2 January, 2013

Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168

Kontor

Irländskt tankelaboratorium från 60-talet. Dorothy, i förgrunden, ansvarade för det långsamma tänkandet.

Daniel Kahnemans bok “Tänka snabbt och långsamt” är aktuell sedan den kommit på svenska. Jag recenserade den för Axess tidigare i år. Läs boken. Den är intellektuellt sofistikerad men lättillgänglig och presenterar flera års forskning om vårt tänkande.

Recension Thinking fast and slow av Daniel Kahneman

Låt oss, som Kahneman själv gör i boken, börja med två händelser som drar ur oss olika reaktioner. Föreställ dig att du möter en främling som ser galen och hotfull ut. Intuitivt värderar du situationen och avlägsnar dig från den aggressive. Tänk nu på talet 17 x 24. Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168 och att summan därför blir 408. Även om det inte är svårt när man en gång lärt sig principen så måste jag, för att nå svaret, använda vissa inlärda förmågor och hålla tal i minnet en stund.

Med dessa exempel vill Kahneman illustrera två olika system av tänkande och vad de betyder för vår rationalitet i beslutsfattandeprocesser. ”System ett” är automatiskt och snabbt medan ”system två” plockar fram de mentala förmågor som behövs för allehanda problemlösningar. Kahneman är psykolog, men har inte bara förärats nobelpriset i ekonomi utan även Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap. Forskningsområdet ”behavioral economics” har han själv varit med om att skapa, men Thinking fast and slow handlar inte om ekonomi utan vad som påverkar vårt omdöme och vår kapacitet för klarsyn.

Leonard Slatkin är dirigent, kompositör och har varit ledare för diverse stora symfoniorkestrar. År 2007 frågade Washington Post honom hur många han trodde skulle märka kvalitén på musiken och man tog en av världens bästa violinister och lät denne agera gatumusikant på en tunnelbanesituation i Washington. Slatkin gissade att cirka 75-100 personer skulle stanna en kortare stund medan 35-40 skulle förmå avgöra vilken klass musiken höll och därför bilda en lyssnande klunga. ”Vi har gjort just det”, berättade journalisten Gene Weingarten, som iscensatte experimentet. Joshua Bell är en av världens topprankade violinister och säljer ut konserthallar världen över. En morgon ställde han sig på uppdrag av tidningen i en tunnelbanestation i 45 minuter med sin Stradivarius från 1713 och medan tusentals personer passerade spelade han några av sina favoritstycken ur den klassiska repertoaren.

Slatkin misstog sig. Trots god akustik – det låter makalöst på videoupptagningen av experimentet – upptäckte få gatumusikantens begåvning. De flesta av oss börjar inte ens värdera innehållet i en situation där vi inte förväntar oss att finna något särskilt. Bell är lösryckt från det ramverk han vanligtvis återfinns i och vi är associativa maskiner i vårt sätt att tolka världen. Kahneman citerar komikern Danny Kaye ”… her favourite sport was jumping to conclusions.” Hela vår arts favoritsport tycks vara att förutsätta allt möjligt.

Dessutom är vi lättledda. Forskning kring ”priming” hotar på allvar bilden av oss själva som medvetna och självbestämmande varelser. Priming innebär att någon reagerar på ett visst sätt på grund av att denne tidigare blivit utsatt för ett budskap. Ett exempel: ett rum preparerat med monopolpengar och annat som för tankarna till kapital gör försökspersoner mindre hjälpsamma. Någon inom experimentet bad om hjälp med en uppgift, en annan tappade en burk med pennor och i de fall där deltagarna blivit utsatta för penga-priming så vägrade de i större utsträckning hjälpa till med lösningar och upplockning av pennorna.

Kahneman, född 1934, är av judisk börd och föräldrarna ursprungligen från Litauen. Han växte upp i Frankrike tills efter kriget då modern (fadern dog 1944) flyttade med barnen till det som skulle bli Israel. 1955 blev han inkallad i Israels armé och var ett tag militärpsykolog, där en av uppgifterna var att i förväg bedöma vilka personer som hade potential för ledarskap. Psykologerna fick veta att enligt uppföljningar av de intagna var inte deras bedömningar mer pricksäkra än om lotten fått avgöra. Kahneman noterade en reaktion bland sina kollegor som han kallade ”giltighetsillusionen”, och som skulle ha största relevans för hans framtida forskning. Trots att de blev varse den låga standarden på sina slutsatser blev kollegorna inte självkritiska eller bekymrade utan fortsatte utfärda prognoser som om de vore riktiga. Samma fenomen är i spel bland börsmäklare: trots att dessa fick bevis för att deras förutsägelser inte var bättre än gissningar så fortsatte de göra anspråk på att deras arbete var angeläget.

