27 June, 2012

De spelar mig på radion

skärmdump

Filosofiska rummet finns här.

På midsommarafton skjutsade jag min dotter från det firande där vi var till det till där hennes kille fanns och när jag körde tillbaka i ljus sommarnatt så kom Filosofiska rummet i repris på radion. Det är alltid smärtsamt att höra sin röst, men även det faktum att man inte får sagt så mycket som man velat är irriterande. Men nåja, det var roligt att köra bil under den molniga och tysta sommarkvällen och lyssna på sig själv, Jiborn, Emt, Hermele och Mogensen. (Jag drömde att jag berättade för någon att Emt är ett gammalt ord för svan och det tror jag det är.)

Mitt tips, i det första av tipsarprogrammen, var Albert Camus Människans revolt. En av anledningarna till att jag älskar Camus, för det gör jag, är svårt att sätta fingret på; han är en helt och hållet icke-poserande  intellektuell. Många har missuppfattat honom, förmodligen på grund av hans stil; han var snygg, en kvinnokarl och han var skarp, givetvis, både i text och i debatter. Men som intelligent person var han en, om än sofistikerad, bildningspragmatiker som brukade sina kunskaper och analytiska duglighet utan att som många intellektuella ständigt beundra dem. Camus var fattig som barn, hans mamma analfabet och marginaliserad och han var medveten om att den position som blivit hans var en slump. Inte i den meningen att han inte hade hjärna för det, det hade han vid gud, men oddsen för att han skulle bli författaren Camus hade varit låga.

Han är inte bara en av 1900-talets bästa författare, i Människans revolt blir det tydligt att han även är en av de bästa läsarna. Ingen lägger ut texten så bra som han om Nietzsche, Dostojevskij, Austen och så vidare. Och det råder ingen metakänsla av ”åh denna bildning, denna min hjärnas skicklighet!”, ingen höjning av den han var utan endast ett användande av det han förmådde. Som om han inte yvdes över den egna skärpan utan bara tog den i anspråk. Ja, ni förstår. Det ger en närhet till resonemang och tänkande som är underbar.

Comment on this post: 19 COMMENTS

18 June, 2012

Annekterad natur

Lunds konsthall - Foto jag

Eftersom Kvällsposten kulturs webbsida inte uppdaterats sedan den åttonde juni, då ordinarie redaktör gick på semester, så gör jag undantag och publicerar de recensioner som har varit i tidningen här på min blogg.

Recension av Henrik Håkanssons utställning A forest divided på Lunds konsthall. Pågår till och med 12 september 2012.

ANNEKTERAD NATUR

Somligt imponeras man av för att någon alls tagit sig an att göra det, som Påsköns statyer, James Joyce Ulysses och Henrik Håkanssons kluvna tallar i ”Delad skog”. Uppställda på Lunds konsthall står de åtta träd som fått ge namn åt utställningen med en stor del av sitt tätaste rotsystem intakt, delade från krona till rot.

Håkansson är från Helsingborg och utbildad på Konstfack. Den forne fältbiologen fann tidigt sin motivsfär i naturen, men han nöjer sig inte med att avbilda den (även om han gör det med) utan han för in miljontals döda djur, insekter som fastnat på klistriga ark och uppstoppade fåglar, jämte dukar med fågelbajs och andra med jord i utställningsrummet.

Så voilà! Välkomna till en upplevelsepark där kultur och natur möts, eller mer korrekt: där civilisation annekterat och stympat en bit av det vilda. Som i verkligheten i övrigt. Håkanssons arbete är dystert och dystopiskt; han, liksom vår art generellt, utnyttjar naturen för egna ändamål. Vi skadar den och inget tycks kunna få oss att sluta. Jag läser en ledartext om att resandet bör minska för miljöns skull, och människor rasar i kommentarsfältet: klimathotet är en bluff och att äta flintastek och flyga till Thailand en mänsklig rättighet och så vidare. Den solidaritet filosofen Arne Naess hoppades skulle växa fram när han formulerade sin Ekosofi om att människan måste ”förstå sin delaktighet med naturen och vara dess jämlike i stället för att använda den som en resurs för produktion” är långt borta.

Lunds konsthall är så ljus, så vit och de utställningar jag sett där ofta i dov färgskala. Konsthallschef Nacking håller sin linje och har nog lyckats fostra lundaborna, mig i alla fall, till att uppskatta sofistikerad konst. A forest divided är en välvald och intressant sommarutställning och betraktaren märker en klar tanke och ett gott handlag.  I några verk har dock innehållet gått förlorat i översättningen. Albert Camus skrev i en essä om konst att konstnärerna under 1900-talet valde moralen och gjorde skönheten hemlös. Håkansson är en moralisk konstnär i det avseendet att han ställer frågan ”ska vi ha det så här?” Samtliga verk har en etisk dimension men de där fåglar godtyckligt bajsat fram ett mönster på stora och små ytor och andra med inramade döda flygfän är estetiskt ointressanta. Det är ett tecken på att något är fel när det vore tillräckligt, och mer intressant, att läsa en beskrivning av idéerna bakom konstverken hellre än att se dem.

