Dungen som sträcker sig i bakgrunden över vänstra halvan av fotografiet – jag föreställer mig att det är ett urtidsdjur som i sakta mak rör sig över landskapet.

Tack och lov för penicillin! Av allt att döma har jag varit sjuk under någon tid och istället för att begripa det har jag betraktat mig som nedgången och stressad och försökt bota det mycket irriterande tillståndet med nyttig mat, motion och hårt arbete men blivit allt tröttare. Så jag gick till doktorn förra veckan och fick reda på att jag har en infektion i halsen som jag haft några veckor eller kanske månader. Vid gud har jag varit dödstrött men tänkt att jag är deprimerad. (Mitt standardförfarande vid sjukdom är att tro att jag är deprimerad, men jag är aldrig det utan bara en klassisk bakteriebärande individ.) Nåja, tack och lov för penicillin, jag liksom kände hur det kom ut i kroppen, drog genom blodet och dödade det som hotat mig.

Vår katt Fläcken – vi älskar honom, han är åtta år och har värdens bästa kattpersonlighet – blev påkörd förra veckan. Höftkulan kom ur led och han var allmänt tilltufsad, nu ligger han på sjukhus och tack och lov för kattförsäkring! Flera av er vet vad sådant här kostar, så tack och lov för försäkring.

Dessa bagateller ställdes fullkomligt i skuggan av den senaste tidens fasansfulla händelser i Norge. Ord når ingenvart i de här sammanhangen. I ohyggligheten för de mördade och deras anhöriga verkar tal, av alla andra än de konkret drabbade, i bästa fall vara meningslöst och i värsta fall ovärdigt. Ändå måste det pratas, informeras och analyseras.

Jag har inte lagt mig i men läst metadiskussionerna på till exempel Twitter. Nog borde vi vara mer ledsna och upprörda över att folk dör på andra ställen i världen, mer intresserade av den lågkaliber-egoism och kortsiktighet som blir till samhällsordning, vilket leder till stort elände. Men det finns ingen anledning att ställa det mot smärtan och skräcken vi känner när vi blir varse den fullkomligt empatilösa och riktade illviljan som är terroristers signum – där någon som Breivik med beslutsamhet och emfas dödar oskyldiga.

Ensam galning och terrorist är knappast en motsättning och en terroristgrupp består väl oftast av flera galningar som nästan alltid lever under någon vanföreställning. Galningar med ett kall verkar ovanligt förmögna att agera logiskt och effektivt utifrån sin övertygelse så som Breivik tycks ha gjort.

Hannah Arendt är den mest träffsäkra filosofen om våldets verkningar. Du bör läsa hennes ”Om våld” och om du till äventyrs råkar vara ledarskribent eller debattör är det obligatorisk läsning. Någon typ av kaos följer alltid av våld men detta kaos är oförutsägbart, säger hon bland annat, och våld ger inte främst kontroll utan motsatsen.

Breiviks mördande kommer att betyda något, må det inte bli som han själv önskar: att hans gärning ger inspiration till en kristen terroristverksamhet i norden.

Det som talar för att det skulle kunna bli så är att det finns flera med liknande åsikter. Trådar på Flashback, och andra forum, diskuterar nu Breiviks ”hjältemod”. Beundrarna är många även om det är få av dem som har samma förmåga som han att iscensätta den här typen av massmord, men vi vet ju vad en enda kan ställa till med.

Hur många är de? Personerna som är hatiska mot samhället, personligt förfördelade och som inte tror på demokratiska tillvägagångssätt? Oftast unga män utan känsla för andras gränser som anser sig svikna av ett samhälle som vurmar för ”fel” saker. Tanken på en nordisk högerkristen terrororganisation med motivation i tempelriddarna är hemsk och mot något sådant finns varken medicin eller försäkringar.

Eller jo, det gör det men långt mer svårhanterliga och långt mindre effektiva: att hindra de omständigheter som uppstod i Breivik att uppstå igen eller att omgivningen lyckas stoppa att förhållandena åter kommer samman.

Men hur hanterar ett fredligt, öppet samhälle bäst våldsamma, farliga människor? Till hösten ska jag börja studera underrättelseanalys på Lunds universitet på halvfart. Jag har velat lägga det ämnet till mina kunskaper i filosofi, som är ringa ska ni veta, och mina kunskaper i dokumentärfoto – det känns tyvärr mer aktuellt nu än när jag ansökte.

Everyone was perfectly polite to Kevin’s date for the party although it was later determined she had a big head.

Så har Patrick Wallace kommenterar en bild utlagd på These Americans fb-sida. Jag vet inte vem han är men vi hade kunnat bli goda vänner.

Manhattans diskussionsklubb för snygga, glada och välklädda bilälskare. Kvällens tema: Därför minskar skatteviljan

Vi kan väl erkänna att vi har ett problem? Finanskrisen, som Sverige klarade sig hyfsat ifrån, kom sig av girighet och korruption hos ett fåtal. Läxan – att den kapitalistiska kedja som världens ekonomi består av inte är starkare än sin girigaste länk – är skriven över hela, jävla väggen.

