Kongos gröna skugga

bild-i-bild

Bilden ovan borde inte visas ensam, den är en ur en serie som inte på något sätt är särskild mer än för mig själv. Inalles finns cirka 30 fotografier från en av perioderna då jag mer än vanligt utforskade hur olika slags ljus faller över olika sorters ytor och material. Sju månader höll jag på, från det att min son föddes i oktober 2001 till sommaren 2002 då jag åter började arbeta. En av få skeden som tillbringades, inte i lycka – för lyckan är till sin natur hastigt övergående – men i förnöjsamhet.

Vi är dömda till att vara centrum i våra egna liv men nu gavs jag av omständigheter en egenartad, onaturlig frist och befann mig i vad som tycktes vara ett slags yttersta krets i förhållande till min egen mittenhet. Förlåt, det där var obegripligt men jag har inget bra sätt att förklara det på.

Ingen människa vet så mycket om ljus som jag själv – det är alls inte sant – men jag roar mig ibland med att tänka att det är så. Solljus via glas mot mörkt trä, gult lyktljus som passerar och studsar mot fuktig asfalt, skymningsljus som ger blont hår en ton av cyan, lysrörsljus som urholkar ögonglober, gråvitt jämt ljus, skrälligt sommarljus, illusoriskt motljus, blåskugga och så vidare.

Under vissa faser fotograferar jag ljuset i sig; hur det lyser, faller, reflekteras, fångas upp, studsar, silas och så vidare. Under den här tiden då jag var perifer i relation till mig själv ägnade jag mig åt just detta och gick längre än någon annan gång. Ständigt bar jag med mig en liten plastburk med små glitterstjärnor som jag strödde ut i olika varianter av ljus för att se hur det återkastades. Ur dessa undersökningar försökte jag dra statistik med hjälp av graderade skalor som löpte mellan mjukt och hårt, plus och minus. Såklart var det vansinnigt men det insåg jag inte alls, då verkade beteendet inte bara rimligt utan nödvändigt, värdefullt och användbart.

Sällskapet i den här avskärmade världen var min baby-son och min dotter, hon var då fyra. Hösten kom och bäddade in oss, snön kom och fluffiga bitar lossnade från himlen för att singla mot sitt öde. Örnsköldsvik är tomt under vinterhalvåret, mörkret faller redan vid två, ibland träffade vi min väninna Eleonora, annars var vi själva. Överallt fanns ljus att uppmärksamma och fotografera: hemmavid, på skolan, utomhus, kaféer, aktivitetssalar och omklädningsrum – de frostade, mönstrade fönsterna sprider ljuset fint. Också i den vanliga kyrkan och Pingstkyrkan. Ofta ammade jag i ”vanliga” kyrkan, det var aldrig någon där mer än den unga kvinnliga kantor som senare gav min dotter pianolektioner.

Något skälver till varje gång ett barn föds, sedan fasas känslan ut när barnet växer som om världen långsamt vänjer sig vid en ny existens. Min dotter och son är, också nuförtiden, de mest utmärkta av följeslagare. Äldsta dottern har sällan tålamod att vara med oss, hon föddes med ett temperament som exploderade ut i världen. Vi klarade aldrig av att hålla takten med henne, hon tog sig an denna plats och lade den under sig som om hon innan sin entré läst en manual som gjorde omedelbar behärskning möjlig och önskvärd. All strävan att utöva föräldraskap möttes med i bästa fall överseende och med i värsta fall raseri. Dotter nummer två anlände med sin extraordinära känslighet, sin förmåga att bli ett med det hon gjorde och med sin ljuvlighet, hon är en kringvandrande försköningsprocess och mötte livet med ett ”ja varför inte”. Ingen av dem hyste tvekan. Så var det inte för min son, han tycktes till en början ytterst skeptisk, inte numera men som baby var han märkbart tvehågsen till hela detta livs-spektakel, ängslig och granskande. Han säger sig ha minnen från sin babytid. ”Har du verkligen det?” undrar jag men om någon skulle kunna ha det så är det han.

Förlåt om jag sårar någon nu, men det är ingen hemlighet att jag alltid varit klentrogen då det gäller religiositet. Ända sedan åttaårsåldern då jag förföljdes av en kristen lärarinna som ville exorcera mig har konceptet skrämt mig. Möjligen redan innan dess har jag haft en intuitiv motvilja mot organiserad tro. Under den här tiden tog mina flickor kör- och danslektioner i Pingstkyrkan. Det tycktes mig smaklöst att indoktrinera barn genom rörelse och sång men jag och deras pappa beslöt att hålla god min då flera av deras vänner deltog. Så jag hängde en del i Pingstkyrkan, där fanns besynnerligt ljus att se och alltid mycket folk. Vänliga människor redo att tala om hur Gud väntade med öppen famn – säkert hade jag något förtappat över mig.

