sara

Anna Brodow Inzaina

Det låter som den nyligen borttagna inkomstgarantin för konstnärer fast som du tänker dig, för alla medborgare.

Ett problem är ideologiskt: vill vi uppmuntra att folk inte tjänar pengar och tar ut sin medborgarlön istället?

Ett problem är praktiskt: det krävs en rad olika begränsningar som t ex att man inte samtidigt kan driva aktiebolag eftersom du i bolaget kan välja att inte betala ut lön till dig själv. Du tar ut din medborgarlön istället och låter intäkterna stanna kvar i bolaget. Medborgarlön kan ju ha den fördelen att fungera som ett starta eget-bidrag, men måste i så fall begränsas tidsmässigt.

Jag har ingen aning om vad det skulle kosta samhällsekonomiskt och hur många som skulle utnyttja det. Är det för högt är det för många som lockas utnyttja det, är det för lågt får vi ett dåligt fungerande socialt skydd. Om det inte kombineras med andra försäkringar förstås, som du föreslår, men även där krävs ett regelverk – vilket försäkringsbolag betalar ut pengar utan att du först har investerat i försäkringen?

Är det inte lite kristdemokraternas vårdnadsbidrag över det hela? Vad får det för konsekvenser för “kvinnofällan”?

Som jag ser det finns det en hel del problem med ett sådant förslag.

Jenny Maria

Tack Anna för det här. Dina invändningar är giltiga. Faktiskt bemöter jag några av dem i min essä.

Jag tror inte att mitt förslag ordnar så att allt blir bra men jag tror det är bättre än det vi har nu. MEN, jag läste det här och blev helt avtänd på iden med medborgarlön. Det är inte alls som piraterna jag menar, mina incitament för medborgarlönen är de motsatta till vad de här personerna skriver om.

Pirater tror, av olika anledningar, att de har rätt att leva på det andra skapar.

Det jag vill uppnå är trygghet, att människor ska få behålla makten över sina liv i svåra situationer och att socialförsäkringssystemen ska komma de tillgodo som mest behöver dem. Inte att andra gott kan få betala för en – det är bara arrogant. Men mitt förslag är också att skära i välfärden. Mitt system blir billigare än det vi har nu.

Nåja återkommer i frågan.

Anna Brodow Inzaina

Det är bra att försöka tänka i andra banor och pröva tanken om man kan leva på ett annat sätt än vi gör. De som har jobb jobbar på tok för mycket och de som inte har jobb har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Om vi skulle kunna dela på arbetet vore det utmärkt. Någon form av garantiersättning är kanske ingen dum idé, frågan är hur det praktiskt ska lösas.

Dock tror jag att problemet framför allt ligger i en i samhället utbredd brist på mening i tillvaron. Vi fyller våra liv med konsumtion av livsstil och identitet och för att konsumera livsstil behöver vi pengar, mycket pengar. Den där lägenheten i innerstan med dyra lån kostar en massa pengar, kläderna, bilen, semestern i utlandet vi inte kan vara utan…, och ju mer du skaffar dig desto mer låst blir du i ett yrkesliv som du av ekonomiska skäl inte kan trappa ned.

Jag tror man måste ställa sig frågan om man själv vill ställa upp på det där. Själv har jag t ex valt att ha så låga fasta kostnader som möjligt varje månad genom ett billigt boende och jag gör mig av med lån istället för att skaffa nya. Det ger på sikt en frihet fastän att jag har en osäker arbetsmarknad och kanske inte alltid kan räkna med att ha lön; någon a-kassa får jag inte i alla fall eftersom jag är företagare.

Det är jätteviktigt att det finns ett socialt skydd, men det skall användas av dem som verkligen behöver det. Jag tror också att vi är ovana i Sverige vid att tänka i form av ett starkare civilsamhälle. Monterar vi ned välfärden måste det ersättas med något annat, annars blir det en liberalism utan hjärta.