Kahneman är inte främst ute efter att påpeka att folk gör fel eller att vår självkänsla är oförklarligt god utan att ”felaktiga prognoser är oundvikliga eftersom världen är oförutsägbar.” Vilket filosofen Hannah Arendt formulerat så här: ”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas.” För allt det Kahneman beskriver har filosofer redan sagt. Giltighetsillusionen beror enligt Nietzsche i Den glada vetenskapen att: ”… det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete.” Och 1700-talsfilosofen David Humes gärning att definiera var gränserna för vår kunskap går skulle kunna utläsas: låt inte system ett lura dig utan se till att aktivera system två.

Vi är irrationella, lättpåverkade och oförmögna att se bortom våra egna intressen – tack för det! – men inte för att vi är onda utan för att vi är evolutionärt präglade för hastiga bedömningar. System ett är redo att förutse och väva dramaturgiskt korrekta berättelser av fragmentiserade skeenden för att ge oss en logisk karta av verkligheten, vilket ibland misslyckas eftersom det analytiska system två inte deltar. Resultatet blir att vi dömer utifrån fördomar och värderar sken och ramverk hellre än innehåll. Så vad gör du om du är känd som världens viktigaste nu levande psykolog (ett epitet Kahneman har fått) och vill ha en ärlig åsikt om den bok du håller på att färdigställa? Själv var författaren osäker. ”Jag hade skrivit en gammal mans bok och jag gillar inte gamla mäns böcker”. Fyra psykologistudenter gavs 200 dollar var för att recensera boken utan att de visste vem som skrivit den. De gillade den och det gör jag med!

Trots en stor mängd presenterade experiment och forskningsresultat är boken varken tråkig eller svår utan utmärkt läsning i genren forskningsbiografi. Huvudpersonen jämte Kahneman är hans mångårige medarbetare Amos Tversky, som skulle ha mottagit nobelpriset tillsammans med honom om han inte dött i förtid. I en passage beskrivs hur Tversky, på hebreiska med kraftig tysk dialekt, härmar en professor han som ung haft i filosofi: ”You must never forget the primat of the is”. En uppmaning omöjlig att förstå och som Tversky och Khaneman skojade om. Tillsammans tycks de ha haft Hasse-och-Tage-roligt på jobbet och det är säkert i sig en psykologisk förklaring till deras framgångar.

I slutordet diskuterar författaren vad forskningen kan användas till och berättar bland annat om ”The Nudge team”, som är smeknamnet för ”The Behavioural Insights Team”, underställt regeringen i Storbritannien och det första i sitt slag i världen. Deras uppgift är att i enlighet med ovan nämnda psykologiska rön knuffa medborgare i rätt riktning mot att ta bättre beslut, vilket av många anses vara kontroversiellt och paternalistisk. Människor bör väl själva ta ansvar för om de blir tjocka, inte pensionssparar eller röker sig till sjukdomar? Men Kahneman menar att för en beteendeforskare är det inte så enkelt och han anser att personer ska värnas mot alla som medvetet försöker utnyttja de svagheter vi har. Det kan handla om något så enkelt som att det viktiga i ett kontrakt ska vara tydligt utskrivet. Någon svensk motsvarighet till The Nudge Team finns inte.  Är det en tidsfråga?

Det finns möjligen mer olustiga konsekvenser av forskningen. Inom kriminologin har man upptäckt att vissa är bättre på att värdera utsagor och avgöra riktigheten i vittnesmål. Några av oss är mer logiska och ser och tolkar information bättre. Känner du att du är en sådan person? Jag råkar känna likadant! Vi övervärderar generellt våra förmågor och vissa indikationer tyder på att de som är tveksamma till sin förmåga är bättre på analys än de mer självsäkra. Allt detta påverkar vårt samhälle. Borde vi testa politiker och personer med viktiga poster för att avgöra hur bra de är på att tänka?

Det är sant som Kahneman påpekar att han inte skrivit någon självhjälpsbok, men all den kunskap boken innehåller kan sannerligen omsättas till något värdefullt; att tänka mer noga och hålla system två mer alert. Kahnemans och Terskys forskning är framsteg för mänskligheten och boken Thinking fast and slow presenterar dessa på ett intelligent och underhållande vis. Läs den!

❖❖❖

Comment on this post: 5 COMMENTS

    Archive