Första juli 2012.
I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…
Thomas Engström
1. July 2012 at 20:53Vår förbannelse är ju att vi kan fundera över varför vi finns. Det är spännande att läsa alla skrifter (ofta SF för min del) som försöker förklara det, lite mindre spännande att se filmer som försöker samma sak (men ibland blir det bra ändå.)
Min son frågade en gång när vi satt på en berghäll: “Varför finns den där mossan?” Mitt svar blev, och det har jag hållit fast vid sedan dess, “Den vill ha världsherravälde, men den har inte kommit lika långt som oss.”
Kontentan är att livet är en egen entitet, som utan ödmjukhet eller samvete söker sig vidare på nya vägar hela tiden. Att det finns liv är det viktiga, sorry att ni människor blev så intelligenta att ni började fundera. Men mät med mina mått:
Sträck ut armarna åt sidorna så långt du kan. Föreställ dig att du når från jordens tillblivande till just nu, som en tidslinje. Titta på dina naglar. Om du inte biter på naglarna så ser du en ljusare kant som sticker ut från det längsta fingret. -Den ljusa kanten mäter människans tid på jorden, livets tid på jorden börjar där den ljusa kanten slutar vid den andra handen.
Henry James var mycket klok, vad annat kan vi göra? Din bild visar helt underbart att vi inte ska bekymra oss utan i stället glädja oss åt det vi har.
Ha det gott! /Thomas
Bengt O. Karlsson
2. July 2012 at 08:38“Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mera arbetsamt.”
(Torgny LIndgren, I Brokiga Blads vatten, 1999.)
Precis min åsikt.
Jenny Maria
2. July 2012 at 11:39Vilket utmärkt citat! Det finns en kraft som kommer till en när man kommit bortom allt det där med mening. Det här är livet liksom, sig själv nog och man får ta det som det är.
Ola K
3. July 2012 at 11:37Otroligt vackert foto. Överblommad raps, två flickor i puberteten, deras halvt solbelysta kroppar, deras nyfunna självmedvetenhet; prästkragar som slits i vinden, hår som rättas till, djupt gröna lövhängen, jeansshorts, cumulusmoln.
Påminner om Karin Broos motiv – fast med fler nyanser och utan drag av manipulation.
Äntligen fick man bli glad och känna sig en smula underlig till mods.
Jenny Maria
3. July 2012 at 21:48Tack Ola! Det var en utmärkt beskrivning och det var så jag själv ville känna. Glad och en smula underlig.