9 November, 2011

Bokens framtid

Jag ser Malmö stadsbibliotek därinne

År 2021 kommer böcker att distribueras via en hjälm som direkt förser hjärnan med ord från en svävande central. Denna central är belägen på planeten Nibiru och sköts telepatiskt av ett konglomerat med varelser från Andromeda-galaxen.

Idag finns ett citat i SvD av Maria Källsson, ny ansvarig för Bokmässan: ”Ingen vågar nog sia om hur vare sig en bok eller ett bibliotek ser ut 2021”. Nej, det är sannerligen helt omöjligt att ha någon som helst aning om detta men eftersom jag alltid betraktat mig som en slags djärv Nostradamus tänkte jag anta utmaningen och försöka sia om vad som hänt när de närmsta tio åren har passerat oss.

Angående boken så siar jag att den kommer att se ut som nu. Men det kommer även att finnas ljudböcker och en mängd digitala varianter som kommer att distribueras på olika vis.

När det gäller biblioteken… Hmm, i min spåkula skönjer jag hyllor med böcker, datorer där man kan koppla upp sig och söka information, kurser och föreläsningar. Man kommer även att kunna låna digitala böcker ifrån sitt eget hem. Som nu, fast andra tekniska prylar har tillkommit.

Men allvarligt, vad är det med folk? Skulle böcker och bibliotek ha förändrats så mycket på tio år att vi inte ens kan göra oss bild av det?

Comment on this post: 3 COMMENTS

6 November, 2011

En iscensatt man

Skärmdump Walter Sipser på Hoepkers bild

Walter Sipser som Velasquez

Walter Sipsers brev

Walter Sipser med sabinska kvinnor

Det var på ett märkligt vis jag kom i kontakt med det som har kallats elfte september-attackernas mest kontroversiella fotografi. Den 7 november 2008 bevistade jag en pressvisning på Louisiana, det danska museet för modern konst. Konstnären Eve Sussman och hennes samarbetspartners The Rufus Corporation visade bland annat ett videoverk, 89 sekunder på Alcazar, som iscensätter den kända målningen Las Meninas – René Velázquez mästerverk från 1654. Skådespelare spelar rollerna av de personer som finns i originalmålningen och en man vid namn Walter Sipser är Velázquez.

Sipser, skulle det visa sig, är även den mest framträdande personen i den dokumentära bild som Magnumfotografen Thomas Hoepker tog dagen då tvillingtornen attackerades, men som han inte vågade visa förrän år 2006. Fast det visste jag inte när jag besökte utställningen. Några brev från Walter Sipser, som fanns i en monter där sådant som hade med produktionen av konsten att göra, fångade mitt intresse. I ett av breven försöker Sipser med omväxlande smicker och hot att förmå någon som står Sussman nära att berätta hur mycket pengar hon vill ha för att göra hans förekomst större än en annan skådespelares i en film där de båda medverkade. I ett annat brev upprörs han över att till stor del ha klippts bort och ber konstnären klippa om en viss film för att åtgärda detta misstag. Sipsers ton fascinerade mig, var han en person helt utan känsla för mellanmänskliga normer eller var det ett slags skämt? Jag vet fortfarande inte vilket.

För jag tappade intresset för att undersöka det vidare när jag vid hemkomsten googlade honom och upptäckte att Sipser anklagades för att inte bry sig om elfte september-attackerna, allt på grund av det fotografi som Hoepker tog på fem amerikaner som ser ut att nonchalant sola sig och umgås medan tvillingtornen brinner i fonden. Bilder läses ofta fel och jag förstår att Hoepker inte vill visa sin bild år 2001 då såren var nya, men att en så erfaren pressfotograf tolkar bilden som om den visar sanningen om de avbildades känslor är häpnadsväckande – bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

Kanske var hans omdöme satt ur spel på grund av den ilska vi gärna reagerar med när vi märker att någon inte visar medkänsla inför en tragedi som berör oss. Också Frank Rich, krönikör i New York Times, hamnade i affekt och skrev efter att ha sett bilden en text som dömer ut en hel generation yngre amerikaner för att alltför enkelt lägga terrordåden bakom sig. (Sipser och även hans flickvän, som sitter bredvid honom på fotot, är över 40 vid tillfället men misstas för yngre personer.) Fram till dess hade personerna på bilden varit anonyma, men när Walter Sipser blir varse diskussionen träder han fram och berättar att de var förkrossade – det syntes bara inte på fotot.

