Hur går det för er?

Tjejerna

Förra semestern. Teolinda, tredje från vänster, vägrade sparka med benen på samma vis som vi andra. En besvikelse.

Hur går det för er? Jag har lite runnit ut i sanden om nu människor kan göra det och jag hoppas snart få ligga i densamma för jag ska resa bort en vecka.

Ni vet hur jag älskar min blogg? Det tror jag ni gör. När jag uppdaterar regelbundet har jag upp mot tusen unika läsare varje dag! Vilket är mycket för en sådan här blogg och jag är tacksam för det – för utbytet det ger. För mig som arbetar ensam ger bloggen en känsla av struktur och gemenskap. Och den blir en slags officiellt hållen dagbok. Här är vad jag skrev i september 2008, 2009 och 2010 och det är ingen liten grej att kunna gå tillbaka och kolla det.

Jag vet inte när jag var ledig sist. Jag drömmer om att ha arbetstider, men är glad att jag har så mycket att göra. Jag är alltså redaktör för det nya numret av Album, Norstedts litterära magasin, och ni kommer att tröttna för jag kommer att prata och blogga så mycket om det, och om litteratur och om karaktärer i litteratur – för det är vad numret handlar om. Redaktörskapet delar jag med Therese Eriksson och hon är ett av de bästa chefsämnen jag arbetat med. Therese drivs av plikt och skuld, av slaget där en person anser sig vara skyldig världen och människorna att arbeta hårt, och arbetsglädje. Och hon är snäll.

I höst måste jag komma igång med min bok om Camus, den kommer att bli särskild för jag hittar saker i hans liv, specifika egenheter och därifrån kommer jag att rulla upp små avsnitt om honom och hans litteratur. Som att Camus aldrig kunde bli den han var ämnad för att bli. Omständigheter förhindrade det, han hade till en början fysik och mentalitet som hos en idrottsman och var en duktig simmare och fotbollsspelare. Men han fick tuberkulos som helt ung, förstörde sig sen med cigg och fick dålig kondis, såklart. Och han hade ett lättsinne som aldrig fick utvecklas, det kan man kanske inte tro honom om men han hade en humor och förmåga till lycka av den sorten som människor som är väldigt smarta och bra på att uppleva kan ha. Men sorgen över andra världskriget [han hatade nazisterna] och att se så många intellektuella och vänner försvara förfärliga händelser [brott i kommunismens namn] tyngde honom. Och så är det kanske för oss alla, ingen av oss kan bli det som det som vi var ämnade för. Jag vet inte, säg ni vad ni tror.

Sorgen över att inte hinna fotografera är för övrigt som att ha ett öppet sår – förfärligt.

Ni är bäst vill jag gärna skriva men av ett slags inre tvång kan jag bara skriva sådant jag tror är sant, även om ett sådant tillrop mer är en metafor för uppskattning så vet jag inte om varje person som läser det här är bäst och jag måste vara pålitlig. Men det verkar som att ni är bäst. Också ni som kritiserar mig – det går också bra.

Inte endast skriver jag på min Camus-bok, som jag inte skriver på än, utan även en roman som handlar om brott och rättsskipning i ett samhälle i framtiden. Rättsordningen och bestraffningen upprätthålls av Skrivare. Dessa analyserar brottet och presenterar det för en dömande panel som flyttar fångar mellan olika kretsar. I bästa fall, medan du sonar ditt brott, reser du mellan olika kretsar. Skrivarna är lite som Platons filosofikungar, de är gynnade men också livegna och de lever på en avskärmad plats, en stad kallad Svarta Kuben.

Språkligt är jag inspirerad av Dagermans egenhändigt gjorda dubbelord och jag vill att alla meningar ska börja på ord som har fler än tre bokstäver i sig.  Romanen består av två brev och tio brottsutredningar nedtecknade av en särskild Skrivare.

☛ ☛ ☛ ∗ ∗ ☀ ∗ ∗ ☚ ☚ ☚

THERE ARE 4 COMMENTS ON “Hur går det för er?”

Andreas Sundgren

3. September 2011 at 17:50

Jävla Telinda. Skicka henne till en riktigt trist krets.

Fransyskan H

3. September 2011 at 22:48

Nejmen, det var väl i varje fall det bästa hittills sedan inte vet jag, sista badet (nej givetvis bra mycket längre sedan). Att du skriver pâ en roman, alltsâ. Sällan har jag sâ sett fram emot att fâ läsa en hittills ickefärdig bok (och här blir de ju faktiskt tvâ). För övrigt är inte jag det, bäst, men däremot sâ väldigt tacksam över att fâ ha möjlighet att läsa din blogg: Att inte hinna fotografera är som ett öppet sâr är sâdant som fâr mitt hjärta att svida till och och uttryck genom vilka jag känner mig hemma här dâr jag väldigt ofta läser sâdant jag inte finner nâgon annanstans och det är en livets – och internets/bloggandets – gâva.

Allt gott i september till dig.

Göran

4. September 2011 at 16:22

Först vill jag säga att “ämnad” är ett fint ord.

Sedan vill jag säga att visst kan man känna att vissa, eller alla, människor är ämnade för det ena eller det andra, i betydelsen att de har lätt för det. Kalla det talang. De följer en slags problemfri väg, och det blir vackert. Men det kan också bli väldigt intressant när riktigt envisa, viljestarka människor väljer “fel” väg, något som de inte har så lätt för.

Slutligen: Hur tar man reda på vad man själv är ämnad för?

Jenny Maria

12. September 2011 at 16:31

Tack hör ni!

Andreas, Teolinda lider i den mest helvetiska kretsen. Att inte sprattla är helt förbjudet i framtiden.

Tack Fransyskan, jag ska tänka på att du ser fram emot att läsa när det känns trögt, vilket det ofta gör. Din förståelse betyder mycket för mig. Och allt gott till dig med. ☺

Göran, om man råkar ha turen att vara en sådan person som är född på en plats och i de omständigheter som tillåter en att hitta sin bestämmelse, vilket vi kanske är, så tror jag man ska försöka hitta drag hos sig själv som är viktiga.

Vår art är ju så sammansatt men det är inte nödvändigtvis så att de bästa cheferna är de som vill bli chefer till exempel, kanske tvärtom. Men jag tror det mer handlar om, inte något särskilt yrke, utan att kunna leva sitt liv på ett vis som stämmer med sådan man är. Det där lät flummigt.

COMMENT ON THIS POST