20 October, 2011

Angående journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen

bildbevis

Till vänster: akademiker som recenserar sakprosa. Till höger: poet utan utbildning som recenserar sakprosa.

Jag läste Heberlein om vad som sker på universiteten efter klockan tre. (Typ.) Någon måste sannerligen ta itu med att vårt samhälle och våra utbildningar håller på att lida utvärderingsdöden. Särskilt eftersom resultaten, i grundskolan i alla fall, inte verkar bli bättre av det.

Men något som ibland hävdas när journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen är på tapeten är det som Heberlein formulerar så här: ”en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel.”

Vilka är dessa outbildade poeter som recenserar sakprosa skriven av akademiker? Jag säger inte att de inte finns men jag vet inte vilka som åsyftas.

Comment on this post: 14 COMMENTS

17 October, 2011

Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar på ondskans sida beror på Mabel

Är det inte Album som kommer där borta

Vad väntar alla de här personerna på? På nästa nummer av Album givetvis! Men de får tåla sig. Jag och Therese arbetar nu med numret och essäerna är sjukt bra. Det säger du för att du är redaktör tänker ni men jag behöver inte övertyga er – ni kommer så småningom att kunna läsa och bli varse detta faktum helt på egen hand. Temat för numret är litterära karaktärer och alla som läser böcker har sådana som man är särskilt intresserad av. Eller hur? Jag vet att ni har det.

I samband med skrivandet av min egen essä, som ännu inte har något namn (men ordet krig kommer definitivt att finnas med i titeln) har jag läst lite olika biografier. Oavsett vilket jobb det gäller känner jag alltid att jag måste göra en enorm research, och till sist går allt över styr – jag har samlat så mycket material att det förlamar mig och så blir utmaningen att lyckas hantera alla uppgifter. Detta beteende kan vi kalla motsatsen till vishet.

Bland annat läser jag Humphrey Carpenters biografi om J.R.R. Tolkien (jag länkar numera till Goodreads när jag nämner böcker – ty det är ett suveränt och roligt ställe) och jag är intresserad av denne författares liv som till en början var dramatiskt men sedan blev väldans lugnt. Tolkiens språkbegåvning är stor, märklig och intuitiv. Att barn som har talang för konst, musik eller att skriva ägnar sig åt sådant tidigt har man ju hört talas om men Tolkien uppfinner, från det att han är helt liten, egna språk som han sedan skriver och diktar på.

Varför är Tolkiens kvinnoporträtt så idealiserade? För det är de. Eller idealiserade är fel ord; kvinnorna är alla hjältar, de är metaforer för typiska, klassiska och goda egenskaper. I Sagan om ringen finns inte lika många kvinnor som män men de kvinnliga karaktärerna är noder som upprätthåller och driver historien framåt. Kvinnorna tillhör givetvis inte brödraskapet – Tolkien var förresten en del av ett verkligt brödraskap som i stor utsträckning påverkade hans liv – utan de är mer självständiga, mer starka och mer värdiga än de flesta männen i Sagan om ringen.

Galadriel representerar, bland annat, den goda ledaren och dennes förmåga att stå emot korruption. Arwen offrar sin odödlighet för kärleken, hon försvagas av ondskan och är en metafor för allt som står på spel och som är värt att bevara. Och Éowyn, den stridbara sköldmön som gör uppror och går in i striden, är det som vinner slaget och hon vinner det tillsammans med ett ”barn” (i formen av en hobbit). Alltså: Éowyn bryter normerna, blir krigare och just det faktum att hon är kvinna är avgörande för hennes makt i slaget och det godas seger.

De är alla hjälteporträtt, några genusteoretiker vill säkert mena att det är ett slags förtryck i sig, att de är hänvisade till vissa stereotyper, men det vore en orättvis åsikt, för även männen är beskrivna så. Men skillnaden mellan män och kvinnor är dock att kvinnorna inte har några dåliga sidor – som ju trots allt några av de också goda männen har. Ingen kvinna kämpar i Sagan om ringen på ondskans sida.

