Skön & kommersiell kille

ARTS Tate 132112

Foto: Andy Paradise/Tate Modern

I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.

Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.

Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.

Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.

☼      ♦    ✩   ☛  ✍  ☚  ✩   ♦    ☼

HIRST-TEXT

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

THERE ARE 10 COMMENTS ON “Skön & kommersiell kille”

Jenny Maria

11. April 2012 at 20:44

Tack härlig person!

Pawel Flato

18. April 2012 at 07:33

Intressant läsning om Hirst. Jag har aldrig sett några verk av honom på riktigt, bara på bild.

Mot slutet skriver du:
“Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av.”

Bra liknelse. Just så uppfattar jag honom: som en superskicklig spelare, snarare än en stor konstnär.

Men som sagt, har aldrig sett något “live”.
Om jag hade möjlighet att se en utställningen, och inte hade hört talas om vilka astronomiska summor som betalts för hans verk, utan bara baserat mitt omdöme på bilder på vissa av hans verk, så är det frågan om jag hade gått. Troligen inte.
Hur mycket lockas man av pengarna, hypen och glamouren kring honom och hur mycket av längtan att bli berörd av hans konst?

Jenny Maria

18. April 2012 at 10:19

Han är en spelare och jag funderar ibland över vad det är jag imponeras över, Hirst själv eller hans konst. Han var från början en underdog som bara, trots motgångar, fortsatte.

Ändå finns det verk, till exempel bronsskulpturerna, som jag känner det här är riktigt bra konst. Konst jag hade velat ha, konst som fungerar väl som offentlig konst och så vidare. Jag känner inte dig jättebra Pawel men tror att om du hade sett en hel utställning att det hade funnits flera verk som du uppskattat. Tror jag.

Men konstvärldens reaktion och priserna på hans verk avslöjar ju konstvärldens svaghet. Hirst lägstanivå är också rätt låg men det bryr sig inte konstvärlden om.

Sen tror jag också han har rätt, han har slagit i på en ny bana det är inte konceptuell konst men det är inte heller traditionell konst och det intresserar mig.

Pawel Flato

18. April 2012 at 14:04

“Jag känner inte dig jättebra Pawel men tror att om du hade sett en hel utställning att det hade funnits flera verk som du uppskattat. Tror jag.”

Jag tror du har rätt! :)
Även om jag bara sett den på bild så gillar jag den där diamantklädda dödsskallen han är så känd för. Det är något otroligt dekadent och “ont” över den.

Jag tror att min något vaga, kanske t.o.m okunniga, negativa bild av konstvärlden av idag spiller över på Hirst, eftersom han är en del av den.
Orättvist kanske, men det vilar något “smart” och kalkylerande över det hela som är extremt tröttsamt och avtändande. Kanske är jag helt enkelt en konservativ romantiker? :)

Håkan

27. April 2012 at 15:50

“… nonsens på styltor.” Skål för det!

Jenny Maria

29. April 2012 at 10:38

Pawel, angående ”Orättvist kanske, men det vilar något “smart” och kalkylerande över det hela som är extremt tröttsamt och avtändande. Kanske är jag helt enkelt en konservativ romantiker?”

Du har rätt men om man läser det Hirst skriver och lyssnar på honom så märker man att det finns en glädje och passion för konsten samtidigt som det finns ett kalkylerande.

Skål Håkan! Jag är inte helt säker men tror jag läst “nonsens på styltor” i en filosofibok.

Pawel Flato

2. May 2012 at 12:21

@Jenny Maria:

Lite mer (kanske) orättvisa tankar :)

“Du har rätt men om man läser det Hirst skriver och lyssnar på honom så märker man att det finns en glädje och passion för konsten samtidigt som det finns ett kalkylerande.”

Säkert är det så. Och just detta förhållande sammanfattar sakernas tillstånd med mycket av den moderna konsten, som jag ser det. Hirst vänder sig inte i första hand till de breda lagren, utan till en snäv (relativt sett) krets av redan initierade och införstådda. En innesluten sfär, som kräver en hel del engagemang och kraftansträngning för att som utomstående förstå sig på. Tröskelns känns hög och belöningen skral.
Jag måste alltså lyssna på Hirst och läsa vad han skriver för att “upptäcka” honom. Hans verk i sig klarar inte jobbet s.a.s.
Och här skiljer sig den moderna konsten från den klassiska. Den klassiska konsten besitter en förmåga att tala till folk genom tid och rum. Jag måste inte läsa vad t.ex Rembrandt tyckte eller skrev. Jag sugs in i hans konst bara genom hans målningar.
(Väljer jag sedan att dessutom läsa på blir upplevelsen ännu rikare.)

Jag vill inte moralisera över Hirst. Han gör det han gör med bravur, men han fångar inte mitt intresse (liksom en massa annan modern konst). Och varför skulle han bry sig om mitt intresse? Den initierade sfär han riktar sig till räcker både gott och väl för att bli så väl hyllad som rik.

Vore hur som helst kul att få veta hur hans konst kommer att stå sig i konsthistorien.
I dag vallfärdar folk till utställningar med konstnärer som vara aktiva för hundratals år sedan. Kommer man år 2389 vallfärda till eventuella Hirst-utställningar? Jag är skeptisk. När kontexten kring en kossa i formalin för länge sedan suddats ut ur minnet, vad har den då att säga som överlever såväl tid som rum? Och då syftar jag inte på framtidens konstteoretiker och konsthistoriker, utan på den breda allmänheten.

Jenny Maria

3. May 2012 at 08:36

Det där är ju den eviga frågan. Vad behöver betraktaren för att kunna förstå ett verk.

Hirsts egen uppfattning om sin egen konst är inte att man måste förstå och ha läst. Han ogillar ju själv konceptuell konst och menar att det är en återvändsgränd. Ändå, vill jag mena, att några verk är just på gränsen till det konceptuella. Och de är också de sämsta.

Men den där Rembrandt-effekten är kraftfull, att man omedelbart kan känna och förstå ett verk. Tycker du inte att några av Hirsts konstverk är sådana? Det tycker jag.

Det är intressant med framtiden. Det säger rätt mycket om ett verk är bra eller inte. Om det är verkligt bra, om det kan tala med människor från olika tider. Jag tror inte de inlagda djuren kommer att finnas kvar då. De kommer inte att hålla. Men jag tror att under vår tid kommer hans konst att vara dyr. Av den enkla anledningen att folk har investerat och vill hålla uppe värdet.

Pawel Flato

3. May 2012 at 10:08

“Men den där Rembrandt-effekten är kraftfull, att man omedelbart kan känna och förstå ett verk. Tycker du inte att några av Hirsts konstverk är sådana? Det tycker jag.”

Jag har sett för lite för att ha en åsikt. Jag lockas helt enkelt inte av Hirst. Och för all del, alla lockas ju inte heller av Rembrandt.

Men om chansen att se något av Hirst dyker upp lovar jag att ta den!

COMMENT ON THIS POST