Det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten
De bygger, men inte främst på varumärket.
Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.
Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.
Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.
Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.
Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.
Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.
Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.
Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.
Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.
Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.
Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.
Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.
Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.
Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.
På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.
”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.
Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.
God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.
Comment on this post: 24 COMMENTS