Det här fenomenet, om jag nu får kalla det så, personer som bara ser gott, eller ont, om ett kön, har ofta vuxit upp med en mor eller far som de avgudar eller hatar. Ja det stämmer, nu ägnar jag mig åt extrem och ovetenskaplig spekulation som bygger på egna gissningar. Men ändå, det är som om vissa inte kan se antingen män eller kvinnor som onda, eller goda, som om det är dem så främmande. Det barn som tillbringar sin första tid hänvisad till en grym far eller mor har sedan svårt att tro det könet om gott. Som om barnet kommer att identifiera egenskaperna med könstillhörigheten, och det tycks mig vara just ytterligheterna som präglar mest: en grym förälder eller en gudomlig.

Allt det här låter pseudo-Freud och flummigt men jag tror att det i fallet Tolkien, och med hans upphöjda kvinnliga karaktärer, kan ha viss bäring. Han älskade och vördade sin mor Mabel och det hade han anledning att göra. Efter att pappan dör medan Tolkien och brodern är helt små står Mabel ung och sårbar, såsom kvinnor är i det patriarkala engelska samhället i början av 1900-talet, i världen. Hon konverterar dessutom till katolicismen vilket gör att delar av hennes släkt tar avstånd från henne. Men hon kämpar, ger omsorg och kärlek. Inte bara kläder och mat utan också det där andra som gör att hennes två söner kan, trots allt, utveckla sin fantasi och sina begåvningar. Tolkien kallade henne en martyr och han tror att hon arbetar ihjäl sig. Det gör hon på sätt och vis också. Mabel är nedgången, men hon dör av sin diabetes (detta är några år innan insulinet) när Tolkien är 12 och brodern 10 år men den kärlek hon gav skyddar dem hela livet.

✣ ✣ ✣  ∗ ∗ * * * ♡  ♡  ♥  ♡  ♡ * * * ∗ ∗  ✣ ✣ ✣

Comment on this post: 5 COMMENTS

13 October, 2011

Stockholm & Louisiana

duvor ska inte äta bröd

Jag med konst

Typiskt Stockholm

Jag är lite lik Klee

Så söt - barnbyst av Klee

Så här ser Humlebäck ut

En våg av melankoli har rullat in över mig, eller är det kanske en vägg av melankoli? Fast väggar rullar inte in över en utan man går, som bekant, in i dem. Kanske har en ångvält av melankoli kört över mig? Jag söker alltså här ivrigt en metafor som gör mig i sammanhanget oskyldig och beskriver hur känslan kommer utifrån – jag är liksom bara drabbad. Vemodigt känns det hur som helst och självtvivlet mal, vilket är självtvivlets specialitet – dess natur är malandet. Livet handlar för övrigt om att resa sig när man har snubblat – det har ni väl märkt. [Obs, retorisk fråga.]

Som bilderna ovan vittnar om (så påstår postmodernisterna att fotografiet inte är ett bevis – bah!) har jag varit både i Stockholm och på Louisiana – resor i tjänsten. I Stockholm diskuterade vi Album och bestämde saker som behövde bestämmas. Ack, så mycket enklare det är att besluta om saker än att genomföra dem. Vilket är tur, kanske kloka personer anmärker, för blev saker till enbart genom att man stipulerade dem (inte exakt rätt ord men jag vill så gärna använda det) skulle det finnas alltför mycket saker.

Men jag önskar att vi ett tag, några veckor, kunde ha det så att det räckte att tänka på saker, så vart de genomförda. Ty jag behöver komma ikapp, dessutom skulle saker bli mer perfekta om det gick att dra dem direkt ur idévärlden utan att de behövde passera den mer besvärliga livsvärlden som ju är full av felkällor

Mitt Stockholmsbesök får sju poäng av tio möjliga. Roligt att träffa Therese och Ivar, tråkigt att behöva flyga inrikes, vilket jag lovat mig själv att aldrig göra. Kan ni för fan köra med era tåg mer ofta, Veolia! Att bli raggad på i Sportbaren på Arlanda av ett gäng, glada, fulla tyska affärsmän drog också ner poängen. Obs, ingen rasism mot tyskar, alla nationaliteter hade i denna situation varit ovälkomna på grund av att jag läste Poetics of space och allt kändes poetiskt och fint och jag inbillade mig att jag var en karaktär i en särskild sorts film och de tyska herrarna passade inte in i denna film.

