sven

Jag tror kulturmannendebatten i mångt och mycket beror på “finkulturens” tappade status.
Den vill visa att mannen behöver inte vara en” loser” hos kvinnor om han håller på med kultur.

Jenny

Men, Sven, är inte kulturmannen en loser?

Magnus

Det är väl tveksamt om man kan kalla Åsa Beckman, Isabelle Ståhl och de andra ”kulturtanterna” för vinnare? Varken inom kulturlivet eller i den här ‘debatten’, möjligen i löneligan de senaste åren. Men att döma av Beckmans summering av det nyss avätna kafferepet är det tydligt att hon inte heller vet hur hon ska hantera det faktum att både kulturlivet, litteraturen (den slags litteratur som har någon betydelse på allvar) och nyhets-/debattmedia oavlåtligt tappar status. Hon och hennes polare i stockholmsmedia sitter på ett ihopsmältande isflak och försöker undvika att tänka på vad som ska hända sedan, och hur man ska kunna vitalisera kulturen. Under tiden flyr läsare och publik deras tidningar.

Någon kommenterade på DN att den här debatten handlar inte om män och kvinnor, den handlar om att den slags hejsankultur som DN m fl puffar för, och deras kultursidor och soffprogram, ”är av samma intresse som ett nytt album med The Jonas Brothers” (ofta utsedda till världens sämsta eller mesigaste band). Bullseye, man kunde också säga att vad DN m fl puffar för är karaokekultur, en kultur där bruset permanent ses som mycket viktigare än verket eller att våga vara no-nonsense och själv välja sitt tilltal (ungefär så som du beskriver Camus och Orwell, jag skulle säga att t ex Ingmar Bergman hade samma slags självklara auktoritet).

Dekorum? Javisst handlade debatten om dekorum, men det var i minst lika hög grad ett dekorum som hävdades av Beckman, Lijestrand och de andra debattörerna i stockholmsdrakarna. Eftersom de har en så pass stark position på det här fältet så behövde de inte helt öppet beskriva det som ett krav på en viss slags ton eller att knuffa ut vissa ämnen, vissa slags hållningar, men det var ju tydligt att de ändå ville slå ett slag för en slags mingelbrusande, ängsligt trendig ton som vi numera känner ganska väl. Man hittar den tonen varje dag på DN:s och Expressens kultursidor, i flera andra tidningar, i “radions Spanarna”, på Bokhora och i Babel. ”Kulturmannen” kan ses som en projektion av det som upplevs hota den här trevliga tonen, den glada samstämdheten.

Jenny

Jag har inte skrivit något om att de du nämner skulle vara vinnare. Jag vet inte hur de ser sig. Jag vet att de är duktiga på det de gör. Just de som nämns här. Jag har inte försökt ställa vinnare/kvinnor mot män/förlorare mot varandra alls.

Hur kan du veta vad Åsa Beckman tänker?

Att det finns en generell samstämmighet på våra kultursidor …, jag vet inte vad jag ska säga om det. De gör ju inte annat än bråkar och så ska det vara. Men tidvis är striderna infekterade.

Jenny

Men jag tror att skulle Orwell idag skriva en text om hur fula adliga människor är så skulle han bemötas av samma kritik som Beckman nu möts av.

Magnus

Det enda intressanta med den här debatten var att den fördes i DN och andra ”ledande tidningar” (fast DN är i praktiken mest en lokaltidning numera, hela tonläget och nyhetsurvalet – de nyheter de jobbar fram själva – är i förklenande mening lokalblaskans självsmekande ton). Och mycket till debatt var det ju inte. De höll i stort sett med varandra om det allra mesta, och det verkade också överenskommet på förhand att ingen av representanterna för kulturmännen (vilka de nu var?) skulle yttra sig.

En av få som vågade ta några personliga risker, alltså risker för karriärstatusen eller risken att få sin text rejält sågad offentligt, var Elin Cullhed när hon i upprört tonläge berättade om hur dåligt hon fått betalt som sekreterare/intervjuare för ett par kända böcker. Det var förmodligen ingen av de andra som hade varit beredda att blottställa sig själv och andra på det sättet, och man kan tycka vad man vill om det hon säger – själv menar jag nog att hon förväxlar problemet att det inte finns pengar i kultur/mediebranschens lägre skikt längre med en genusproblematik: det hon bertätade om kunde lika gärna ha hänt en manlig intervjuare – men det var i alla fall bra att hon vågade gå ut och lägga fram det här, då kom det i alla fall med litet konkreta exempel och läsaren kunde själv väga dem mot alla fraser. En debatt som direkt undviker alla konkreta exempel är ofta poänglös.

