1 July, 2018

Unket i sin ordning

LetsGetLost-fashiontography-1

Från Mikael Janssons bildserie ”Let’s get lost”, serien är kontroversiell och det här inlägget är ett försvar av den. Ett försvar jag skrev 2010, som replik på Johan Wirfälts artikel ”Janssons frestelse” i DN och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – ”Kvinnor på bild”. Jag skickade, dock, aldrig in repliken. Texten handlar om hur moral ska bedömas i diverse olika konstnärliga framställningar, det återaktualiseras ständigt.

EN KONSTNÄRLIG FRAMSTÄLLAN ÄR INTE ETT MORALISKT STÄLLNINGSTAGANDE

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra. Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord berättelse hellre än ett moraliskt ställningstagande.

Comment on this post: 3 COMMENTS

    Archive