Två fåtöljer i ett litet avsides bibliotek där ett förtrollande ljus rådde. Bilden ovan är därifrån, en dov plats där andningen tycktes ha hållits inne sedan år 1975, då kyrkan invigdes. Kanhända nyttjades rummet ibland som studierum men jag såg aldrig någon där. Väggarna var fulla med fotografier från läger, bibelstudier och bönemöten från årtionden tillbaka. Ett matt skimmer vilade över sköldpaddsramar, möblerna var varelser med hemligheter, jag föreställde mig att bleka pastorsfruar klädda i vinrött rört sig där. En doft av rosenvatten, märkbar endast för oss med extraordinärt luktsinne, hovrade. Vi väntade där på flickorna, betraktade ljuset som föll och en eftermiddag bläddrade jag i bok vid namn ”Kongos gröna skugga” som handlade om en mans erfarenheter som missionär, när jag kände någons blick.

Han var skamlös i sitt stirrande, mätte, vägde och klädde av mig med blicken. För all del har sådant hänt förut och jag själv har ägnat mig åt slikt beteende om jag sett något jag gillat. Men man väljer sina tillfällen och en mor med sin baby i en kyrka är ett opassande sådant, tänkte jag, han var märklig. Peter hette han och vi blev bekanta i den meningen att vi samtalade några gånger då vi sågs där. Vistelsen i Örnsköldsvik var för honom tillfällig, han kom från Lappland och var uppvuxen som laestadian. Han var ståtlig med kristet utseende, välavägda drag men inte snygg, ung till åren men inte till sinnet. Personer uppvuxna i en strängt religiös miljö tycks mig lika gamla som den tro som lärt dem ett förhållningssätt till livet och som således hindrat dem från att utveckla ett eget sätt att vara. Föraktet är förklaringen, de tillhör en tapper utvald skara av sanningsbärare och ringaktar därför andra, men missaktningen reflekteras liksom ljuset från mina glitterstjärnor, världen föraktar dem tillbaka, betraktar dem som ett med sin lära och därför gamla.

Peters språk var egenartat, ordförrådet berikat med ord från Bibeln och psalmboken, allt framfört på en norrländsk dialekt som gick mot samisk melodi men omöjlig för mig att bestämma exakt härkomst. Uttryck han använde var: ”sådan salighet, ”stilla sig”, rättfärdiggörelse” och ”rena kvinnor”. Ville han klä spontan glädje i ord utbrast han ”jubelklanger!” Attityden mot mig var av typen ”förlåt henne herre för hon veta icke vad hon gör” – helt sant, och det roade mig.

Av en slump möttes vi i köpcentret, utanför H & M. Som var och en kunde ha förväntat verkade Peter malplacé, en levande surrealistisk traditionell installation, så omöjlig att kombinera med kommersialism och modernitet att jag ingavs känslan av att omgivningen strax skulle stöta bort honom som valfisken gjorde med Jonah. ”Om en vecka far jag till USA” sa han och lade till ”Jubelklanger!”, ”Varför?” frågade jag. ”Här finns inga äkta troende”. Så förklarade han sig och vi sågs aldrig mer.

Sommaren infann sig, för det gör den alltid. Jag arbetade, för att sedan åter vara ledig när hösten kom. Min son fyllde ett och lönnlöven blev igen lika illgula som de var den morgonen jag for till sjukhuset för att föda honom. Mentalt ansträngde jag mig för att på något vis ta mig tillbaka till dit jag varit, men jag var försmådd, som om en sifferkombination endast en gång kunnat vridas enligt den riktiga kombinationen för att ett rum helt momentant skulle öppnas. Efteråt tedde sig dessa sju månader som särskilt välsignade då de låg jämte en annan för mig skarpt avgränsad tid, en tid då jag blev alltmer deprimerad och till sist psykotisk.

Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande? Så kan min psykiska instabilitet sammanfattas och det kommer tider då jag misslyckas med att göra det.

THERE ARE 4 COMMENTS ON “Kongos gröna skugga”

Fransyskan H

27. July 2013 at 11:54

Åh. När du skriver liknande liksom gungar det i en. Eller dansar, kanske vore ett mer passande uttryck. Minns ett inlägg du skrev för länge sedan där du redan snuddade vid ljusstudierna. Och det där grävandet på plats, insnöandet på ett och samma, är det inte så man ser lär sig att se klarare också på allt det andra. Det är i vart fall så jag inbillar mig att sakerna är.

Sällar mig till nedanstående talare angående twittersaknaden. Du är en av de få twittrare förutom tidningar etc som gör mediet värt att existera. Vi tror på att du kommer tillbaka tids nog. Det vore jubelklang.

Jenny

28. July 2013 at 16:01

Haha, du är så smart! Jubelklang! Ja, vi borde börja använda det. Tack för beröm, värmer särskilt när det kommer från dig. Ja, jag saknar dig när jag är på Twitter. Du är inte på Facebook? Väl? Iofs är inte heller jag det så ofta numera.

Vi får ser hur jag gör. Kanske kommer jag tillbaka men inte just nu. Kramar! :)

Ida

14. August 2013 at 19:05

Å, jag undrade just hur jag skulle komma tillbaka i ett lite mer seriöst mood efter att ha varit inne på den här sidan http://www.buzzfeed.com/nataliemorin/chinese-signs-that-got-seriously-lost-in-tranlsation.

Det här var perfekt. Du skriver som vanligt så man får lust att skriva!

Jenny Maria Nilsson

23. August 2013 at 06:17

Tack för länken. Hahaha.

Och, tack för komplimangen. Det är den finaste av alla.

COMMENT ON THIS POST