En kulturmannentext kan vara bra eller dålig

vi är legio

Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

THERE ARE 11 COMMENTS ON “En kulturmannentext kan vara bra eller dålig”

sven

30. June 2014 at 09:36

Jag tror kulturmannendebatten i mångt och mycket beror på “finkulturens” tappade status.
Den vill visa att mannen behöver inte vara en” loser” hos kvinnor om han håller på med kultur.

Jenny

30. June 2014 at 13:19

Men, Sven, är inte kulturmannen en loser?

Magnus

30. June 2014 at 21:37

Det är väl tveksamt om man kan kalla Åsa Beckman, Isabelle Ståhl och de andra ”kulturtanterna” för vinnare? Varken inom kulturlivet eller i den här ‘debatten’, möjligen i löneligan de senaste åren. Men att döma av Beckmans summering av det nyss avätna kafferepet är det tydligt att hon inte heller vet hur hon ska hantera det faktum att både kulturlivet, litteraturen (den slags litteratur som har någon betydelse på allvar) och nyhets-/debattmedia oavlåtligt tappar status. Hon och hennes polare i stockholmsmedia sitter på ett ihopsmältande isflak och försöker undvika att tänka på vad som ska hända sedan, och hur man ska kunna vitalisera kulturen. Under tiden flyr läsare och publik deras tidningar.

Någon kommenterade på DN att den här debatten handlar inte om män och kvinnor, den handlar om att den slags hejsankultur som DN m fl puffar för, och deras kultursidor och soffprogram, ”är av samma intresse som ett nytt album med The Jonas Brothers” (ofta utsedda till världens sämsta eller mesigaste band). Bullseye, man kunde också säga att vad DN m fl puffar för är karaokekultur, en kultur där bruset permanent ses som mycket viktigare än verket eller att våga vara no-nonsense och själv välja sitt tilltal (ungefär så som du beskriver Camus och Orwell, jag skulle säga att t ex Ingmar Bergman hade samma slags självklara auktoritet).

Dekorum? Javisst handlade debatten om dekorum, men det var i minst lika hög grad ett dekorum som hävdades av Beckman, Lijestrand och de andra debattörerna i stockholmsdrakarna. Eftersom de har en så pass stark position på det här fältet så behövde de inte helt öppet beskriva det som ett krav på en viss slags ton eller att knuffa ut vissa ämnen, vissa slags hållningar, men det var ju tydligt att de ändå ville slå ett slag för en slags mingelbrusande, ängsligt trendig ton som vi numera känner ganska väl. Man hittar den tonen varje dag på DN:s och Expressens kultursidor, i flera andra tidningar, i “radions Spanarna”, på Bokhora och i Babel. ”Kulturmannen” kan ses som en projektion av det som upplevs hota den här trevliga tonen, den glada samstämdheten.

Jenny

2. July 2014 at 17:52

Jag har inte skrivit något om att de du nämner skulle vara vinnare. Jag vet inte hur de ser sig. Jag vet att de är duktiga på det de gör. Just de som nämns här. Jag har inte försökt ställa vinnare/kvinnor mot män/förlorare mot varandra alls.

Hur kan du veta vad Åsa Beckman tänker?

Att det finns en generell samstämmighet på våra kultursidor …, jag vet inte vad jag ska säga om det. De gör ju inte annat än bråkar och så ska det vara. Men tidvis är striderna infekterade.

Jenny

2. July 2014 at 18:11

Men jag tror att skulle Orwell idag skriva en text om hur fula adliga människor är så skulle han bemötas av samma kritik som Beckman nu möts av.

Magnus

2. July 2014 at 22:47

Det enda intressanta med den här debatten var att den fördes i DN och andra ”ledande tidningar” (fast DN är i praktiken mest en lokaltidning numera, hela tonläget och nyhetsurvalet – de nyheter de jobbar fram själva – är i förklenande mening lokalblaskans självsmekande ton). Och mycket till debatt var det ju inte. De höll i stort sett med varandra om det allra mesta, och det verkade också överenskommet på förhand att ingen av representanterna för kulturmännen (vilka de nu var?) skulle yttra sig.

En av få som vågade ta några personliga risker, alltså risker för karriärstatusen eller risken att få sin text rejält sågad offentligt, var Elin Cullhed när hon i upprört tonläge berättade om hur dåligt hon fått betalt som sekreterare/intervjuare för ett par kända böcker. Det var förmodligen ingen av de andra som hade varit beredda att blottställa sig själv och andra på det sättet, och man kan tycka vad man vill om det hon säger – själv menar jag nog att hon förväxlar problemet att det inte finns pengar i kultur/mediebranschens lägre skikt längre med en genusproblematik: det hon bertätade om kunde lika gärna ha hänt en manlig intervjuare – men det var i alla fall bra att hon vågade gå ut och lägga fram det här, då kom det i alla fall med litet konkreta exempel och läsaren kunde själv väga dem mot alla fraser. En debatt som direkt undviker alla konkreta exempel är ofta poänglös.