Magnus

Håller med Anna B om att en gapande brist på mening och en ovilja mot att diskutera mening eller värden, så fort det handlar om annat än plånboksvärden, är en del av problemet. Att marknaden är den enda plats där man kan etablera ett mänskligt, tekniskt eller estetiskt värde har blivit en dogm i Sverige, mer än i de flesta jämförbara länder. Många (både opinionsbildare, politiker och helkt vanliga människor) hoppar högt om man ens antyder att allting inte är likvärdigt bara för att det har samma pris, eller att man måste ta hänsyn till dem som inte kan betala det pris som marknaden sätter. Det är ju kommunism!! tänker de genast. Och där kör varje diskussion om t ex medborgarlön fast: de som vill behålla rätten att definiera värde som pris och att moralisera över alla som “inte har jobb” ställer bara frågan: men vill du att folk ska BETALA för att en miljon ska ligga på sofflocket? Nej, inte primärt därför, men om man valde att definiera det som medborgarlön istället för som socialbidrag, försäkringskassepengar eller något annat som i alla fall blir liknande belopp men som kräver att den sökande vänder ut och in på sin ekonomi och sitt liv varje mpånad – och som dessutom ger noll framförhållning – så skulle vi skapa genuin frihet och möjlighet för många att våga agera för sig själva: man skulle alltså släppa in dem i samhället igen. Är inte det värt en hel del?

Magnus

Och visst stämmer det att många som sitter på tankesmedjor och ledarsidor gärna tar till argumentativa tjuvkopplingar, pseudoslutledningar och korkade jämförelser (för all del presenterade på ett klatschigt sätt för att lura de som inte är vana vid att kritiskt granska vad de läser). Ja-till-EMU-kampanjen erbjöd storartade exempel på det där, man sa typ att “vi måste vara med i klubben” och antydde att den som inte sjöng halleluja till att byta ut kronan mot euro och bakbinda penningpolitiken m m förvisso var natingen tomte eller halvnazist. Den gången gick det inte hem. Med bara en anings överdrift kan man säga att jasidan lämnade walk over så fort det handlade om att diskutera euron i sak, de sysslade bara med symbolargument och vädjanden av typen ‘om du är för Europa så vill du ha euron’ — men de gick också efter principen att man inte ska diskutera själva åsiktsskilnaderna eller ståndpunkterna utan fokusera påp “vem vill du häönga med? vilka ser ut som vinnare?”, alltså på den mediala dramaturgin. Det är ett typiskt tankesmedjetänk, för think-tanks vill inte låta sig mötas av direkt och fokuserad kritik.

Ja, många som sitter på Timbro ocvh andra tankesmedjor tillhör bottenskrapet och vet knappt ett dugg om det de talar om, deras viktigaste talang är att kunna övertala folk.

Jenny Maria

Anna, jag tror att vi i för stor utsträckning tror att det samhälle vi har är en naturlag. Att en omoralisk och tom kapitalism är ett nödvändigt ont. Men vi och politiken bör sträva mot att det goda och rättvisa samhället ska omfatta alla. Och det sker inte av sig självt, det sker inte utan ansträngning och lagstiftning. Det sker kanske inte alls men det är vår plikt att uppriktigt försöka.

Det finns många praktiska problem att lösa kring medborgarlön, men en enda myndighet som skötte ett enda bidrag skulle kunna ha bättre koll och behöva mindre administration.

Jag håller med allt du skriver om konsumtionssamhället men jag tycker det handlar om olika saker. Att skära ner på ett gynnat liv för att slippa arbeta ständigt är något annat än att kunna sätta mat på bordet. Politiker tycks inte medvetna om att det för många inte handlar om att köpa mindre julklappar utan att kunna köpa julklappar alls.

Det är vårt ansvar att rätta mun efter matsäck men numera är det svårt, särskilt om du har familj. Att leva billigt har blivit svårare. Hyra har blivit det dyraste sättet att bo de senaste åren.

Jag känner personligen allt mindre lojalitet mot vårt skattesystem och jag tror inte jag är ensam. Det förväntas att jag ska vara med och subventionera rut- och rot-avdrag och bidra till vårt socialförsäkringssystem, men varken min sambo eller jag kan få a-kassa, trots att vi varit medlemmar sedan tonåren, och det är likadant med övriga gemensamma försäkringar. De är gjorda för fast anställda med heltidslön och många jag känner blir alltmer illojala mot systemet. Vi betalar mycket skatt, ändå måste vi lösa det med privata försäkringar för att kunna känna oss trygga.