Gaston Bachelard har skrivit La Poétique de l’Espace, av någon anledning har jag den översatt till engelska. Jag upptäckte boken under mina studier i konstvetenskap och blev förtjust i den. Ett boktips faktiskt!

Ibland har jag funderat över varför jag inte har det folk kallar ”guilty pleasures”. Inte skäms jag över att jag ser lättviktiga tv-serier, actionthrillers, gillar Xena krigarprinsessan och tycker målningar av gråtande barn är fina.

Men så insåg jag att jag har sökt på fel platser, jag har inte samma ”guilty pleasures” som andra vilket jag upptäckte när jag berättade om La Poétique de l’Espace för min dotter. Jag redogjorde för boken men var full av brasklappar, typ: ”Visst, läs franska tänkare men var försiktig och kritisk … kanske är det bättre att du youtubar sexscener ur True Blood för du kan förstöra dig med svåra böcker och bli olycklig. Men det är så härligt att läsa att man faktiskt kan få unna sig någon gång. (Jag sa inte precis så här men kände att det var exakt så här jag menade.)

Jag borde inte läsa det här tänker jag ofta utan hellre lägga min tid på annat – blir jag rik av det här? Nej. Kan jag gå ut i köket och laga bättre mat? Nej. Blir jag starkare? Nej. Vad ska jag då med den här kunskapen? Så tänker jag, som om den måste kopplas till en synbar och nyttig effekt. Å andra sidan kan jag inte använda tv-serier till så mycket heller, att youtuba sexscener från True blood visar sig inte omedelbart i att det förbättrar mig men för mig bevisar det att jag är normal och det vill jag gärna vara.

Väntar ni på att det här resonemanget ska leda någonvart? Moi aussi, som en typisk fransk tänkare skulle ha sagt.

Orsaken till att jag besökte Louisiana var pressvisning på deras nya utställning Klee & Cobra. Jag lyssnar sällan på genomgången av konsten som någon curator (jag gillar inte det ordet) brukar hålla i. För det brukar ta värsta långa tiden och jag avskyr att röra mig i grupp. Jag känner mig instängd och att allt är meningslöst så fort jag är i en grupp. Vad är det för konstig sak att känna, tänker ni, men så är det.

Och jag är ändå mer intresserad av mina egna tankar om konst än andras. Ofta vill jag höra allt det praktiska: hur många konstverk finns med, hur kom de hit, vilket material? Men inte allt det där andra: konstnären gestaltar hur antikens myter går igen i vår civilisation genom att använda de tre mest intensiva nyanserna av grönt från Sokrates arsle. (Obs, falskt citat – ingen säger just så.)

Ni kan dra era egna slutsatser av det här, typ att jag är omogen. Och det är jag ibland men det finns också något som gör att jag inte vill lyssna, ett fenomen: det krävs ett nytt konstverk för att beskriva ett annat konstverk och en muntlig genomgång når sällan verkshöjd och kan därför istället förstöra den eventuella transcendentala känsla jag alltid hoppas på inför konst.

Det här begrep jag när jag läste Geoff Dyers utmärka pseudobiografi om D H Lawrence som handlar om hur Dyer misslyckas med att skriva en biografi om denne författare. Nu ids jag inte hämta boken för perfekt-korrekt återgivning utan berättar ur minnet.

Dyer berättar om att diverse personer som råkar känna till att han skriver om D H Lawrence i vissa fall skickar akademiska avhandlingar om författaren eftersom de tror att Dyer är intresserad av dessa avhandlingar med postmodernistiskt bajsnödiga titlar. En dag när han får en med en särskilt förfärlig titel så känner han att den hotar hans upplevelse av och relation med Lawrence. Dyer blir vansinnig och sliter boken i stycken.

Så fortsätter han och förklarar hur lukten av brända böcker ligger tung över varje universitetsområde, litterära upplevelser brända och förstörda av akademiker. Han träffar en utmärkt trevlig man som berättar att han är Rilke-kännare och föreläser om Rilke. Och Dyer vill skrika ”You don’t teach Rilke, you burn Rilke.”

Nåja, utställningen är vad kritiker brukar kalla värsta bra, snart om den i en KvP nära dig, och Louisiana är underbart om hösten. Jag kräver att ni reser dit.

Comment on this post: 10 COMMENTS