19 September, 2011

Det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten

med omsorg

De bygger, men inte främst på varumärket.

Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.

Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.

Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.

Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.

Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.

Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.

Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.

Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.

Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.

Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.

Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.

Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.

Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.

På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.

”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.

Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.

God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.

Comment on this post: 24 COMMENTS

16 September, 2011

”Öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.”

man ska inte dra i barn

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Comment on this post: 13 COMMENTS

2 September, 2011

Hur går det för er?

Tjejerna

Förra semestern. Teolinda, tredje från vänster, vägrade sparka med benen på samma vis som vi andra. En besvikelse.

Hur går det för er? Jag har lite runnit ut i sanden om nu människor kan göra det och jag hoppas snart få ligga i densamma för jag ska resa bort en vecka.

Ni vet hur jag älskar min blogg? Det tror jag ni gör. När jag uppdaterar regelbundet har jag upp mot tusen unika läsare varje dag! Vilket är mycket för en sådan här blogg och jag är tacksam för det – för utbytet det ger. För mig som arbetar ensam ger bloggen en känsla av struktur och gemenskap. Och den blir en slags officiellt hållen dagbok. Här är vad jag skrev i september 2008, 2009 och 2010 och det är ingen liten grej att kunna gå tillbaka och kolla det.

Jag vet inte när jag var ledig sist. Jag drömmer om att ha arbetstider, men är glad att jag har så mycket att göra. Jag är alltså redaktör för det nya numret av Album, Norstedts litterära magasin, och ni kommer att tröttna för jag kommer att prata och blogga så mycket om det, och om litteratur och om karaktärer i litteratur – för det är vad numret handlar om. Redaktörskapet delar jag med Therese Eriksson och hon är ett av de bästa chefsämnen jag arbetat med. Therese drivs av plikt och skuld, av slaget där en person anser sig vara skyldig världen och människorna att arbeta hårt, och arbetsglädje. Och hon är snäll.

I höst måste jag komma igång med min bok om Camus, den kommer att bli särskild för jag hittar saker i hans liv, specifika egenheter och därifrån kommer jag att rulla upp små avsnitt om honom och hans litteratur. Som att Camus aldrig kunde bli den han var ämnad för att bli. Omständigheter förhindrade det, han hade till en början fysik och mentalitet som hos en idrottsman och var en duktig simmare och fotbollsspelare. Men han fick tuberkulos som helt ung, förstörde sig sen med cigg och fick dålig kondis, såklart. Och han hade ett lättsinne som aldrig fick utvecklas, det kan man kanske inte tro honom om men han hade en humor och förmåga till lycka av den sorten som människor som är väldigt smarta och bra på att uppleva kan ha. Men sorgen över andra världskriget [han hatade nazisterna] och att se så många intellektuella och vänner försvara förfärliga händelser [brott i kommunismens namn] tyngde honom. Och så är det kanske för oss alla, ingen av oss kan bli det som det som vi var ämnade för. Jag vet inte, säg ni vad ni tror.

Sorgen över att inte hinna fotografera är för övrigt som att ha ett öppet sår – förfärligt.

Ni är bäst vill jag gärna skriva men av ett slags inre tvång kan jag bara skriva sådant jag tror är sant, även om ett sådant tillrop mer är en metafor för uppskattning så vet jag inte om varje person som läser det här är bäst och jag måste vara pålitlig. Men det verkar som att ni är bäst. Också ni som kritiserar mig – det går också bra.

Inte endast skriver jag på min Camus-bok, som jag inte skriver på än, utan även en roman som handlar om brott och rättsskipning i ett samhälle i framtiden. Rättsordningen och bestraffningen upprätthålls av Skrivare. Dessa analyserar brottet och presenterar det för en dömande panel som flyttar fångar mellan olika kretsar. I bästa fall, medan du sonar ditt brott, reser du mellan olika kretsar. Skrivarna är lite som Platons filosofikungar, de är gynnade men också livegna och de lever på en avskärmad plats, en stad kallad Svarta Kuben.

Språkligt är jag inspirerad av Dagermans egenhändigt gjorda dubbelord och jag vill att alla meningar ska börja på ord som har fler än tre bokstäver i sig.  Romanen består av två brev och tio brottsutredningar nedtecknade av en särskild Skrivare.

☛ ☛ ☛ ∗ ∗ ☀ ∗ ∗ ☚ ☚ ☚

Comment on this post: 4 COMMENTS