Men de verk som härbärgerar skönhet, träden och de upphängda stararna som konstnären gjort jättelika mobiler av är nästan sublima. Videoverken med insekter filmade och uppspelade i slow motion är hypnotiska och dukarna med vad som tycks vara markyta känns som modernistiska grottmålningar. Konsthallen borde ta fram de där bänkarna jag vet att de har. Så kan besökarna sitta i den för konsthallen tillrättalagda naturen och fundera över den egna artens arrogans och vad vi kan göra åt den.

Jenny Maria Nilsson

Comment on this post: 0 COMMENTS

17 June, 2012

Bänkgrannens plats i familjealbumen

1950 - 1960

Som om inte Spanien hade nog med problem så besvärade jag en av deras medborgare väldans för cirka ett år sedan. Platsen var Köpenhamns fotofestival, mannen jag ansatte en spansk fotograf och det gällde bilden ovan. Jag minns inte vem som tagit den, kanske var det just den fotograf som visade mig runt i utställningen, som var en av fotofestivalens höjdpunkter. Jag tror det, men det kan ha varit någon av hans kollegor. Hur som helst hade den fotografen gjort en bildserie om sin mor – flickan till höger på bilden.

Fotografiet är den slags bild som särskilt intresserar mig, ett foto från en institution som regelbundet avbildar alla medborgare (i de länder med skolplikt) – ett skolfoto. Att det är ett skolfoto är identifierbart för oss alla även om ett sådant kort som tagits här eller i Kina skulle ha sett annorlunda ut. Estetiken skulle vara olik men vissa parametrar desamma.

Nå, låt mig berätta om omständigheterna kring bilden, och som jag förstår det samtliga spanska skolfoton, som ledde upp till att jag frågade den spanske fotografen gång på gång om jag förstått det rätt. När du börjar i skolan i Spanien så tilldelas du en bänkplats bredvid det barn som är efter eller före dig i bokstavsordning och hen förblir sedan din bänkkamrat under hela skoltiden. Och skolporträtten tas inte på ett barn ett i taget utan på dig och bänkkamraten. Det låter otroligt, tyckte jag, att du sitter bredvid samma person och avbildas jämte denne genom din skoltid. Spanjoren begrep inte alls varför det skulle vara konstigt och insisterade till sist på att vi skulle gå vidare.

Bildmässigt blir denna andra person ett stort inslag i dina fotoalbum, du avbildas hela din barndom med en skolkamrat som slumpen ordnat med. Det känns nästan som om man måste börja utveckla en relation, som till en familjemedlem, platsen i albumen har ju bänkkamraten ändå.

Comment on this post: 0 COMMENTS

16 June, 2012

Sommaren fortsätter därute

Ser ni fritidsledaren som filmar med en ipad eller kanske ger han ett tecken åt rymdmänniskor

vinden i deras hår och klänningar - det är underbart

världen är magisk när man är med de där två

I går var det den där dagen – avslutningsdagen.

Ni som vill höra min röst kan lyssna här när jag recenserar Lars Hermanssons 10 avstånd för Kulturnytt. Rubriken till blogginlägget är hämtat från min favoritdikt i boken som är Dikt 9: En väldigt oskön kudde.

Comment on this post: 0 COMMENTS

14 June, 2012

Niki de Saint Phalle

un

deux

trois

För ett tag sedan skrev jag om Niki de Saint Phalle i Kvällsposten och detsamma gjorde Conny. (Med anledning av att hon ställs ut på Moderna Museet i Malmö i sommar.) Jag gillar när två skribenter skriver samtidigt om samma utställning. Särskilt när jag är skribenten som får skriva vad jag vill och den andre ska stå för själva recenserandet.

Comment on this post: 0 COMMENTS

8 June, 2012

En doktrin som passar till gärningen

Camus har aldrig varit här

Man bör ha stativ till den här sortens bilder. Men nu hade jag inte det.

Så här står det i inledningen till Människans revolt, utgiven 1951, av Albert Camus:

Heathcliff i Wuthering Heights är beredd att döda allt levande på jorden för att komma i besittning av Cathie men han skulle aldrig komma på idén att påstå, att ett sådant mord vore i enlighet med förnuftet eller rättfärdigat i kraft av ett filosofiskt system. Han skulle bara begå det; någon visshet därutöver äger han inte. Detta förutsätter styrka i känsla och karaktär. Och eftersom styrka i känslan är sällsynt, förblir mordet sällsynt och behåller sin prägel av överträdelse. Men från och med det ögonblick då man i brist på karaktär jagar efter en doktrin som passar till gärningen, då brottet börjar resonera, så blir det också myllrande fruktbart som förnuftet självt och ikläder sig alla slutledningens former.

