9 April, 2015

Fotosnack

Man kan

inte bara

visa en bild

Ikväll gästar jag Fotosnack och samtalar med Dick Svedenborn. Alla uppgifter om ”kalaset” finns här. Svedenborn frågade om jag ville ta med några bilder för att visa och prata om, och det ville jag ju. Men alltid när jag får den där frågan så inser jag att man kan inte bara kan visa några bilder. Jag påminns om hur mycket den kontext man ser ett fotografi i betyder.

Till exempel har jag en portfölj med hyfsat bra pressbilder som jag samlade under de år jag arbetade som pressfotograf. (Ett ungt par kysser varandra i typisk miljö på en skolavslutning, tre pojkar med tre bollar i luften på ett träningsläger, en hockeyspelare med vansinnigt ansiktsuttryck och så vidare.) Bra fotografier i komposition, uttryck, färg och så vidare, men de har ingen bäring utöver det. När de kommer bort från text och tidningssida, bort från sammanhang så känns de som en lekplats barnen har lämnat; tomma.

Men vad det där bäring är, är inte så enkelt att veta. Ibland får fotografen det gratis, en historisk händelse, något betydelsefullt sker. Inte många pressbilder är sådana och de kan dessutom vara tekniskt misslyckade (vilket i sig inte förstör bilden). En konstfotograf måste hitta sin egen bäring. Det är så svårt, få lyckas med den kombination av tanke och uttryck som krävs, men när de gör det är de fantastiska.

Nå, bilderna ovan är cirka tio år gamla och del av en serie, den tredje serien jag tog när vi var på väg att flytta ifrån Örnsköldsvik. Serie ETT var av detaljer i staden Örnsköldsvik, bilder tog jag med en analog småformatskamera, en amatörkamera. Serie TVÅ var motsatsen: arkitektur, linjer, stad och de bilderna tog jag med min mellanformatskamera. Serien ovan, serie TRE, fotograferade jag när jag arbetade. Jag gav mig själv tydliga regler för att se om det gick att gestalta de avsikter jag hade. I en godtycklig jobbsituation så satte jag på den värsta vidvinkellinsen som fanns i min utrustning, backade så mycket jag förmådde och knäppte, utan att tänka så mycket. Jag fotograferade alltså enligt en formel för att så långt det var möjligt plocka bort mig själv ur ekvationen.

Avsikterna var att göra ett tidsdokument. Så mycket som möjligt skulle med av tiden och platsen, jag inväntade inte bilden och bestämde inte det jag brukade bestämma. (Å andra sidan bestämde jag annat.) Jag ville ha en känsla av verklighet, bilderna är inte särskilt verkliga men de är ändå mer verkliga än de bilder jag vanligtvis tar och inte sällan kom en skrivande kollega med och skapade en meta-dimension.

Jag har ett bittersött förhållande till dessa fotografier. Jag hatar vidvinkel! Hatar att lämna de avbildade i den där rumsliga kylan. Personerna på bilderna känns utnyttjade (men sårbara och det är vackert). Och jag hatar linsdistorsion, vidvinkeln gör kaos med bildens linjer, jag får panik när det inte är rakt, och har inte kompenserat för detta i Photoshop. I princip fotar jag bara med normalobjektiv. Det är inte möjligt, brukar folk säga då. Jo, faktiskt, jag anpassar mig så jag kan det. Nu är bilderna i serie TRE cirka 10 år gamla, jag är nyfiken på hur de förändras.

Kom gärna ikväll! Jag ska berätta allt jag vet om livet och fotografi. Kom fram och hälsa. Tänk på att jag ser dåligt och förmodligen inte har glasögon. Också det är ett estetiskt beslut. Världen är så påträngande när den är skarp hela tiden.

Comment on this post: 0 COMMENTS