Men det är nu en gång vår arts specialitet att förneka, eller i alla fall skita i, det uppenbara. Enskilda kommer aldrig att sluta försöka förse sig om de får tillfälle. Omgivningen, läs stat och andra relevanta makthavare, måste göra vad som krävs för att stoppa utnyttjandet av systemen.

Saab, detta det mest daltade med av svenska företag innan Maud Olofson satte stopp, har i nuvarande kristillstånd blött pengar – i bonusar!! Det kan kallas motsatsen till värdigt ledarskap, n’est-ce pas? Magstarkt för de anställda att tugga i sig men också för oss skattebetalare, för hur många svenska skattekronor tror ni har kommit Saab tillgodo genom åren?

Saab blöder och det sägs även socialförsäkringssystemet göra, vilket minskar människors vilja att betala skatt. Aftonbladet skrev om att det har funnits en medveten strategi för att påskina att fusket och problemen med socialförsäkringssystemen är stora vilket leder till att fler gillar jobbskatteavdragen. Om skatten ändå inte gör nytta för dem som mest behöver bidragen är det bättre att mina pengar stannar hos mig – det är förnuftigt att tänka så.

Att min skattevilja minskat, för det har den, beror endast delvis på ett illa skött socialförsäkringssystem och till större del på att skattepengar går åt till särskilda ekonomiska avtal som före detta politiker får för att slippa ta ansvar för sina liv, smaklösa och orimliga lönehöjningar som chefer och mellanchefer inom statlig och kommunal tjänst numera kan förhandla till sig och, som sagt, storföretag som ska hållas under armarna.

Jag har en naiv idé om att våra gemensamma pengar när de går till enskilda människor ska gå till sådana som behöver dem för att kunna sätta mat på bordet och inte bidra till några människors extra guldkant på tillvaron.

Denna inställning tror jag att de flesta delar oavsett om man är vänster eller höger. Att det har blivit som det har blivit beror på att ansvar och skamkänslor på vissa platser satts ur spel.

Självsanering har aldrig fungerat och som jag ser det finns två sätt: antingen måste radikal lagstiftning som hindrar personer från att förhandla upp sina löner/arvoden/pensioner/bonusar till det orimliga gälla. (Obs! Nu talar jag om pengar som kommer från skatt. Vad helt privata aktörer gör med sina pengar är inte min sak att ha åsikter om så länge de inte bryter mot några lagar.)  Eller så måste regeringar ha en annan inställning till de stora företagen – att de måste bära sig själva och att politikens uppgift är att bistå med ett generellt företagsvänligt klimat hellre än cash.

Det här bekymrar mig. I Grekland vill invånarna inte betala skatt eftersom landet är så genomkorrumperat, och det är ödesdigert för dem.

Idag skrev Håkan Lindgren på sin facebook: ”Bara sådär i förbigående, mitt i en artikel bland DN:s utrikesnyheter, kan man läsa att USA:s pengar tar slut den 2 augusti. Kongressen måste nu godkänna en höjning av utlandsskulden. ”Annars kan landet inte betala sina räkningar vilket vore katastrof för världsekonomin.” Nyss var det Grekland som var på väg att kollapsa, och nu USA? Hur har vi hamnat där? Det är kanske dags att lära sig förstå lite ekonomi.”

Ja, det är dags.

Vill gärna ha mer tid åt att ägna mig åt stalking av vår art.

Läs gärna min kortessä om Gösta Adrian Nilsson. Rubriken på nätet är dock fel, “På min höga robotblåa häst” ska det vara!

Ibland frågar någon om jag fortfarande fotograferar.  ”Nej” svarar jag då men det är lögn. Jag fotograferar till mina egna artiklar när det behövs, men att fotografera ”på riktigt” är inget som låter sig göras i förbigående. Att ta de bilder jag vill ha – de jag anser tillräckligt intressanta för att tas – innebär oftast ett svårt och fokuserat arbete.

Alltså, att ta oplanerade slumpbilder intresserar mig men då måste jag vara inriktad på att göra det.

Men jag har initierat ett projekt, för det gör mig olycklig att inte fotografera, som om jag saknar ett språk och långsamt riskerar glömma bort det. Jag har fotograferat på ett seriöst vis sedan jag var ung. Så jag beslöt att fotografera sådant jag vill se på bild utan att vara så dödligt ambitiös. Bilden ovan är en del av det här projektet, med det är endast en ljusmätarbild. Jag fotograferar på diafilm med min analoga mellanformats-Pentax fast mäter ljus med digitalkameran. Ännu är inget framkallat.

Var ska jag framkalla? Absolut inte på Crimson eftersom jag är långsint och oresonlig. En sommar fick jag flertalet gånger tillbaka negativ som var smutsiga, fel insatta i sina fickor. Droppen, även rent bokstavligt, blev när det såg ut som om någon spillt glass på negativen. När jag påpekade detta var attityden, ”Va e problemet, varför e du så sur?”

Jag har mycket litet tålamod med personer som får betalt för att utföra ett arbete men inte anser att det i det ingår att de ska utföra det på ett bra vis. Och jag vill att personer som arbetar med negativ ska visa dessa respekt.

Var ska jag framkalla?

Här är min krönika i Fotografisk tidskrift, Vi är de som stannar tiden, som var med i förra numret. Ni får bläddra fram till sidan 13.