Det var ingen annan som tog upp den handske hon kastade – inte ens David Lagercrantz (direkt anklagad) eller någon förläggare brydde sig om att gå i svaromål. Det är väl ett solklart tecken på hur impotenta och värdelösa de flesta större svenska kultursidor har blivit? I alla fall om man väntar sig debatt och seriös diskussion, inte bara fluff.

Och det är klart att hela den här festen var hårt kodad på genus. Kulturmannen, fattas bara annat. )

B

20. July 2014 at 22:17

Ingen vinner.

Magnus

21. July 2014 at 21:59

Man kan ju ställa frågan så här;: vad händer när etablerade kulturskribenter eller krönikörer börjar skälla på tidigare partners i sina tidningstexter, med formuleringar som gör exet klart identifierbart för en hyfsat bred publik och lastar dem för olika saker, även i privatsfären? Eller om de följer upp ett redan vasst inlägg i tidningen med en text på sin blogg där det är helt klart vem de syftar på, och tonläget kan vara rätt privat? Vi har ju sett ganska många krönikörer som har levererat nedgörande beskrivningar av någon förälder i sina texter, och ofta skissat upp, eller insinuerat, att denna förälder pekade på ett större samhälleligt syndrom. Hela texten infärgad med ett ”Jag Hatar Farsan!!” ungefär; pappan beskrivs som en dryg narcissist och patriark. Det har vi sett inte så få gånger – och samtidigt är krönikor och debattpuffar idag format där många skribenter känner ett behov av att använda tydliga och levande modeller, personer som får agera skyltdocka för att få upp ett problem eller en tankegång.

Men vad händer om det är exet man hänger ut på det sättet i högt och personligt förorättat tonläge? och under förevändningen att man för någon slags “debatt”? Att det inte har förekommit så här långt, inte i någon offentlig debatt jag kan komma på här i Sverige, beror rimligen på att redaktioner och förlag har vägrat publicering. Det har säkert funnits personer som skulle velat ta till detta vapen, men redaktionerna har klokt sagt ifrån: nej, det där får du ta privat med ditt ex, din f d älskare eller den du ligger i skilsmässa med, vi kör inte den sortens surdegar i offentligheten även om du hävdar att det finns ett mer allmänt problem under. Hitta ett annat och mer generellt sätt att beskriva det du vill ha sagt annars blir det inte tryckt här.

Men på de sista åren kan man ana att trycket att bryta igenom den vallen har ökat. Kulturjournalistiken blir mer och mer intimiserad, författaren, kritikern, tyckaren eller konstnären ska använda sitt privatjag och bjuda in i en halvintim sfär för att väcka intresse, allt fler skriver också böcker som är baserade på den egna biografin i närtid – inte uppväxten för trettio eller femtio år sedan. Lena Anderssons roman, som var en slags halvt dold utgångspunkt för Kulturmannendebatten (en annan var förmodligen DN.s intervju med Kristina Lugn, som snabbt blev kult bland många journalister) tog avstamp både i frågor om samtycke och förälskelse, politiskt hett stoff, och (enligt många) i författarens egen relation med en välkänd äldre filmare, som skulle ha stått modell för Hugo i romanen. Och enligt vad som förmäles på nätet har Lena och den här filmaren faktiskt sällskapat för en del år sedan, åtminstone synts ute under ”romantiska omständigheter” i huvudstaden.

Det här är känt för många –kopplingen till filmmakaren antyddes på ganska många ställen i blogginlägg och så runt om debatten – och därmed kunde man ju säga att Lena A:s roman är halvvägs till att ta det där steget och hänga ut ett ex på ett klart identifierbart och privat sätt. Om det här leder till att andra följer efter och bryter igenom vallen så kan jag tänka mig att det skulle betyda en del för debattens spelregler. Den tidning som har släppt fram ett sådant angrepp i en krönika etc kommer ju inte att vilja kännas vid att det kan ha varit tveksamt, sina egna skribenter backar man upp särskilt när de genererar mycklet klick och tweets. Alltså får man ett läge där ännu fler skribenter som inte vill behöva riskera att bli uthängda av ett hämndlystet ex eller liknande undviker att vara med i den offentliga debatten, medan andra med snabbare och hårdare munläder störtar in – om det blir accepterat att börja bräka med sin tidigare partner och lufta privat groll i tidningar och tv, så vinner den som vågar grotta ner sig mest och slänga mest lera utan att backa. Det känns inte speciellt konstruktivt, men tyvärr mer än troligt i ett medieklimat som det svenska.

einar askestad

13. August 2014 at 10:43

för några år sedan avslutade bitr kulturchef åsa beckman en artikel i dn med följande mening. “Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande.”

Magnus

8. September 2014 at 11:47

Det ska verkligen bli intressant att se responsen i Stockholmspressen på Roy Anderssons guldlejon, dessutom för en film som verkar vara ännu mer envist okommersiell än “Du levande”.

Jenny

19. September 2014 at 10:23

Ja, hur har den varit tycker du? Responsen?

COMMENT ON THIS POST