När Jonathan Jones helt nyss skrev om bilden i The Guardian citerar han W. H. Auden: ”How everything turns away / Quite leisurely from the disaster …”. Exakt så är det. Alla vi som inte är personligt drabbade är givna privilegiet att känna sorg men samtidigt vända oss från det hemska och fortsätta till exempel konversera om något banalt med våra vänner.

Att personerna i bilden ser obrydda ut tror jag inte är orsaken till att Hoepker inte står ut med sitt eget foto, utan att själva världen tycks kallsinnig och oberörd, vilket den till skillnad från människorna på bilden faktisk är. Fotografiet är generellt snyggt och reklamaktigt, som om tillvaron estetiserar denna sorgliga händelse – katastrofen som skildras på bilden kolliderar med känslan i den.

Det är ett av de tillfällen i historien när slumpen tycks ha en tanke. Walter Sipser spelar Velázquez i ett av de mest intressanta och uppmärksammade konstverken på senare tid och lika iscensatt blev han som ”känslokall, ung amerikan” i Hoepkers dokumentära bild.

Comment on this post: 5 COMMENTS

1 November, 2011

Döden

En magisk

allhelgonahelg

önskar

jag

er

Stor skörd av döda smådjur i vår lilla trädgård. (Duva är kanske inte något smådjur?) Jag ska begrava dem men tycker det är vackert när de förgås (läs ruttnar.) De är mördade av vår söta lilla katt Muchi. Alla katter kan inte, eller vill inte, jaga men nu har vi en duktig jägare igen. Först Duchess, sedan Missy och nu Muchi. Det är väl en slump att det är de minsta honorna som har varit de mest effektiva mördarna?

Jag fann den här dikten av Frances Bellerby. Gud vad jag älskar det engelska språket! Lika mycket som det svenska faktiskt. Engelsk poesi är så fjäderlätt, så svävande och det kan ju svensk poesi också vara men alltid på ett annat vis. Som om varje ord innehåller den kultur det skapats i och så är det väl också.

Läs den långsamt, långsamt. Orden suger in en till platsen, till tiden och ger bilden av att människor i generationer tidigare, magiska människor, gått omkring om höstarna på den här planeten och haft komplicerade och tragiska men underbara liv.

(Något knas med radbrytningen i min blogg. Jag har kursiverat och fetat det ord som börjar ett nytt stycke.)

All Souls’ Day

Let’s go our old way

by the stream, and kick the leaves

as we always did, to make

the rhythm of breaking waves.

This day draws no breath –

shows no colour anywhere

except for the leaves – in their death

brilliant as never before.

Yellow of Brimstone Butterfly,

brown of Oak Eggar Moth –

you’d say. And I’d be wondering why

a summer never seems lost

if two have been together

witnessing the variousness of light,

and the same two in lustreless November

enter the year’s night…

The slow-worm stream – how still!

Above that spider’s unguarded door,

look – dull pearls…Time’s full,

brimming, can hold no more.

Next moment (we well know,

my darling, you and I)

what the small day cannot hold

must spill into eternity.

So perhaps we should move cat-soft

meanwhile, and leave everything unsaid,

until no shadow of risk can be left

of disturbing the scatheless dead.

Ah, but you were always leaf-light.

And you so seldom talk

as we go. But there at my side

through the bright leaves you walk.

And yet – touch my hand

that I may be quite without fear,

for it seems as if a mist descends,

and the leaves where you walk do not stir.

Comment on this post: 3 COMMENTS

    Archive