Jag tycker mig alltid vara i början av något, i början av att upptäcka något, som om jag blott inlett ätandet på en pannkaka i storleksordning världen eller står vid foten av ett berg så högt att det försvinner bland molnen. Kanske beror det på min naturliga och medfödda instinkt – som är stark i mig – att förstå hur stort allt är och hur stort man kan ”göra” något genom att upptäcka nivåer, skikt, detaljer och låta alltihop färdas och dra på sig skala, genom ens egna labyrintiska tankar.

Så även om jag avslutat min bok om Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som om hela världen hänger ihop. Nå, arbetet är tillfälligtvis avslutat och boken Albert Camus: Varken offer eller bödel finns här. ”Ej utkommen” står det men det bör snart ändras för boken existerar nu i det fenomenologerna kallar livsvärlden. Jag har aldrig varit helt nöjd med ett färdigt arbete och kommer inte att börja vara det nu, men jag är nöjd med att vara klar och nöjd med några formuleringar. I några stycken har jag lyckats komma åt något särskilt.

Sedan jag avslutat arbetet öppnar sig långsamt sinnet och andra ämnen jag vill skriva om har börjat tränga sig fram: sanning, ljus, fotografi, Francis Galton och Krimkriget till exempel. Trots att jag studerat dessa ämnen länge så tycker jag mig vara i början, mer i början än när jag började.

Det är mina favoritsoldater Zouavekrigare som stred i Krimkriget, på bilden ovan alltså. Zouavekrigare stred också i första världskriget, på Frankrikes sida och Albert Camus pappa Lucien var en av dem. För övrigt tänkte jag börja blogga igen – jag är ännu bara i början av det här med att blogga.