30 July, 2012

Början på ett stort äventyr

Albert

Augusti nafsar oss i benen, min favoritmånad, tung grönska – allt är alltid vackrast precis innan det börjar förfalla, tänker jag innan jag minns att alla månader är mina favoritmånader. Några heta dagar, andra fulla av ett gråbrunt, varmt dis och man vill ge sig av och bo ute i skogen. I alla fall vill jag det, med de vilda djuren. (Du kan inte bo med de vilda djuren, tänker ni. Och det är ju sant.)

I augusti 1935 skriver Albert Camus i sin anteckningsbok: Åsktung augustihimmel. Heta vindpustar. Svarta moln. Men i öster ett klarblått band, tunt, genomskinligt. Omöjligt att betrakta. Det är en plåga för ögonen och för själen. Ty skönheten är outhärdlig. Dess minutlånga evighet, som vi vill tänja ut till tidens ände, väcker vår förtvivlan.

Jag har på allvar börjat skriva på min Camus-biografi. (Har jag sagt det innan?) Men nu har jag kontraktet här och ska skriva på det. Biografin ska komma ut nästa höst, lagom till Albert Camus hundraårsdag som infaller den 7 november 2013. Det blir min gåva till hans minne, visst, men framförallt till några av de egenskaper han hade, hans sätt att föra sig i världen, som jag uppskattar också hos andra människor.

Det här kanske låter märkvärdigt – det är det också – men det är en helt kort biografi. En personlig introduktion till honom med 25 relativt korta essäer som utgår från vart och ett av de år mellan vilka han skrev sina anteckningsböcker – 1935 till 1959. Jag har medvetet undvikit all läsning om honom och återvänt till hans egna texter: romanerna, essäerna, journalistiken och pjäserna. Det här är inget försök till någon heltäckande biografi, sådana finns det redan många av utan jag kommer att plocka ut somligt som har intresserat mig och som är angeläget för mig.

Till exempel hans kärlek till sin mor som präglar honom, om varför Heathcliff inte behöver någon doktrin, varför Meursault, i Främlingen, endast är negativet av en människa och om hur Camus laborerar med vissa karaktärer i sina anteckningsböcker. En av mina favoriter är en man som betraktas som modig då han stridit i motståndsrörelsen, men det är inte mod utan extremt dålig fantasi. ”Jag trodde helt enkelt aldrig på att Gestapo fanns, jag kunde inte föreställa mig det” säger mannen ungefär, det är så Camuskt och så roligt.

Vi får se hur det går, jag har aldrig hittills lyckats leva upp till mina egna förväntningar men det är början på ett stort äventyr.

Comment on this post: 6 COMMENTS

12 July, 2012

Mor & dotter

mor och dotter som doftade av underbar parfym

Comment on this post: 2 COMMENTS

12 July, 2012

De berättade om sina anfäder

elfte juli

Elfte juli.

Comment on this post: 0 COMMENTS

10 July, 2012

Havsodjur

tionde juli

Tionde juli.

Klipplandskapet på västkusten i norra Halland är ett av de vackraste landskap jag vet. Regnet hällde ner och det blåste, jag såg inte mycket när jag tog den här så det blev fel slutartid, 1/320 sekund, 1/500jag hade varit att föredra.

Comment on this post: 2 COMMENTS

10 July, 2012

Dan Bäckmans favorit

nionde juli

Det är, som med clowner eller Teletubbies, tänkt att vara roligt men bisarrhetsgraden med människor i djurkostym gör det läskigt. Vad skulle en 1800-talsmänniska tycka om den här dansande Lisebergskaninen? (Det beror förvisso på vilken 1800-talsmänniska vi frågar, men Charlotte Brontë till exempel, vad skulle hon anse?)

Karaktären Dan Bäckman, minns ni honom? Han var vid ett tillfälle på Bingolotto när Loket ledde det. Och den där Bingolotto-maskoten syntes plötsligt i publiken varpå Backman efter ett ångestfyllt men dämpat skri sa ”Vad gör den där jättestora nallen där?!” (Det är så himla roligt, prova att säga så när ni ser ett sådant där stort gosedjur och se själva.)

Dan Bäckman och Bingoberra är varandras ytterligheter, varandras yin och yang, visst förstår ni vad jag menar då? En strategi jag ibland har är att hänge mig åt allt konstigt och se vad som händer.

Comment on this post: 2 COMMENTS

8 July, 2012

Myrna

8 juli

Åttonde juli.

Har läst Camus idag, comme toujours, ett citat: “Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen. Ett moln som ilar förbi, ett ögonblick som förbleknar.”

