31 December, 2011

I väntan på 2012

här bor

Åt ena hållet…

jag

… och åt andra hållet.

Dimman föll på sitt typiska vis denna eftermiddag; tätt men mjukt som en grå sammetsgardin, och strax därefter svepte nyårkskvällens mörker in den här platsen där jag råkar bo. På grund av viss slutet-på-året-utmattning så blir det en extraordinärt lugn kväll. Döttrarna är på fest men jag, sambon och min son inväntar nu vår goda vän Emma – förövrigt en av jorden mest sympatiska personer, vi har känt varandra sedan ungdomen – för att äta middag.

Gott nytt år till alla er, mina vänner, fiender och även ni som förhåller er fullkomligt likgiltiga till mig. Rock on! Så ses vi på andra sidan för strategidiskussioner och omgruppering.

Comment on this post: 7 COMMENTS

30 December, 2011

Du skall icke beskriva! Utan recensera.

Thomas

Skärmdump från tidningen Journalisten

Låt mig denna grå och lagom blåsiga vinterdag ge er ett råd: gå inte med obehandlad lunginflammation i tre månader så ni sabbar era lungor och sedan hostar som en tuberkuloskoloni varje gång ni blir förkylda. Jag har själv prövat detta och kan lova er att jag inte funnit några som helst fördelar med det.

Kolla här! Tidningen Journalisten har frågat 28 journalister en rad frågor, bland annat ”Vem är årets journalist?” och fotografen Thomas H Johansson svarade på det Kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria recenserar utställningar när många andra svenska kulturjournalister oftast beskriver dem.

Tack för det! Ni kan inte förstå hur glad jag blev för det här, vilken fin komplimang! Jag anstränger mig särskilt för att skriva bra konstkritik som har fokus mot läsaren då jag tycker konstkritik är eftersatt på våra kultursidor. Till det finns en rad orsaker, men bland annat så tycks några redaktörer tro att konstbevakning är ett slags nödvändigt ont som inte egentligen kan engagera folk generellt. Det är bullshit givetvis.

De där beskrivande texterna som Thomas nämner – alla är överens om att den sortens text är en annan del av konstkritikproblemet. Ändå skrivs de. Bland annat, tror jag, för att många konstkritiker är osjälvständiga och en del av konstvärlden. Som om de skriver främst för konstnären som ställer ut eller för konsthallen och vill bevisa: kolla här så noga jag har tittat på er konst. De menlösa texterna kan tyckas respektfulla, men i längden fyller de inte någon som helst funktion.

(Jag är väldigt svepande nu. Det finns skarp och välskriven konstkritik i Sverige och jag har en handfull favoritskribenter.)

Konstkritik ska vara fullt av åsikter, skvaller, hardcore-folkbildning, vara underhållande och respektlös. (Jag lyckas inte själv helt leva upp till det.) Vilket inte står i motsättning till seriositet, för man ska vara seriös.

Comment on this post: 5 COMMENTS

26 December, 2011

Arendts varning för framtidsprognoser

3110050162_ec0fe19ce7_o

Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.

God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.

Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.

I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:

HANNA ARENDT,  OM VÅLD, SIDAN 17

”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.

Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.

Comment on this post: 25 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

6 December, 2011

Cambrils

1

2

3

4

5

I somras var jag på semester i Cambrils, en resa som min svärmor generöst bjussade alla sina söner med familjer på, på grund av en högtidsdag. När jag var där funderade jag över om jag skulle kunna bo på i Cambrils. (Obs att jag avskyr tanken på svenska Spanienreservat – ett soligt väntrum inför döden befolkat av jämnåriga ter sig som en av helvetets kretsar.)

Men det som lockar, och oroar, med att flytta till ett annat land är känslan av att kunna bli någon annan och allra helst en bättre variant av sig själv. När man flyttar mycket långt kan man lämna kvar några sidor man tröttnat på, som kanske vuxit av sig själv utan att man velat det och i stället kan man odla mer genomtänkta egenskaper.

En gång berättade min väninna att hennes pojkvän alltid automatiskt börjar planera för ett liv på de platser de besöker. Han går instinktivt upp i det och tänker på hur hans företag ska kunna drivas därifrån, var de ska bo, var barnen ska gå i skolan och så vidare. Mot slutet av vistelsen pratar han som om de snart bor där. Det är väl lustigt! Och en läggningsfråga antar jag.

Comment on this post: 4 COMMENTS

4 December, 2011

Man i klipplandskap

Patriks barndomslandskap

Se här en bild ur min nya serie: ”Män i klipplandskap”. Nej jag skojar, jag har inga tankar på en sådan bildsvit men jag önskar att jag hade det. Kanske i nationalromantisk stil – what say you? Storformat blir en nödvändighet.

Vi, min kille och jag, kom från västkusten tidigare idag då vi firat min svärmor som fyllt år och vi passade på att promenera vid havet. Dock utan vantar, vilket skulle visa sig vara ett för omständigheterna felaktigt val.

Just nu läser jag bland annat ”Strong opinions” av Vladimir Nabokov, en slags essäsamling – fast inte riktigt, men jag orkar inte förklara exakt genre – och den är vad litteraturkritiker skulle kalla superduperbra. Vid läsningen insåg jag, vilket också är orsaken till att jag valt Camus att skriva biografi om, att jag helst vistas i sällskap av sådana personer som alltid ligger steget före i sin analys och det gäller både i livet och i bokform.

Någon som intervjuar Nabokov ber honom beskriva det arbete som han håller på med vilket råkar vara översättningen av Pusjkins “Eugene Onegin” och Nabokov gör väl inte exakt det utan svarar så här:

During my years of teaching literature at Cornell and elsewhere I demanded of my students the passion of science and the patience of poetry. As an artist and scholar I prefer the specific detail to the generalization, images to ideas, obscure facts to clear symbols, and the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Så bra: … the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Comment on this post: 7 COMMENTS

    Archive