Det var ingen annan som tog upp den handske hon kastade – inte ens David Lagercrantz (direkt anklagad) eller någon förläggare brydde sig om att gå i svaromål. Det är väl ett solklart tecken på hur impotenta och värdelösa de flesta större svenska kultursidor har blivit? I alla fall om man väntar sig debatt och seriös diskussion, inte bara fluff.

Och det är klart att hela den här festen var hårt kodad på genus. Kulturmannen, fattas bara annat. )

B

Ingen vinner.

Magnus

Man kan ju ställa frågan så här;: vad händer när etablerade kulturskribenter eller krönikörer börjar skälla på tidigare partners i sina tidningstexter, med formuleringar som gör exet klart identifierbart för en hyfsat bred publik och lastar dem för olika saker, även i privatsfären? Eller om de följer upp ett redan vasst inlägg i tidningen med en text på sin blogg där det är helt klart vem de syftar på, och tonläget kan vara rätt privat? Vi har ju sett ganska många krönikörer som har levererat nedgörande beskrivningar av någon förälder i sina texter, och ofta skissat upp, eller insinuerat, att denna förälder pekade på ett större samhälleligt syndrom. Hela texten infärgad med ett ”Jag Hatar Farsan!!” ungefär; pappan beskrivs som en dryg narcissist och patriark. Det har vi sett inte så få gånger – och samtidigt är krönikor och debattpuffar idag format där många skribenter känner ett behov av att använda tydliga och levande modeller, personer som får agera skyltdocka för att få upp ett problem eller en tankegång.

Men vad händer om det är exet man hänger ut på det sättet i högt och personligt förorättat tonläge? och under förevändningen att man för någon slags “debatt”? Att det inte har förekommit så här långt, inte i någon offentlig debatt jag kan komma på här i Sverige, beror rimligen på att redaktioner och förlag har vägrat publicering. Det har säkert funnits personer som skulle velat ta till detta vapen, men redaktionerna har klokt sagt ifrån: nej, det där får du ta privat med ditt ex, din f d älskare eller den du ligger i skilsmässa med, vi kör inte den sortens surdegar i offentligheten även om du hävdar att det finns ett mer allmänt problem under. Hitta ett annat och mer generellt sätt att beskriva det du vill ha sagt annars blir det inte tryckt här.

Men på de sista åren kan man ana att trycket att bryta igenom den vallen har ökat. Kulturjournalistiken blir mer och mer intimiserad, författaren, kritikern, tyckaren eller konstnären ska använda sitt privatjag och bjuda in i en halvintim sfär för att väcka intresse, allt fler skriver också böcker som är baserade på den egna biografin i närtid – inte uppväxten för trettio eller femtio år sedan. Lena Anderssons roman, som var en slags halvt dold utgångspunkt för Kulturmannendebatten (en annan var förmodligen DN.s intervju med Kristina Lugn, som snabbt blev kult bland många journalister) tog avstamp både i frågor om samtycke och förälskelse, politiskt hett stoff, och (enligt många) i författarens egen relation med en välkänd äldre filmare, som skulle ha stått modell för Hugo i romanen. Och enligt vad som förmäles på nätet har Lena och den här filmaren faktiskt sällskapat för en del år sedan, åtminstone synts ute under ”romantiska omständigheter” i huvudstaden.

Det här är känt för många –kopplingen till filmmakaren antyddes på ganska många ställen i blogginlägg och så runt om debatten – och därmed kunde man ju säga att Lena A:s roman är halvvägs till att ta det där steget och hänga ut ett ex på ett klart identifierbart och privat sätt. Om det här leder till att andra följer efter och bryter igenom vallen så kan jag tänka mig att det skulle betyda en del för debattens spelregler. Den tidning som har släppt fram ett sådant angrepp i en krönika etc kommer ju inte att vilja kännas vid att det kan ha varit tveksamt, sina egna skribenter backar man upp särskilt när de genererar mycklet klick och tweets. Alltså får man ett läge där ännu fler skribenter som inte vill behöva riskera att bli uthängda av ett hämndlystet ex eller liknande undviker att vara med i den offentliga debatten, medan andra med snabbare och hårdare munläder störtar in – om det blir accepterat att börja bräka med sin tidigare partner och lufta privat groll i tidningar och tv, så vinner den som vågar grotta ner sig mest och slänga mest lera utan att backa. Det känns inte speciellt konstruktivt, men tyvärr mer än troligt i ett medieklimat som det svenska.

einar askestad

för några år sedan avslutade bitr kulturchef åsa beckman en artikel i dn med följande mening. “Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande.”

Magnus

Det ska verkligen bli intressant att se responsen i Stockholmspressen på Roy Anderssons guldlejon, dessutom för en film som verkar vara ännu mer envist okommersiell än “Du levande”.

Jenny

Ja, hur har den varit tycker du? Responsen?