycker illa om mig – det kan jag stå ut med. Nog försöker jag vara snäll, duktig och respektera mina medmänniskor men alla kommer inte att gilla mig. Men när jag ligger på min dödsbädd så vet jag: hur mina barn upplevde det jag sa, hur jag levde och vem jag var – det omdömet är för mig heligt.

Comment on this post: 1 COMMENT

    Archive