… on a child.

När ska sådan här studiorekvisita bli modern igen - jag längtar

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

THERE ARE 12 COMMENTS ON “… on a child.”

Victor M

4. August 2012 at 18:17

Torbjörn Flygt skriver långa meningar med svenska mått mätt. Malte Persson ibland. Bland utländska slår mig David Foster Wallace och Knausgård – men där finns många, jättemånga. Tror inte det råder brist på långa meningar!

Jenny Maria

4. August 2012 at 18:21

Tack. Men superlånga, halvsideslånga? Foster Wallace och Knausgård har jag ju läst men faktiskt inte Perssons prosa eller Flygt. Flygt skulle jag inte gissat på. Nu blir jag mer nyfiken på honom.

Victor M

4. August 2012 at 18:34

Flygt har nog längst av samtida, ibland fyra-fem sidor. Tycker att han är ganska bra på det, tandemparet Underdog/Outsider är åtminstone mycket läsvärda (och kanske än mer underhållande om man är från Malmö/Lund, av någon märklig anledning…).

Anna Brodow Inzaina

4. August 2012 at 18:59

Österrikaren Thomas Bernhard! Mycket rytmisk prosa, långa meningar.

bernur

4. August 2012 at 22:21

Finns en jättefin mening av Wordsworth i Lyrical ballads som börjar – nu minns jag inte vad dikten heter pga vin, men den börjar – “On silence Matthew lay”. Jag har alltid tyckt det var en fantastisk rad: han ligger PÅ tystnad. Sedan förstod jag att det hade varit ett tryckfel, det skulle stå: “In silence Matthew lay”. Äsch! Första versionen var bättre!

Men en bra inledning är Louise Erdrichs Tracks: “We started dying before the snow, and like the snow, we continued to fall.” Det är också en bra bok°

Fransyskan H

5. August 2012 at 10:07

Hej! har i sommar läst 2666 av Roberto Bolano och hamnade vid 2 tillfällen pâ just upplevelsen: jisses vilken mening! Och dâ handlade det om ca 2,5 sidor mening. Mycket inspirerande, mycket lättläst, mycket talande och välvalda tillfällen. (Har du inte läst Bolano än har du läsning jag tror du kommer uppskatta mycket framför dig – 2666 är ett verk som inte lämnar en som före läsning).

Fransyskan H

5. August 2012 at 10:12

PS. Vilket fint inlägg, för övrigt. Formades av tystnaden, oh ja, sommarlovsläsningen med rekordsättning i antal böcker per sommar och veckoliga biblioteksbesök pga ingenting bättre för sig osv. Oh ja (en tystnad man numer främst finner endast stâendes vid en värmländsk sjö mitt inne i skogen som man undrar hur man nâgonsin upptäckte, hur föräldrar och morföräldrar nâgonsin upptäckte – eller vid kantarellstället man finner om man stannar i just den landsvägssvängen och gâr rakt upp mot väst i tio minuter och till höger vid granen… En tystnad man, som nu, fâr njuta av när det ges!).

Jenny Maria

5. August 2012 at 20:16

Tack för era tips! Ni är bäst! (I alla fall på tips, i övrigt vet jag inte ;) )

Bernur, Louise Erdrich! Har inte tänkt på henne på länge. Hon skrev en bok om sin graviditet, sin tredje, den är biografisk men den röda tråden är att hon ska få ännu ett barn. Jag älskade den boken! Måste läsa mer av henne!

Fransyskan, tack och allt du skriver känner jag igen. Precis så var det för mig också. Och jag har en längtan efter tystnad. Som växer sig allt starkare.

Magnus

20. August 2012 at 07:19

Doris Lessing och Czeslaw Milosz naturligtvis, men de är nog inte generationsmässigt nutida på det sätt du är ute efter – de tillhör ju “det långa 1900-talet” och förkroppsligar mycket som idag inte anses riktigt inne.

Göran Tunström uppfattar jag också som en kille med tendens till långa meningar, även om han ibland sätter en punkt där han lika gärna skulle kunnat använda komma eller en inskjutningskonstruktion. Han bygger sina meningar runt bilder, ett flöde av bilder som glider över varandra och växer ihop med tankarna och personerna.

Jenny Maria

20. August 2012 at 09:49

Tack! Alla de där har jag ju läst, en slump faktiskt, jag är inte generellt beläst inom skönlitteraturen, men inte märkt att de har långa meningar.

Blev mycket sugen på att åter läsa Tunström.

Magnus

20. August 2012 at 10:56

Mot slutet av “Issadalen”, alldeles i slutet av ett kapitel, finns det en fantastisk kadens (det är nog det rätta ordet, texten både sjuder av musik och av exakt fångade känslor) där pojken har talat med sin mamma, som nyligen har återkommit till honom efter flera år utomlands. Hon har frpgat honom vad han vill bli när han blir stor, han säger präst och när hon ser misstroget på honom försöker han förklara och muttrar att “jag vill inte vara ensam”. Berättelsen dyker snabbt tillbaka till ett minne som kommer upp hos honom, från många år tidigare, och det som följer – efter hans frammumlade replik – är så vackert att det gör ont. Det är inte en enda mening, men det har just den här kaskadaktiga vindlande rörelsen och rytmen genom minnet och upp och hem igen.

Jenny Maria

24. August 2012 at 12:21

Så fint beskrivet. Det måste jag verkligen kolla!

COMMENT ON THIS POST




    Archive