Comment on this post: 4 COMMENTS

7 July, 2012

Tillbaka till Anna-Lisa

Sjunde juli

Sjunde juli

Nästan alltid när jag vill fotografera en skulptur, vilket är långt mer ofta än de flesta andra människor, så vill jag fotografera Anna-Lisa – statyn ovan. Jag har fotat henne en massa gånger, jag dras till henne och hon till mig. Varför, tänkte jag idag när jag åter bestämt mig för att fara till henne. (Jag blir förvisso sällan nöjd med bilderna men det gäller allt jag fotograferar.) Varför just Anna-Lisa? Inom minuters avstånd finns en mängd gestalter: den unga kvinnan, den mogna kvinnan, modern och musan (jag har ingen bild av musan – vad betyder det?) men det blir helst Anna-Lisa.

Svaret kom omedelbart, Anna-Lisa är genial i sin framställning av frihet. Barnet som leker, vänd inåt mot sin egen värld och obekymrad om världen runt henne. (jag är medveten om att konstkritiker som omfamnar postmodern genuskritik och läser detta nu hyperventilerar.) Men för mig så är flickan Anna-Lisa en fulländad symbol för frihet. Frihet ingen kan komma åt.

Comment on this post: 4 COMMENTS

6 July, 2012

Självporträtt

Sjätte juli

Sjätte juli

Periferin är en utmärkt plats. Man har både översikt och flyktvägar.

Comment on this post: 0 COMMENTS

6 July, 2012

Poet & staty

femte juli

Femte juli.

Mötte David Stenbeck, som driver utmärkta nättidskriften Rymden, i Folkets park. Läs Rymden och bli med i deras Facebookgrupp.

Comment on this post: 6 COMMENTS

4 July, 2012

Jumping into the void

fjärde juli

Fjärde juli.

Idag läste jag om Yves Klein och hans hopp in i tomrummet.

Comment on this post: 2 COMMENTS

3 July, 2012

Kompisar från förr

tredje juli

Tredje juli 2012

Studera bilden ovan extra noga är ni snälla. Jag blev nämligen utslängd av vakten från Burlövs Centrum för att jag tog den. Nog vet jag att man måste ha tillstånd, men den här bilden skadade ingen och det var inte mitt fel att polisen råkade hålla på med något i bakgrunden.

Förgrunden var det som intresserade mig. Skulpturgruppen heter Lek och Fantasirum och är av Åke och Brita Jönsson. En stor snigel var ursprungligen en del av gruppen men är försvunnen sedan ett tag tillbaka. Det är det första offentliga konstverk jag kom i kontakt med, jag var väl cirka sex år. Närkontakt, jag klättrade på den när jag väntade på min mamma i affären och stack in mina armar i fjärilens hål. Man kan nog säga att jag älskade dem, skulpturerna representerade djur och natur för mig och kändes trygga samtidigt som jag tyckte lite synd om dem.

När köpcentret var nybyggt tronade skulpturgruppen i mitten på torget, nu är de förpassade till en anonym liten ingång på sidan av centret medan mitten av torget är övertaget av abonnemangsförsäljare. Det säger något om vårt samhälle.

När jag letade efter fjärilen och myran frågade jag en städerska om hon visste var de fanns men hon hade ingen aning. När jag sedan fann dem satt hon utanför och rökte. Så lite hade hon alltså lagt märke till dem. Jag föreslår en befrielsaktion för Lek och fantasirum så de kan få en mer hedersam plats. Helst i naturen.

Comment on this post: 8 COMMENTS

3 July, 2012

Det börjar med en Serrano och slutar med en Penn

curator och pressvisningspublik

pojke och fotograf och curator

betraktare och pojke

Från pressvisningen av Irving Penn på Moderna i Malmö.

Nedan finns min allra sista text för KvP kultur, en recension av en utställning med Irving Penn. Min första text för Kvällsposten är den här om Andres Serrano. Nog är det ett slags symmetri att börja med Serrano och sluta med Penn? (Obs, retorisk fråga.)

Jag har älskat att skriva för KvP, det är en tidning som finns här där jag bor och den enda av de jag skriver för som min pappa och hans fru läser. Många läsare har hört av sig och jag har fått stor uppmuntran från båd läsekretsen och redaktionen. En gång var jag ute och drack vin med en konstintresserad herre som jag fått kontakt med sedan han varit kritisk mot något jag hade skrivit. Jag har med mig flera vänskaper från min KvP-tid.

Stéphan Linnér, som var dåvarande redaktör, var den som satte min boll i rullning genom att ge mig mina första uppdrag. Det gav mig självkänsla att få betalt för text och Serranotexten blev en twist of faith som gjorde att jag började leva av min penna och det är ingen liten sak.

