12 April, 2014

Du ska va’ liberal

Bildgoogling av Per Svensson och liberal

Artisten Jason Diakité höll ett tal i samband med att han fick Fem i Tolv-rörelsens pris för sin antirasistiska kamp. Så här lät några strofer: ”Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig till, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med om mina yttringar.” Talet uppmärksammades, ja det blev värsta stormen kring det, mest med beröm men även några anmärkningar. Liv Strömquist kritiserade Diakité, vilket gjorde honom arg. Strömquist hade ”mage att kalla mig liberal antirasist” berättar han i en intervju i Filter.

Ja, kan man tänka sig något värre än bli skylld för liberal?! Per Svensson kan det eftersom han är just ”liberal antirasist”. Angående Diakités rader citerade ovan konstaterar Svensson: ”Det är detta som liberaler i alla tider har krävt och arbetat för. Medborgerliga rättigheter. Meritokrati. Frihet.” Svensson och Strömquist använder liberal som komplimang respektive förolämpning men båda har rätt: Diakités formuleringar lät som om de vore hämtade ur boken ”Liberalismens hjärtefrågor”.

Såvitt jag vet finns ingen sådan bok men nu finns Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. Svenssons titel är också en innehållsdeklaration och han ger en särskild historieskrivning, inte av hjärtefrågorna utan av liberalismens påverkan och reaktioner på densamma. Ett liberalt persongalleri av nidbilder beskrivs; den sluga Tartuffe-liberalen, den mordiske bombliberalen och den arroganta Voltaireliberalen, alla lätta att hata. Ligger det någon sanning i dessa karikatyrer? Ja, lika mycket som i bilden av gåsleversocialisten.

Utrymme ägnas den infekterade och gnagande gamla frågan om vilken ism som är mest ond. Svensson skriver: ”Hur ska frihetsdrömmarna räddas från sin släpskugga fanatismen” – det där är minsann tiotusenkronorsfrågan och en, får man väl säga, som intresserat liberalismen särskilt. Medan nazismen är lätt att döma ut (både väg och mål är ondska) så är kommunismens mål ett gott samhälle för alla. Tyvärr innebär metoden – att låta medel helga mål för att nå ett klasslöst samhälle – att man fastnar i dessa medel. I Mandarinerna, Simone de Beauvoirs tjocka efterkrigstidsroman, försvarar franska kommunister sovjetiska koncentrationsläger med att man måste knäcka några ägg för att göra en omelett. Anne Dubreuilh, karaktären i boken som motsvarar Beauvoir, tänker att det blir ju aldrig någon omelett, bara en massa ägg som ligger och ruttnar.

Ni känner säkert till den amerikanska vapenlobbyns talesätt ”vapen dödar inte människor, människor dödar människor”. Byt vapen mot valfri politisk ism – är inte det samma? Om det är så borde vi kanske inte ha ismer? Nej, just det och när liberalismen uppfyller liberala kriterier kommer den ut som anti-ism. Det är dess styrka och dess svaghet. Liberalismen anger ingen prioritet för hur människor ska vara och leva, bara vad vi ska slippa och låta bli och det gör sig inte på en banderoll. ”I radikalernas ögon har liberalismen alltid varit småttig”, skriver Svensson, ”det är deras värsta försyndelse”.

På Twitter finns många som ser sig som motsatsen till småttiga, man håller med Strömqvist och ”liberal” är en skymf. Kanske har Svensson ett anonymt twitterkonto? Bra koll på mikrobloggen har han i alla fall. I boken listas några liberalhatande twitterbiografier och tweets, som denna: ”Konservativ eller liberal, vilket är värst? Liberaler, de är så skenheliga och själsfina och vägrar inse att hela deras ideologi är ett enda försvarstal för allt existerande förtryck” – Voltaireliberalen definierad. Ni kanske tycker journalisters upptagenhet vid Twitter är prövande? Visst, men dessa hopfösta, ständigt tillkommande åsikter är tjänliga för att förstå opinion och i just den här opinionen framträder att hatet mot liberaler är något yttervänster och ytterhöger kan enas om.

Ett enkelt sätt att provocera på Twitter är att kalla sig liberal och socialist vilket jag gör – det förargade några ur vänstern. Det kan man inte vara! sa de. Men ingen annan i det här landet har drivit socialliberal politik så bra som sossarna, kombinationen är inte bara möjlig utan både logisk och fruktbar. Så här fungerar det: social rättvisa är avgörande för att frihet och demokrati ska råda (socialism) men frihet kan aldrig offras, inte heller tillfälligtvis, för att uppnå social rättvisa (liberalism). När frihet försvinner får staten alltid ohälsosamt mycket makt och blir förtryckande. Kanske är kombinationen av socialism och liberalism bästa svaret på frågan om hur man skyr fanatism.