Men också en generell attitydförändring gör att välfärdssystemet känns alltmer skört. Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skriver i ”Är svensken människa”:

Ett samhälle där sann empati och konkret folkrörelsesolidaritet var faktiska drivkrafter har omvandlats till en ’socialstat’ där individerna ser till sitt eget intresse först.

Välfärden kan inte vila på det den tidigare gjort. Om staten måste välja vem den ska hjälpa då är det bättre att våra gemensamma pengar hjälper människor som inte kan täcka sina grundläggande behov och att människor i högre utsträckning själva får ansvara för behov därutöver.

Magnus, här ännu ett utdrag ur min essä som jag tycker knyter an till det du skriver:

”År 1978 anger 200 chefer för de största och mest tongivande amerikanska bolagen i en årlig utfrågning ”social hänsyn” som en av fyra viktiga kärnverksamheter för styrelsearbetet. Några sådana beaktanden återfinns inte i motsvarande undersökning år 1990. Det ”moraliska” tycks då vara att handla på det vis som får aktien att stiga. Styrelsemedlemmar, chefer och somliga politiker skapar sin egen kontext där de som förser sig inte bara tolereras utan uppmuntras. Nog kom det att blåsa för några i toppen men kastvindarna längst ner i samhällets ekonomiska struktur blev mer förödande.

Vi är offer och medverkande i en tillväxtreligion där prästerna är smarta insiders som odlar narcissism och förslagenhet som om det vore något bra. Motsatsen är sann; etik, disciplin och rimlighet är den goda kapitalismens essens. Självsanering har aldrig fungerat i mellanmänskliga affärer – individers handlande bör begränsas med lag. Ekonomiska fundamentalister som inte har förmågan eller förståndet att hejda sig är fienden.”

Jag har inget emot kapitalism men jag har något emot företag som utnyttjar folk och det kommer företag att göra om inte minimilöner upprätthålls.

Du skriver:

”som kräver att den sökande vänder ut och in på sin ekonomi och sitt liv varje månad – och som dessutom ger noll framförhållning – så skulle vi skapa genuin frihet och möjlighet för många att våga agera för sig själva: man skulle alltså släppa in dem i samhället igen. Är inte det värt en hel del?”

Precis det är vad jag menar! Det handlar om att ge de som har det sämst pengar indirekt eller pengar direkt. Jag tror – statistik visar också det – att ju mer makt någon som har det illa ställt får behålla, till exempel bestämma över sin tid men också vilka vägar man behöver gå, desto lättare hämtar denne sig.

Euron har jag också funderat över. Som ekonomisk amatör var jag säker på att det inte var bra för Sverige eller svenskarna, precis som det inte har varit bra för något annat europeiskt folk. De som tjänade på införandet var ett fåtal personer med inflytande och makt. Svartmålandet av de som argumenterade mot euron var obehagligt som om de var emot välfärd och helt okunniga. Jag är glad att förnuftiga människor lyckades sätta stopp och att inte tillräckligt många gick på den propaganda som de få som definitivt tjänade på euron spred

Jag tror ofta det är intelligenta människor som återfinns på våra tankesmedjor men jag tror människan påverkas mer av sin omgivning och av sin erfarenhet än hon tror. Jag funderat på om det går att skapa en tankesmedja som bygger på service till människans bästa, som inte tillhör någon ideologi utan bara försöker hitta den bästa lösningen ur flest människors perspektiv.

Men tanken: hur minskar vi lidandet och ökar lyckan för största möjliga mängd människor känns inte levande varken hos politikerna eller hos tankesmedjorna. Tanken på att sänka minimilönerna är bra för samhället eller en majoritet av folket utan för företag som behöver billig arbetskraft.

Tänk om politiker såg sina arbeten som service-yrken. Jag menar inte att jag har något emot att politiker är välavlönade det är ett viktigt arbete. Men den privilegierade värld som politiker ofta, som jag förstår det, tidigt kommer in i, tänk Arkelsten, tror jag gör att de har lite förståelse för hur människor lever. Det i kombination med brist på genuin välvilja och empati för folket och de som har det sämst är bland annat vad som skapar de nu ökande klyftorna. Kanske har jag fel.