Tack alla KvP-läsare för en fin tid. ♥

Nu visar Moderna Penn och de Saint Phalle, jag rekommenderar en heldag där ni kollar på dem och sedan fikar på Te & kaka som ligger på Stora Nygatan i närheten av Moderna. Underbart fik för tanter av alla kön och alla åldrar.

****

Irving Penn Skiftande världar på Moderna museet i Malmö. Varar till den 2 september.

DET SOM RÖR HJÄRTAT

I utställningsrummet har några bänkar satts ihop till en fyrkant och där ligger flera böcker med Irving Penns bilder och diverse pressklipp, bland annat ett från 1964. Penn intervjuas av en svensk fototidning och säger ”Ingen opponerar sig mot en intetsägande bild, man opponerar sig mot den bild som nått den mjuka kärnan.” Det var den sortens porträtt Penn ville åstadkomma och i den meningen formulerar han den seriösa fotografens hela predikament; fotografen måste vinna de avbildades förtroende men vet samtidigt att han eller hon är tvungen att svika det för att komma åt ansiktets nakenhet. Eller, om ni så vill, en människas sanning.

Som i fotografiet av författaren Colette, taget1951 då Colette närmade sig sin 80-årsdag. Hennes make har berättat att Penn likt en magiker lyckades fånga på bild allt det Colette ville dölja. Författarporträttet är en av cirka 90 bilder som för första gången ställs ut tillsammans i orangea fyrkanten, som jag hört dagisbarn kalla Moderna i Malmö. Verken är en donation från Penn själv. Han hade en särskild koppling till Sverige, hon hette Lisa Fonssagrives och var svensk modell och hans fru.

Penn revolutionerade modefotot under senare hälften av 1900-talet, men inte som många tror genom att vara nyskapande utan motsatsen – genom att gå tillbaka i fotohistorien. Greppen han skickligt använde var välfungerande och vaskades fram redan inom 1800-talets fotografi. När man ser hans fotografier fint kopierade på tjockt papper är både stil och uppslag slående likt några av 1800-talsfotografernas arbete, som till exempel Julia Margaret Cameron, som han själv nämnde som sin största inspiration, den franske fotografen Nadar och den något senare August Sander från Tyskland. Något av det utmärka med fotografiet är att varje fotograf kan lära sig av andra, resultatet blir på grund av anknytningen till verkligheten alltid unikt.

Penns verksamhetsår var en guldålder för magasinen och reklamen, det var de starka bildredaktörernas och AD:arnas tid som dagens medieindustri har mycket att lära av. Begåvningar som Penn, Arbus, Avedon och nyss avlidna Lillian Bassman gavs förutsättningar som fotografer kanske aldrig mer får uppleva.

Moderna visar kändisar, modeller, stilleben och urbefolkning, de sistnämnda ofta fotograferade i Penns medhavda studio. Vid pressvisningen säger en nervös curator ”de tänkte inte som vi” om att fotografer ställde upp ”vildar” och avbildade dem. Konstinstitutioner räds den postkoloniala kritiken, det har varit en akademisk sport att peka ut fotografer som förtryckare. Att synliggöra maktförhållanden är intressant med det har sällan gjorts sofistikerat. Engafolket, från Nya Guinea, är när Penn fotograferade dem utsatta för den vite mannens blick och objektifierade, men de är inte bara det. Att enbart se dem som offer är en arrogans värre än den nyfikna, milda sorten som Penn utsatte dem för.

Penn är inte min personliga favorit, det finns en brist på sårbarhet som kanske beror på hans säkra öga. Inte mycket darrar hos Penn och jag får ofta känslan av att han villades bort av den skönhet han såg genom linsen, att han lät det vackra få sin vilja genom och bli bristfri. Medan de dokumentära bilderna med tiden blir alltmer intressanta är några av modebilderna och stillebenen ytliga och trista. Men hans omsorg, dedikation och absoluta gehör för både det kommersiella och det konstnärliga är imponerande. Penn menade att det som rör hjärtat är en effektiv bild. Det gäller både på en kommersiell marknad och inom konsten.

Jenny Maria Nilsson (för Kvällsposten)

Comment on this post: 4 COMMENTS

2 July, 2012

Klågerup

gäng

Andra juli 2012

De har nyss slutat nian och hänger på samma ställa där jag ibland hängde när jag var i deras ålder. Fast då var Kina & Thai-gatuköket en kiosk.

Comment on this post: 0 COMMENTS

1 July, 2012

“Jag vet inte från vilken källa eller av vilken anledning…”

Första juli

Första juli 2012.

I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…

Comment on this post: 5 COMMENTS

    Archive