Men det största problemet är inte okunnig vänster på Twitter utan okunniga liberaler överallt. Nämn skadeprincipen – liberalismens grundande princip – för somliga av dem och du får en tom blick till svar. Skadeprincipen lyder i sin enklaste formulering: gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Somliga har tagit till sig bara första ledet, ”gör vad du vill”, men det är inte liberalism utan psykopati.

Kanske beror ens tolkning av liberalismen på hur man först kom i kontakt med den? För min del var det filosofiska studier, så jag förknippar den med utilitarismen, världens strängaste morallära, vilken den växte fram jämte. Så kom liberalen John Rawls och försökte fasa ut utilitarismen med ”bakom slöjan”-begreppet och uppfann det hittills mest effektiva argumentet för omfördelning av både makt och pengar. Jag vet inga andra än liberaler som så effektivt formulerat metoder för att uppnå det Diakité önskade i sitt tal. Därför anser jag, precis som Svensson gör, att Nina Björks uppfattning om liberalism är en halmgubbe. (Hon presenterar den till exempel i sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.”) Liberalismen säger aldrig, vilket Björk verkar tro, att människan inte ska ingå i kollektiv utan bara att dessa aldrig kan äga henne.

Den viktigaste tänkaren i boken, undantaget Svensson, är Björk. Svensson är upptagen med hennes teorier och det förstår jag, för vem är inte det? Kvalitativt är Björk och Svensson rätt lika; originella tänkare, ointresserade av att positionera sig eller imponera och främst trogna det egna intellektet. Svensson tar spjärn mot några av Björks texter, till exempel krönikan från 2005 med rubriken ”Vi är på helt fel spår”. Det är en av de mest diskuterade tidningstexterna i Sverige på senare tid och i den sätter Björk vuxna medborgares plikt för sina egna barn mot samhällsplikten. Björk får barn, normer pressar på för att barnet ska lämnas på förskola och Björk menar att endast ett omänskligt samhälle tvingar föräldern att välja mellan barnet och gemenskapen.

Svenssons svar till Björk är märkligt stumt, eller kanske typiskt stumt? Han är den liberale mannen som sysselsätter sig med rättvisa i det offentliga rummet, Björk är vänsterkvinnan där det personliga är politiskt. Du inbillar dig – ungefär så svarar Svensson Björk. Liberalismen har ordnat bättre omständigheter för föräldrar än någonsin tidigare, menar han, och nämner som exempel föräldraförsäkringen och så ger han nutida liberalers favoritargument: allt är ändå bättre än förr.

Vilket dåligt sätt att sälja in liberalismen på! Svenssons svar hanterar inte Björks genuina dilemma utan avfärdar det och det är här hans argument brister. Somligt som orsakar skada verkar inte tillhöra Svenssons intressesfär. Varför inte ifrågasätta huruvida det alls är liberala dogmer som orsakar det där omänskliga valet som Björk ställs inför? Sedan makarna Myrdal har vänstern ivrat för förskola, av goda anledningar men också av dåliga. Solidaritet mot kollektivet har krävts av individen också när det är destruktivt. Och kapitalismen är krass: arbetarklassen ska inordna sig och arbeta. Valfrihet är för den som har råd. Men en liberal har ingen anledning att motsätta sig viljan att värna det egna barnet framför en socialistiskt eller kapitalistisk ordning – tvärtom.

Ur boken hämtar jag för egen del en ny spännande tanke. Fascism tycks mig vara en politisk rörelse sprungen ur en viss personlighetstyp, som om den uppstår när mobbare går samman och gör mobbning till ett storskaligt system. I Svenssons beskrivningar av diverse liberaler, bland annat Peter Forsskål, Linnés liberalt sinnade lärjunge, får jag syn på att också liberalen är en personlighetstyp. Inte alltid sympatisk. Ni som känner till John Stuart Mills historia vet att en inte så liten del av hans incitament kommer ur devisen ”ingen ska bestämma över mig!” Alla dessa liberala namn Svensson nämner verkar ha gemensamt ett auktoritetsproblem och en aggressiv frihetslängtan, i sin tur förbundet med ett annat drag: längtan efter bildning. Bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd gris, som Mill sa när han gjorde upp med hedonismen. Ljus och frihet, kallar Svensson det, liberalismens essens. Och ur hans perspektiv gör liberaler politik av människans längtan, och möjlighet att ägna sig åt, frihet och bildning.

Trots titeln är det här inget försvarstal och författaren är förmodligen ändå ute i ogjort väder, få kommer att omvändas. För att låna internetslang: ”haters gonna hate”. Svensson har sagt om Björk att det alltid finns anledning att läsa henne. Detsamma gäller honom.

▶︎  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◯  ◯  ◯       ⃝   ◯  ◯  ◯  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◀

Texten är en längre version av den recension som publicerades i Helsingborgs dagblad 140331.

Comment on this post: 1 COMMENT

4 April, 2014

Formativ bedömning som formar

Det

gör

ont

När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”

Comment on this post: 6 COMMENTS