Jag älskar att Camus använder Heathcliff som sitt exempel här! Citatet är nietzscheansk, alla ni Nietzsche-lovers förstår vad jag menar, Camus förstår Nietzsche och att nazisterna, och sådana som de, är motsatsen till det Nietzsche kallade övermänniska.

I brist på karaktär jagar människor, de som inte är som Heathcliff utan som nazisterna, efter en doktrin som kan rättfärdiga deras brott vilket blir myllrande fruktbart. Tyvärr finner de alltid sin doktrin.

Jag tror ni förstår vilken förklaringsmässig sprängkraft det här citatet har. Den sista biten klargör i princip allt det vi upplever som ondska.

Comment on this post: 13 COMMENTS

6 June, 2012

Det har varit ett nöje att läsa honom

Min kopia av Fahrenheit 451

Vid nio års ålder fick Ray Bradbury kännedom om förstörelsen av biblioteket i Alexandria och erfor en smärta som berörde hans innersta. I The Bradbury Chronicles, en biografi av Sam Weller, beskrivs på åtskilliga ställen författarens stora kärlek till det skrivna ordet. Under den amerikanska depressionen, när Bradbury var 12 och reste med sin familj längs Route 66 över kontinenten, sökte han upp närmsta bibliotek så fort de stannade vid ett motell. ”Det blev mitt sätt att bevara mig själv” har han berättat.

Äventyrsböcker, som Tarzan, var vad den unge Bradbury främst var ute efter men han upptäckte att dessa sällan fanns, att det var litteratur som föraktades. Något var i spel, noterade han, som inte handlade om censur utan om att somliga preferenser var mer giltiga än andras och det gjorde honom arg. Som ung vuxen och far till fyra döttrar satt han på bibliotek för att skriva och greps ofta av eufori, varpå han rusade runt, slog upp böcker godtyckligt för att komma åt ord och meningar som satte i gång hans tankar och fantasi.

Sådan är Bradbury för mig: en enorm kärlek till litteratur och en naturlig känsla för att se, beskriva och tillintetgöra det dåliga som begränsar människan. Nyss avslutade jag en text där Bradbury förekommer. ”Författaren lever ännu” hade jag skrivit men jag tog bort det, han hade fyllt nittioett och jag tänkte att han kanske hinner dö innan texten publiceras. Så blev det, Ray Bradbury dog igår den 5  juni 2012.

Jag borde inte vara sorgsen över att han är död utan glad över att han har levat men just nu gör det ont. Som ung läste jag Bradbury och återvände för cirka fem år sedan och började läsa om hans böcker och även biografier om honom. Och jag älskade att vara i hans värld, hans fantasi, hans känsla för frihet och yttrandefrihet, hans poetiska språk och hans förmåga att klä mänskliga angelägenheter i underhållning.

Bradbury hävdade att han mindes allt från sin födelse, han var överburen en månad och har påstått det bestämt flera gånger. Han sa sig kunna redogöra för det skarpa ljuset vid födelsen och hur modersmjölken smakade. Flera av hans syskon dog unga, fyra som jag minns det, och kvarlämnade i syskonskaran blev två bröder med stor åldersskillnad. Och han hade en faster Neva som var den som lekte med honom, fantiserade med honom. Han älskade sin faster och sa att utan henne hade han aldrig blivit den författare han blev.

I nästa nummer av Album, som jag och Therese är redaktörer för, och som är fyllt av essäer om litterära karaktärer, valde jag att skriva om Clarisse McClellan, Fahrenheit 451:s 17 åriga hjälte (som egentligen bara är 16).

Bradbury tecknar Clarisse underbart: Hennes ansikte, som nu var vänt mot honom, var spröd, vit kristall, upplyst innifrån av ett milt, trofast ljus. Inte det hysteriskt elektriska ljuset utan – vad? Utan det egendomligt tröstande, sällsynta och mjukt smekande skenet från levande ljus.

Clarisse är en metafor för klarsyn, frihet och glädje. Album nummer tre kommer till hösten och nu är jag glad att jag valde att skriva om Clarisse, det får bli en del av min hommage. I Fahrenheit 451 blir Montags belöning att få följa i Clarisse spår, Bradbury är min förebild och jag vill alltid försöka följa i hans spår – för människans okuvlighet och vikten av välskrivna, egensinniga och betydelsefulla berättelser.

Vila i frid käre vän. Och tack.

Thente och Svahn

Petter Lindgren i Aftonbladet

Bernur

Neil Gaiman

Karl-Erik Tallmo

Comment on this post: 7 COMMENTS

    Archive