26 May, 2013

Hur har jag med så mycket vind i minnet kunnat satsa på det meningslösa?

Vari ligger världens absurditet

Tidigare befintlig variant av moi: nybliven mamma. Sambon och jag har fått vårt första barn, den vackra och magiska Myrna, året är 1995.

Ibland kommer olika bilder av mig själv till mig själv. Anblickar av framtida varianter av ”jag”. Fenomenet, om jag nu kallar det så, är inte märkligt utan resultat av den naturliga undran en människa har kring vem hon kommer att vara i kommande tider, hur hon kommer att se ut och föra sig och så vidare, och detta parat med de automatiska spekulationer som vår fantasi så generöst tillhandahåller.

Ett överraskande alternativ av mig kom till mig igår. De flesta av mina sen-medelålder-jag-framtidsbilder bygger på temat ”crazy cat lady” men den här var annorlunda. Det var ett mer sofistikerat jag, klädd i uppdaterad variant av 80-talsstil, jag hade ett par Rodebjerbyxor och en vit, mönstrad stickad tröja, stora guldsmycken (inte pråliga utan rätt classy). Jag såg rik, solbränd och liksom härlig (jag hatar det ordet) ut men jag var glad och helt oseriös. Oseriös skulle nog rätt många av mina vänner kalla mig, ett av mina karaktärsdrag är att kunna fastna i trams och ironi, men jag har nog glömt bort den biten av mig själv eller sorterat ut den.

Så där är det. Vi gör oss av med vissa delar av oss, kastar bort dem medan åren går, några för att vi måste andra för att vi vill och ytterligare andra rinner ur oss utan att vi ens märker det.

Nämnda självframtidsbild kommer från en ny sak jag gjorde: besökte en nätshop med kläder, eftersom jag vill hitta en klänning till min dotters studentfirande i juni. Jag köper väldigt lite kläder, jag är den sortens person som har ett par byxor och till sist slits de så mycket att jag måste köpa nya. Paradoxen är att jag är väldigt modeintresserad men varken tid eller pengar har möjliggjort en hängivelse. Om jag ska vara fin har jag en blus, en pennkjol och en liten svart kofta. Trist men det löser allt på ett rationellt vis när varken tid eller pengar finns. En dag, tänker jag, ska jag klä mig i designkläder.

Nå, jag var så överraskad över byxutbudet på nätshopen! Inte för mängden, givetvis, utan byxor har förändrats utan att jag märkt det. Byxor var annorlunda, det fanns helt andra sorters byxor än sist jag kollade på detta plagg. Och jag såg ett par Rodebjersbyxor av särskilt intressant form, vilket gjorde intryck på mitt undermedvetna, nya slags byxor – det säger du alltså världen, är vi i framtiden nu? Och jag noterade det och jag såg att det var gott. (Nä, inte det där sista. Såg bara tillfället till bibelparafras.)

Ni ska veta att jag vaknade klockan fyra och att dagen nu börjar bli lång. Det är mammornas dag. Och jag är så nöjd med att vara mamma, mina barn är som att ha vunnit högsta vinsten tre gånger. Vet ni, i gryningen läste jag en av Albert Camus essäer. Gåtan, heter den, skriven 1950 när han precis börjat hämtat sig, eller skjutit sig ur, det som nog kan kallas en depression. Han skriver: ”Hur har jag med så mycket sol i minnet kunnat satsa på det meningslösa?” Jag gillar den uppriktiga förvåningen. Ja hur, Albert? Men jag är inte säker på att man satsar på det meningslösa. Detsamma gäller för mig men jag måste byta ut sol mot vind eller möjligen storm.

◀    ◎   ••  ✷ •◉• ✷  ••   ◎    ▶

Comment on this post: 10 COMMENTS