Magnus

Jenny: Sverige har inte varit så kompakt medelklassigt på sextio eller åttio år, parallellerna med t ex 1920-talet är slående. Och det här är en rädd medelklass, den vill visserligen lyxa till det men den vill inte behöva ställa sig några frågor och vill absolut inte att någon annan dristar sig berätta dess historia, ingen som inte själv hör till den och ser upp till den. Dessutom ofta belånad upp till takstocken. Och som du är inne på, denna stressade, mätta, livspusslande medelklass döljer de många som står med blåfruisna knogar och krossade drömmar utanför, både de som slogs ut under 90-talet och de som slås ut nu.

Jag sade till min mor apropå den sjukskrivne läkaren kort före valet: “Han sätter fingret på ett stort problem som alliansen inte vill tala om och han är inget isolerat fall. Det finns s’äkert en hel del sjuksköterskor, städare, bibliotekarier eller förskollärare som har en liknande historia att berätta, som har drabbats av samma kommandon från byråkraterna. För trettio år sedan hade de kunnat tas upp som exempel, men idag kan man, om man vill lyfta fram ett problem genom en person på det sättet, oftast bara välja någon ur den övre medelklassen, eller rena överklassen. Det måste vara någon som framstår som en vinnare i livet, annars blir det för lätt att slå ifrån sig saken och börja kalla både den personen och de som lyfter fram honom/henne för gnällspikar. Därför kunde det inte varit en utmattad sjuksdköterska som står på knäna och slåss mot försäkringskassan, det måste vara en överläkare eller ne mellanchef.”

Att sen Maud Olofsson m fl ändå slog ifrån sig och sade (i slutdebatten) att fallet Jörg var en ren tilläöllighet, ett olycksfall i arebtet, det visar ju abar hur ovilliga somliga idag ör att svara på frågor om sin politik. Att alliansens försök att renodla sjukförsäkringen, sänka ersättningsnivåerna rejält och trimma arbetslinjen skulle resultera i Jörg och likande fall insåg jag och många andra redan inför valet 2006, hela allainsens retorik i de här frågorna pekade åt det hållet eftersom man uppenbarligen inte tänkte ge de sjuksrivna eller arbetslösa någon makt att beskriva sin egen situation.

Magnus

Nu var ju överläkaren inte deltidssjukskriven i nuläget, men han hade som bekant varit sjuk på heltid och sedan tagit sig tillbaka tiull typ 75% tjänstgöring.. Fallet är djupt betecknande; om det är något som är typiskt för svenska myndigheter i det här gemet så är det att de inte på allvar väger samman sina insatser till brukarens bästa och inte heller tillåter den de säger sig sörja för att fatta egna beslut eller lägga färdriktningen. Arbetslösa stoppas t ex up med en massa nonsensplikter gentemot byråkraterna eller med rutinmässigt arbetssäökande från “jobbklubben” som i praktiken är poänglöst (eftersom viktiga pusselbitar alltid fattas) men som ser till att de åtminstone har sin tid upptagen.

Håller också med dig om att systemen i Sverige i oerhört hög grad är byggda för människor som har fast heltidsjobb, bil och examen som formellt bygger under jobbet trits att verkligheten för länge sedan sprungit ifrån detta. Snacket om rörliga karriärer och förnyad kompetens blir struntprat om hela systemet bygger på att ett fast heltidsjobb är det enda sättet att bevisa att man faktiskt vet vad man sysslar med eller att få ut de förmåner och skyddssystem man enligt lagen har rätt till.

Jenny Maria

Magnus, tack för dina iakttagelser. Jag har kommit fram till ungefär samma slutsatser.

Fler än någonsin röstar på moderaterna och jag tror det är av rädsla. Man är så rädd om sin privatekonomi att det är svårt att ha råd med solidaritet.

Jag vet inte vad som håller på att hända men politiskt känns mycket annorlunda nu än det gjorde för tio år sedan.