30 August, 2012

We did it!

kan inte se mig mätt på det

Album nummer 3 om litterära karaktärer är på väg till tryck! Album är alltså Norstedts litterära magasin som jag tillsammans med Therese Eriksson är redaktör för. Peter Karlsson, vår man på Norstedts, har kämpat tappert tillsammans med formgivaren för att få ihop det hela.

Än är det inte till salu, men kommer att bli någon gång i oktober om jag förstår saken rätt. Jag kommer med vidare information. Ni kommer att kunna läsa tolv essäer av några av våra skickligaste skribenter och författare plus en hel del annat.

Men jag har varit så ivrig att visa er visa omslaget! Det är en parafras på läsande-kvinna-bilderna från konsthistorien. Jag älskar det, kan inte se mig mätt på det. Jag raggade upp de två läsarna på Teaterhögskolan (via hemsidan, jag hängde inte utanför deras hem), konsulterade Therese och blev glad när de ville vara med. Så bad vi Martin Palm, en av mina svenska favoritfotografer, att ta bilden och sannerligen överträffade han förväntningarna. Bilden är perfekt! De och deras lite rynkiga, vardagliga kläder, omgivningen och ljuset i fotografiet förmedlar både vardag och magi som ju läsning är.

Pheew, jag är glad. Men all fullbordan är slaveri, det kräver högre fullbordan. Som Camus skrev. ;)

Comment on this post: 2 COMMENTS

24 August, 2012

Blanche & Quick

Doctor Charcot förevisar Blanche Wittmans hysteri

Angående Sture Bergwall – före detta Thomas Quick – har jag sedan jag såg en vallning av honom på teve vetat att han är oskyldig. Detta är rätt länge sedan, kanske var det ett av de första program som tog upp hans eventuella oskuld, jag tror mig minnas att Hannes Råstam var med men är inte säker. Förmodligen slötittade jag och typ strök eller städade medan jag såg på teve. Det visades en rätt lång sekvens där han tillsammans med ett stort uppbåd vallades på en plats där han skulle ha mördat någon.

Hur kan ni tro att detta är på riktigt? tänkte jag. Hela alltet var en show, så uppenbart på låtsas, så tydligt att Quick iscensatte det som förväntades av honom. Och jag tänkte direkt på bilden ovan, föreställningarna med hysteriska kvinnor som suggererades till sitt tillstånd av en psykolog och en klunga människor som förväntade sig få se något obehagligt men intressant – väntade sig att få se in i en störd människas psyke.

Vilket de sannerligen fick, fast på fel sätt. Quick snubblade runt, hög som en drake på något utskrivet knark, skrek och bar sig åt. Sa att han åter kände djävulen när han var på platsen och vrålade typ ”jag ska äta barnets själ”. Han ramlade i backen men psykologen och en annan person mer eller mindre bar fram honom. Hela tiden undlät han sig flåsande ljud som ett monster inför den tysta skaran människor.

Han spelade rollen av galen mördare som i en riktigt dålig film. Inget konkret kom fram, vilket ju borde vara grejen med vallningar, han skrek att han måste få döda för han skulle komma åt offrets värme eller nåt. Förvisso kan ju även sådana människor mörda men det som skedde var så typiskt framsuggererat hittepå.

Långt mer fasansfullt än Quick i de där scenerna, för att det är på riktigt, är Lambertz och van der Kwast karaktärer. Personer satta, och betalda för, att upprätthålla rättssamhället är mer angelägna om sin egen prestige och att ha rätt än att få fram sanningen. Otroligt hur mycket fel person på fel plats kan ställa till med.

Comment on this post: 14 COMMENTS

11 August, 2012

Ytterkantens blå

Vissa moln måste man väl ändå kunna gå på

Så här inleder Rebecca Solnit essän Avståndets blå som finns i samlingen Gå vilse. En fälthandbok:

“Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skingras bland luftens molekyler, det sprids i vatten. Vatten har ingen färg, grunt vatten ser ut att ha samma färg som det som finns under, men djupt vatten är fullt av detta utspridda ljus, ju renare vatten desto djupare blå färg. Himlen är blå av samma anledning, men den blånande horisonten, det blånande landskapet som tycks smälta samman med himlen, har en djupare, mer drömsk, melankolisk blå färg, färgen hos de mest avlägsna landmärken man kan se från ställen med milsvid utsikt, avståndets blå. Detta ljus som aldrig når oss, som inte färdas hela vägen fram, ljuset som går förlorat, skänker oss världens skönhet, som så ofta är blå.”

Den där essäsamlingen är makalöst bra. Jag recenserar den här, se till att ni läser den.

Jag har semester nästa vecka, hemmavid med Les Kids men jag ska jobba lite och svara på mejl och så. De där artiklarna som berättar om hur folk stressas av mejl begriper jag mig inte riktigt på. Jag stressas inte av att svara på mejl utan av att låta bli. Les Kids och jag inledde minisemestern med att besöka Malmö Museum – notre amour! Det är underbart, må det aldrig moderniseras – de får aldrig ta bort de uppstoppade djuren och kungens våning. Vi vandrade runt i över fyra timmar, ty vi är svenska mästare i muséebesök. En fröjd var det att få se den tillfälliga utställning som bland annat visar 20-talskläder, modernistiskt konst och några bra fotografier av Otto Ohm. Don’t miss it.

Comment on this post: 5 COMMENTS

6 August, 2012

Kiviks skulptur-i-natur-område

Lilla sten

Matti Suuronen skapade på 1960-talet Venturo-huset, som syns här på bilden. Vilken utmärkt och lekfull arkitektur! Fotografiet tog jag i samband med att jag skrev det här om arkitekturutställningen som just nu pågår på Kivik Art Center. Och på tal om arkitektur så läser ni väl min kompis Rävjägarns blogg. Kolla senaste inlägget, jag önskar Monsieur Rävjägarn kunde få ha hand om all byggnadsvård i Sverige.

Läs också det jag har skrivit här Måste vänstern älska betong? Det jag vill ha sagt är: lär vi oss ingenting av misstagen? Det är ett tecken på civilisation att vårda det vi har som är av bra kvalitet. Hellre än att kassera, och mata konsumtionssamhället, och skapa nytt. Ursäkta om jag låter som en floskelmaskin men det byggda är vårt gemensamma kulturarv, det är befintlig historia som omger oss.

Comment on this post: 4 COMMENTS

4 August, 2012

… on a child.

När ska sådan här studiorekvisita bli modern igen - jag längtar

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

Comment on this post: 12 COMMENTS